Ofullständiga fakta ger skev debatt om fiske och marina skyddsområden

Det finns så många marina skyddsområden i Sverige att Sverige har uppfyllt den målsättning på att 10% av havet ska vara skyddat. Men fiske är inte förbjudet i alla marina skyddsområden eller i hela de marina skyddsområdena. Samtidigt anses en stor del av de marina områden som har skydd i olika form inte vara marina skyddsområden så de räknas inte. Detta ger en skev och felaktig debatt då utgångsläget när det gäller fiske, fiskereglering och marint skydd är baserat på ofullständiga och felaktiga fakta. Stora delar av de områden där fiske är förbjudet eller reglerat räknas överhuvudtaget inte med.

Det finns gott om områden i Sverige där fiske är förbjudet och reglerat som inte är marina skyddsområden. Det gäller det mesta av havet innanför trålfiskegränsen inklusive Öresund och det stora fiskeförbudsområdet i Södra Kattegatt (störst i Sverige om inte allt hav innanför trålfiskegränsen räknas som ett område) plus ytterligare en del områden. Flertalet av dessa områden borde räknas som marina skyddsområden. Exempelvis när det gäller fjordarna innanför Orust och Tjörn (8-fjordar) där inte ens alla naturreservat verkar räknas som marina skyddsområden (Stigfjorden är ett naturreservat men räknas uppenbarligen inte som marint naturreservat). Det område som har totalt fiskeförbud i Havstensfjorden ligger inte inom gränserna för naturreservatet. Samma gäller området med totalt fiskeförbud under delar av året,.

Det finns en omfattande förvirring, områden som inte räknas som marina skyddsområden har ibland ett omfattande skydd medan områden som är marina skyddsområden ibland har ett sämre skydd. Debatten om marina skyddsområden och fiske blir på grund detta väldigt snedvriden och obalanserad. De områden som skyddas från trålfiske är betydligt större än vad debatten tyder på. Detta för att forskare och miljödebattörer medvetet undviker att ta upp saken på ett rimligt och korrekt sätt. Så exempelvis återigen i en debattartikel i GP skriven av Sofia Wikström, Henrik Svedäng och Anna Christiernsson vid Stockholms Universitet. De har också direkt fel när de skriver att reglering av fiske saknas. Det finns för de flesta marina skyddsområden och dessutom för en mängd andra områden också.

I de flesta större marina skyddsområden såsom exempelvis Kungsbackafjorden , Gullmarn, Kosterhavet och Väderöfjorden är fisket reglerat med hänsyn till vilka redskap som får användas, i allmänhet också hur många båtar som får ha tillstånd (om några), liksom ofta också var, hur och när det får fiskas. I Bratten (Sveriges störst marina skyddsområde, inte heller med på listan över marina naturreservat) finns det en reglering av var det får fiskas. Samma reglering finns även för områden som inte är naturreservat. Innanför trålfiskegränsen regleras vilka redskap som får användas.

De analyser som gjorts av det marina skyddet i Sverige är därför också helt undermåliga. De behandlar bara delar av de områden som har nån form av skydd. Detsamma gäller en hel del material om områden där fisket reglerats eller kan regleras.