Så kallade miljövänner och gröna aktivister liksom ITQ-motståndare har ofta en mycket fördomsfull inställning till yrkesfiske. För dem ska det var småskaligt och ålderdomligt. Att det innebär sämre arbetsmiljö, farligare arbete och en utsliten kropp bryr sig få av dem om. Det hela är ju ”miljövänligt”, småskaligt och kustnära. För gröna aktivister är detta per definition något gott. Att föredrar fast lön och säkra inkomster låtsas de inte om, att det mest miljövänliga fisket är det mest storskaliga nämner de aldrig eller så ljuger de om saken. Att banker och finansinstitut kräver fast lön för att bevilja lån till husköp och liknande låtsas de gröna aktivisterna och ITQ-motståndarna inte heller om.
De gröna godkänner bara utveckling och bevarande av lokal fiskerikultur om det handlar om att detta görs genom småskaligt fiske. När samma sak görs, men med storskaligt fiske som drivkraft, är det enligt gröna aktivister, dem närstående forskare och ITQ-motståndare något dåligt. Detta har jag visat på i en artikel om två fiskelägen där utvecklingen är liknande men där drivkraften bakom är olika. Men det gäller även på andra områden. Jeppe Høst och Jens Chistiansen ger i rapporten Nordic Fisheries in Transition denna beskrivning av något de tycker är positivt:
In Denmark, we have met two young fishermen that have managed to become quota holding skippers. Both were able to buy shares in the companies where they worked as their respective skippers realised that they had talent and interest. Even though talent was an essential part of their success stories, they also had to rely on their bosses and the bosses’ plans for their respective companies. As one of them expressed with the current management system:
”It becomes more difficult to buy your own boat. I would not have been able to have my own boat if I had not been offered to join the company. It is difficult if you want to start on your own as a new fisherman (…) Those that are back have paid for their boats long ago and received quotas when they were handed out.”
What these two quota holding skippers have in common is that they have both entered companies where the vessel owners seem to have a relatively strong “sense of community” and do not want the fishing industry to leave their town. Therefore, these vessel owners have sympathy towards young and promising fishermen. The previous owners in these two cases have thus had other motives than pure profit-seeking. In addition to this, the young fishers realize that the old fishermen need to find an exit strategy for their companies and that there are basically two options. They can either sell all their assets to a so-called “quota king” (kvotekonge) or you can make a gradual transition where the old owner sells the company step-by-step to a young fisherman. The owners of the companies that the two Danish skippers are now part of chose the latter option to keep activities in their community. It should be noted that in their account, the third option, where vessel and quota is put on sale in one piece and acquired by a younger fisher is not even considered realistic.
The two quota holding skippers had to think about financial matters when they became co-owners in their respective companies. In one case, the former owner bought another ship for the young skipper and rented quotas that made them able to continuously make a profit, so they could buy up quotas and expand the company. The extra ship also made it possible to make use of the state granted quota loans for newly established fishers – a specific scheme in the Danish system to promote the generational transition.
Det märkliga med detta resonemang är motsatsställningen mellan den äldre fiskare i detta exempel och kvotkungar. Den meste kvotkungen av dem alla, Henning Kjeldsen, har också köpt båtar åt andra fiskare, han har överlåtit hela bolag åt andra fiskare och låtit unga yrkesfiskare köpa del i den båt de arbetar på. Han har alltså agerat exakt likadant som de äldre yrkesfiskarna i citatet. Men när Henning Kjeldsen gör på detta vis antas de andra, ofta yngre, yrkesfiskarna vara bulvaner för Henning Kjeldsens intressen eller så ses det som om att han utnyttjar dem. Det är orimligt att betrakta de två äldre yrkesfiskarna i citatet på annorlunda sätt än Henning Kjeldsen. De agerar på samma sätt.
Agerandet har naturligtvis flera olika funktioner och konsekvenser. De yngre yrkesfiskarna blir beroende av de äldre, de får skulder till dem och de behöver dem för att kunna lära sig och utveckla fisket. De äldre yrkesfiskarna kan utveckla yrkesfisket och se till att yngre personer tar över, de kan avveckla fisket utan att stå kvar med skulder och ändå bidra till överlevnaden för den lokala fiskerikulturen. Detta gäller även om det är Henning Kjeldsen som agerar på det viset. Agerandet och konsekvenserna är många och det hela kan betraktas ur många olika synvinklar. Men det är framförallt ingen skillnad på om det är en så kallad kvotkung eller nån annan som agerar på det viset. Ändå gör många gröna aktivister, forskare och debattörer skillnad.
