Märkning av blåfenad tonfisk

Idag är det tänkt att den omfattande märkningen av blåfenad tonfisken i Skagerak ska starta. Hela märkningsprojektet är ett samarbete mellan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU Aqua) i Sverige, DTU Aqua i Danmark, Inland Fisheries Ireland, Center for Environment, Fisheries and Aquaculture Science (Cefas) och University of Exeter i Storbritannien. Tonfiskar utrustas med sändare av flera olika forskningsteam vara ett från SLU Aqua. Målsättningen med märkningen är fatt ge kunskap som kan stärka ett hållbart nyttjande och bevarande av tonfisk i nordiska vatten och internationellt.

Blåfenad tonfisk. Foto: Markus Lundgren, Sportfiskarna

Det är fjärde året i rad som blåfenade tonfiskar utrustas med sändare för att ge forskarna kunskap om hur fiske, klimatförändringar och tillgång på föda påverkar tonfiskens livsmiljöer och vandringsbeteende och i vilken utsträckning de två grupperna kända bestånden av atlantisk blåfenad tonfisk lever tillsammans. Denna ökade förståelse är viktig för en hållbar förvaltning som gör att den blåfenade tonfisken fortsätter att återvända till våra svenska vatten.

– De tonfiskar vi har märkt hittills har visat sig göra väldigt olika saker. Några simmar mot Nordamerika för att sedan vända tillbaka mot den europeiska kusten. Majoriteten kommer från Medelhavet och ska tillbaka dit för att leka i juni, men vissa stannar kvar ute i Atlanten hela sommaren, säger Andreas Sundelöf, forskare vid SLU, i ett pressmeddelande.

Det här innebär att arbetet för forskarna är större än att sätta ut några få sändare. Tonfiskarna gör komplicerade val beroende på sin omgivning.

– Vi har bara skrapat på ytan ännu. Nu vill vi få en mer detaljerad bild av när, var och varför de gör sina val. Det finns historiska uppgifter om att blåfenade tonfiskar simmat söderut längs Afrikas och Sydamerikas kuster. Det har vi inte sett ännu. Men vem vet? Det är märkvärdiga fiskar det här, menar Andreas Sundelöf.

Utbredningsområdet för atlantisk blåfenad tonfisk (ABT) sträcker sig över större delen av det tempererade norra Atlanten, Medelhavet och Mexikanska golfen. Förvaltningsmässigt görs det skillnad mellan ett västligt och ett östligt bestånd. Det västra beståndet leker i Mexikanska golfen och det östra i Medelhavet. Bestånden förvaltas i dag separat, även om det finns bevis på att blandning sker mellan de två förvaltningsområdena. Därför är kunskap om de nordliga tonfiskarnas ursprung viktig för den framtida förvaltningen. Det finns också forskare som hävdar att det finsn ett tredje lekbestånd men bevisen för detta är svaga.

– Genom sändarna och de DNA-prov vi tar på fiskarna får vi svar på varifrån fisken kommer, vilket kommer att kunna stärka förvaltningen av båda bestånden. När vi får bättre information om hur de två bestånden överlappar i utbredning kan det också tas bättre hänsyn till det i förvaltningen, säger Andreas Sundelöf.

Tonfisken fiskas med spö av någon av de 45 fisketeam som deltar och utrustas sedan med sändare av forskarna på en särskilt utrustad båt. SLU Aqua har i år tillstånd att märka 100 blåfenade tonfiskar.

Under 1900-talets första hälft bedrevs kommersiellt fiske efter blåfenad tonfisk i Sverige och i Danmark mner kanske framförallt i Norge. Flera hundra ton tonfisk landades varje år, med en topp på 2 000 ton i Sverige år 1942. I Norge fångades 1000-tals ton. Sportfiske efter tonfisk förekom framför allt i Öresund, som var en världsarena för detta fiske. De bästa åren var 1946–1952, då det årligen spöfångades 300–400 tonfiskar. 1964 spöfångades den sista blåfenade tonfisken i Öresund och arten är i dag helt fredad i svenska vatten.

– Blåfenad tonfisk är på allvar tillbaka i Nordsjön, men det reglerade fisket blir större och större och osäkerheten om framtiden är som vanligt stor. Dessutom vet vi inte i vilken utsträckning tonfiskens status beror på det nu starka makrillbeståndet. En långsiktigt hållbar förvaltning av sill och makrill, som är tonfiskens huvudföda, kommer att vara viktigt för att fortsätta attrahera de här långsimmarna hit, säger Andreas Sundelöf.

Tonfisken är enligt Internationella naturvårdsunionen IUCN 2010 enligt ett idag gammalt beslut starkt hotad, och den är helt fredad i svenska vatten. Sedan 2007 har en återuppbyggnadsplan inrättats av tonfiskorganisationen ICCAT med ett hårt styrt fiske och kontrollåtgärder. ICCAT stödjer även forskningsprojektet med sändare. Beståndet av blåfenad tonfisk har utvecklats starkt de senaste åren och enligt den senaste beståndsuppskattningen som ICCAT tagit fram bedrivs i dag ett uthålligt fiske.