Ökad frihet för yrkesfiskarna

För att det ska bli lättare och bättre att vara yrkesfiskare så måste all detaljreglering avskaffas så att yrkesfiske återigen blir ett fritt yrke.

Alla tekniska bestämmelser om hur redskap får utformas måste tas bort liksom bestämmelser om hur en fiskeresa får gå till med anmälningstider och liknande. Dessutom ska specialtillstånd tas bort och det enda som behövs för att kunna fiska är fiskelicens (nödvändigt om det inte ska bli för många yrkesfiskare på kollektiva kvoter och arter utan kvoter).

Därefter borde yrkesfiskaren själv få bestämma hur fisket ska gå till, vad som ska fiskas när, vilket redskap som ska användas, hur redskapet ska utformas med mera. Alla yrkesfiskare ska alltså få fiska allt om och när de vill så länge de har fiskerättigheter för den art det gäller. Minimimått kan också avskaffas liksom all effortreglering liksom regler om kilowatt och tonnagebegränsningar.

Regler om var olika redskap får användas måste dock vara kvar för att skydda natur- och kulturvärden. Sådant som trålfiskegräns, regleringar i marina skyddsområden etc måste vara kvar.

Kvoter enligt vetenskapliga råd och MSY-styrning (Maximum Sustainable Yield) måste också finnas kvar. På sikt ska kanske MSY-styrning dock ersättas av MEY-styrning (Maximum Economic Yield).

Eftersom individuella överförbara fiskerättigheter är nödvändigt för att det hela ska fungera krävs dock också regelverk som sätter gränser för hur mycket ett enda företag, en yrkesfiskare, en licensinnehavare eller en båt kan inneha i forma av fiskerättigheter för enskilda arter, hav och fiskemetoder. Småskaligt fiske måste skyddas genom separata kustkvoter och avgränsningar som ser till att kapitalstarka företag inte köper upp en majoritet av alla fiskerättigheter måste finnas. Sådant finns idag både i Sverige och Danmark.

För att kunna veta vad som fångas och landas införs nya tekniska metoder i fisket. Med kameror kan fångsten övervakas. Allt ska landas och avräknas från kvoten. Med fritt val av redskap kan yrkesfiskaren utforma sitt fiske och sina redskap så att det blir så stor andel kommersiellt gångbar fångst som möjligt och så liten fångst som möjligt av arter som inte ska fångas på grund av lågt värde eller förbud.

Utkast ska bara var tillåtet för arter där överlevnadsnivån är hög som exempelvis kräfta (jomfruhummer) eller för arter där det är svårt eller omöjligt att undvika att fånga dem som bifångst som exempelvis vitlinglyra i Sverige. I de senare fallen kan exempelvis 5% av kvoten anses tillåtet att slänga ut, men kamerorna ska räkna fisken dock utan att den dras av från en båts fiskerättigheter. Detta kallas ”de minimis”.

För att ytterligare underlätta bör fiskerättigheter till viss del också kunna flyttas mellan år. Sparas eller utnyttjas i förtid.

Med AIS och VMS kan båtarna övervakas så att den myndighet som vill genomföra manuell kontroll av fångst kan möta båten i hamn utan att yrkesfiskaren behöver anmäla var båten befinner sig och när den beräknas komma i hamn. Det blir på detta sätt lättare för alla, både för den enskilde yrkesfiskaren och för myndigheterna.

För att komma till rätta med problem som skapas av den relativa stabiliteten så måste det också bli möjligt att fritt låna, byta och hyra fiskerättigheter mellan länder. Detta även för arter som ett land inte har nån kvot för.

Den enskilde fiskaren måste ges utrymme att själva utforma sitt fiske i förhållande till redskap, arter, båt, kvoter, skyddsområden etc. Allt som underlättar detta ska gynnas och det som inte underlättar detta som en massa teknisk detaljreglering av redskap, båtar, fiskeresor etc ska avskaffas.

Förutsättningar för att det hela ska fungera utan detaljerade tekniska regelverk och med större frihet för den enskilde fiskaren är dock att kameror och vågar används för att övervaka, kontrollera, räkna och väga fångsten samt att AIS och VMS används för att följa fiskebåten samt att individuella överförbara fiskerättigheter finns.

Om hur mer frihet för yrkesfiskaren kan införas samtidigt som kunskapen om vad som fiskas blir bättre står det mer i följande dokument: Barriers and solutions to full catch accountability in the Common Fisheries Policy

Advertisements