Marina skyddsområden ofta felplacerade och onödigt stora

En studie från 2018 pekar på att marina skyddsområden ofta missar unika ekosystem och påverkar fisket mer än nödvändigt. Marina skyddsområden eller Marine Protected Areas (MPA) är något som ofta används för att skydda känsliga marina miljöer. Motiveringarna för att skapa dem kan vara att de hotas av överfiske, att de har en rik biologisk mångfald eller att enskilda sällsynta arter vistas i området.

Införande av marina skyddsområden har ökat tiofaldigt runt om i världen sedan 2000. Det motsvarar en yta på över 21 miljoner kvadratkilometer. Trots denna ökning är hälften av alla marina ekosystem fortfarande inte fullt skyddade, och ett antal marina ekosystem saknar skydd helt. I Sverige har dock myndigheterna valt en liten annan väg. Fiske är tillåtet på vissa villkor och i delar av de de flesta större marina skyddsområdena medan det som faktiskt är skyddsvärt skyddas från fiske. Detta gäller exempelvis i såväl Kosterhavets nationalpark som Brattens Natura-2000-område. Det är som den internationella undersökningen visar en vettig inställning som skapar skydd för de miljöer som verkligen behöver skyddas men inte onödiga och alltför stora begränsningar av fisket. När miljörörelser kräver ett slut för allt fiske i marina skyddsområden är det tydligt från studien att det kravet saknar stöd i verkligheten och inte skulle innebär nåt ökat skydd för skyddsvärda miljöer och arter. Däremot skull det inverka menligt på lokalt näringsliv och kustkultur.

I Sverige finns det också problem med alltför stora ingrepp i fisket vilket slår både mot kustkultur och enskilda människor på ett sätt som inte är rimligt. Här är det istället obefogade krav på trålfiskeförbud och andra fiskeförbud utan koppling till skyddsvärda områden som medför onödigt stora ingrepp i fisket. Den internationella studien ger underlag för att hävda att även en stor del av detta är onödigt stora ingrepp i fisket utan att känsliga arter och miljöer faktiskt skyddas.

Den genomförda studien är del av ett samarbete mellan universitet och miljöskyddsorganisationer och undersökte hur effektiv denna ökning varit genom att kolla på hur man valt fokusområden för skyddandet. Man undersökte även ekonomiska konsekvenser för fisket.

Resultaten från studien visar att införandet av dessa marina skyddsområden hade varit mer effektiv med mer planering. Nätverket av marina skyddsområden kunde ha varit en tredjedel mindre, kostat hälften så mycket och samtidigt lyckats med det globala hållbarhetsmålet om att skydda 10 procent av varje marint ekosystem – något man inte lyckats med trots den stora ökningen av skyddade områden.

I Skagerak och Kattegatt ingår en bra bit över 20% av havet i marina skyddsområden och en ännu större andel berör av trålfiskeförbud och andra inskränkningar i fisket. Detta förefaller klart överdrivet. Kanske borde storleken på de marina skyddsområdena och fiskeförbudsområdena faktiskt minska och vara mer specifika när det gäller vad som ska skyddas.