Under den första dagen av konferensen Östersjöfiske 2020 i Simrishamn var det två programpunkter, ”Levande kustsamhällen med lokalt fiske – vad betyder kulturarvet när man blickar framåt?” och ”Omställning till ett hållbart fiske – vad krävs, och vad vinner man?” Föreläsare var allt från forskare till hembygdsföreningar. Flera yrkesfiskare jag pratade med tyckte i stort sett att det mest som sade var irrelevant och meningslöst. Gullig nostalgi utan konkret värde för dem eller deras bransch.
Jag håller inte helt med dessa yrkesfiskare. Det är kanske svårt att se kopplingen mellan ekonomiskt bärkraftigt kommersiellt fiske och hembygdsföreningen museala fiske. Men det kan finnas en koppling. Om tobis en gång i tiden var en resurs och användes för konsumtion kanske det kan bli en resurs igen. Kanske kan det skapas utrymme för kommersiellt fiske av tobis? Med beaktande av att Anton Paulrud från Swedish Pelagic Federation på konferensens andra dag sa att provfiske på spigg skulle genomföras kanske det vore tänkbart med provfiske på tobis för att eventuellt utveckla ett kommersiellt fiske. För båda fiskena krävs ju en finmaskig trål som väl normalt inte får användas i Östersjön.
Maris Gillettes exempel kring kulturarv och fiske var lite mer blandat. Två av exemplen var projekt som inte kan och inte utgjorde någon bas för kommersiellt fiske eller ett liv året runt. Ett av projketen som hon presenterade var dock intressant, Carteret Catch från North Carolina i USA. Det är ett kommersiellt projekt som inte främst har karaktären av en satsning på turism eller rent museal verksamhet. På det sättet liknar det samarbetet i norra Bohuslän kring varumärket Njord. I övrigt var det under dagen en hel del prat om utveckling av alternativa fisken såsom id, braxen och mört. Det finns uppenbarligen många sådan projekt. Men det var mindre prat om att utveckla en konsumentmarknad för skarpsill och siklöja eller en större konsumentmarknad för sill och strömming. Projekt som kanske egentligen vore lättare och som dessutom ligger närmare dagens aktiva kommersiella fiske.
När det gäller märkningen som Maria Forshufvud från Svenskmärkning AB pratade om så kan vi konstatera att den typer av märkning inte riktigt passar stora delar av fisket. Smögenräkor är exempelvis i huvudsak fångade och landade av danska båtar som fiskar i samma områden som svenska båtar. Landningarna sker dock i Sverige. Det finns också danska båtar som ägs av svenskar och som landar i Sverige liksom svenska båtar som fiskar fisk väster och norr om Nordjylland, landar i Danmark varefter fisken eventuellt kan köras till Sverige osv. Inget av detta kan räknas som svenskt. Sill och fisk fångad i Östersjön kan vara fångad av många nationers båtar på samma ställe och landad i Sverige. Någon skillnad på svenskt och icke-svenskt finns inte.
Det var dock så att det var väldigt lite konkreta förslag och väldigt lite med anknytning till dagens existerande fiske. Så till viss del ger jag också yrkesfiskarna rätt. Gulligt, musealt? Javisst! Men kanske finns det ändå en del som det kommersiella fisket kan plocka upp. Kanske är en sådan dag ändå inte helt meningslös.
