Svenskt yrkesfiske och EU 1995–2020 – en intressant rapport

Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) har gett ut en intressant rapport om svenskt yrkesfiske i förhållande till EU, Svenskt yrkesfiske och EU 1995–2020 (Sieps 2020:6). Författare av rapporten är Håkan Eggert och David Langlet.

Rapporten är en genomgång av fisket och dess utveckling sen Sverige gick med i EU. Det är en av de bästa rapporter om fisket jag läst på svenska. Kunnig och korrekt. Utan alla de misstag och felaktigheter som är så vanliga i rapporter om det svenska yrkesfisket. Mest felaktigheter finns i rapporter framtagna av miljöorganisationer som WWF och Greenpeace och nästan lika många fel finns i rapporter där Sportfiskarna haft med rapportens utformning och innehåll att göra. Men det finns även ofta fel i rapporter som tas fram av Länsstyrelser, forskare på Göteborgs-, Stockholms- och Umeå universitet såväl som produkter som produceras av lobbyorganisationer som ofta förklär sig till vetenskapliga stiftelser som exempelvis BalticSea 2020.

Rapporten konstaterar att Sverige kommit att utgöra en positiv kraft inom EU när det gäller havsmiljön men att vår fiskeriförvaltning i allmänhet ligger långt efter andra europeiska länder förvaltning..

Dessutom menar författarna av rapporten att svenska yrkesfiskare troligen gynnats ekonomiskt av EU-medlemskapet. På i alla fall minst ett sätt har de rätt i detta. När Sverige införde individuella överförbara fiskerättigheter i det pelagiska fisket innebar detta att många yrkesfiskare sålde sina svenska båtar och fiskerättigheter vilket en del utnyttjade för att skaffa sig fiskerättigheter i andra länder. Det hade inte varit möjligt på samma sätt och i samma utsträckning utan EU-medlemsskapet. Idag finns det därför svenska yrkesfiskare bosatt i Sverige som är verksamma i Danmark, Tyskland, Finland och Marocko (Västsahara). En svensk medborgare bosatt i Norge är också ägare av ett av Litauens största fiskeriföretag som dock främst bedriver fiske utanför Mauretanien, Marocko och Västsahara. Bakgrunden till hans ägande är dock en annan än för de svenska yrkesfiskarnas etablering i de andra länderna. Dessutom har en svensk familj etablerat sig i det norska fisket genom att helt enkelt flytta dit.

Genom att svenska yrkesfiskare etablerat sig i andra länder har det svenska yrkesfisket i praktiken blivit större utan att det märks i svensk statistik där antalet yrkesfiskare på grund av detta alltid underskattas.

Men en sak som inte rapportförfattarna berör mer än i förbigående, som har med EU-medlemskapet att göra och som dessutom haft stor betydelse är att svenska yrkesfiskare fick möjlighet att delta i det fria fisket i Smutthavet och andra delar av Nordatlanten efter NVG-sill, blåvitling (kolmule) och lodda. Tillsammans med fiskerättigheter på makrill har detta lagt grunden till svenska yrkesfiskare återvändande till Nordatlanten väster om Norge, kring Island, Shetland och Färöarna samt till fiskevatten väster om Irland och Storbritannien där svenska fiskare var verksamma innan mitten av 1970-talet. Innan de stängdes ut av EU och Norge. Idag har svenska yrkesfiskare därför fiskerättigheter för blåvilting och NVG-sill. Loddafiske förekommer inte längre.

Samtidigt är det dock bara ett fåtal svenska yrkesfiskare som idag använder sig av dessa möjligheter, främst är det Astrid Fiske AB som gör det och vi kan de närmaste åren förvänta oss att de än mer kommer att fokusera på detta långväga fiske, både med sina svenskflaggade och sina danskflaggde båtar.

När det gäller fisket i Nordsjön deltar svenskar i fisket av makrill, tobis och sill som sker på brittiskt vatten. Med brexit kan de utestängas från detta fiske. Samtidigt är det uppenbart att svenska yrkesfiskare i Danmark specialiserat sig på skarpsillsfiske och att de också innehar stora fiskerättigheter för vitlinglyra, fisken som inte i huvudsak sker på brittiskt vatten.  De förefaller därför hyggligt välrustade inför brexit.

I rapporten lämnas också en del förslag på förbättringar och förändringar av EU.s såväl som Sverige fiskeriförvaltning. Dessutom välkomnas individuella överförbara fiskerättigheter i det demersala fisket (fiskfisket, räkfisket och kräftfisket). Rapportförfattarna föreslår att EU:s bränslesubventioner ska tas bort. Det är ett vettigt och rimligt förslag som jag ser det. att stärka fiskerikontrollerna och ha en bättre samordning mellan länderna vore också rimligt liksom att fisket borde betal sina egna förvaltningskostnader. Alla de senare förslagen skulle vara lätta att genomföra om Sverige och Danmark hade gemensam fiskeriförvaltning. Det skulle dessutom göra fiskeriförvaltning och fiskerikontroll mycket billigare.

Sedan föreslår de att laxfiske ska förbjudas för yrkesfisket. Ett förslag som skulle innebära att allt kustnära yrkesfiske i södra Norrland skulle försvinna. Det är ett helt vansinnigt förslag. Istället borde yrkesfiskarna i södra Sverige få tillbaka möjligheten att fiska lax när de nu inte kan fiska torsk. Det skulle göra att lite mer av det kustnära fisket i Skåne och Blekinge skull ges möjlighet att överleva. För att få bättre koll på kvoterna bör också det omfattande dörjfisket (trolling) som bedrivs av sportfiskeföretag och turfiskeföretag i Östersjön betraktas som yrkesfiske med krav på licens och kvotinnehav. Detta skulle var i linje med raminstruktionen om fisket från 2011 om kommersiell fångst. Idag fiskar fritidsfisket sannolikt mycket mer än yrkesfisket gjorde innan det förbjöds.

Av särskild betydelse för Sverige ansågs i raminstuktionen vara:

• att försiktighetsprincipen tillämpas i fiskeriförvaltningen
• att unionens fiskeriförvaltning innefattar en ekosystemansats
• att miljöskyddskraven integreras i utformningen och genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken och verksamheten, särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling
• att fiskeripolitiken bidrar till att bestånden håller sig inom gränsen för maximalt hållbart utnyttjad till 2015 samt
• att fiskeripolitiken ska ha som mål att fiskena är maximalt hållbart utnyttjade till 2015.

Instruktionen identifierar också ett antal önskade förbättringar av kommissionens förslag. Till dessa hör:

• att ett generellt utkastförbud med en lista över undantag införs och att all kommersiell fångst landas och räknas av kvoten
• att flottornas kapacitet överensstämmer med fiskemöjligheterna
• en ökad regionalisering/decentralisering och mindre detaljreglering på rådsnivå
• att eventuell fiskeverksamhet i särskilda bevarandeområden sker på ett sådant sätt att det inte negativt påverkar de värden som områdena är utsedda för att skydda
• att EU:s fiskeavtal innehåller en särskild klausul om mänskliga rättigheter
• att subventioner upphör så att inga stöd för modernisering som innebär ökat fiske ges