Inte helt rätt om sillfisket i Östersjön

Inte helt rätt om sillfisket i Östersjön. En docent i företagsekonomi som inte är en expert på fiske kallas forskare av DN:s rubriksättare vilket är dumheter. Hon som heter Cecilia Solér har skrivit en debattartikel om sill/strömming från Östersjön som visar att det är Livemedelsverket som gjort det nästan omöjligt att sälja sill för konsumtion till Sverige. Men artikeln utgår också från flera felaktiga premisser.

Yrkesfisket får inte mer eller bara marginellt mer betalt för sillen från sillfabriker i Sverige än de får från fiskmjölsfabriker i Danmark.

Gifter

Solér beskriver dock problematiken med gifterna som inte längre finns på ett bra sätt och visar att Livsmedelsverkets rekommendationer är ett stort problem. De borde tas bort eller förändras så det blir lättare att sälja sill till konsument i Sverige. Att det skulle finnas stror efterfrågan på sill/strömming i Sverige är dock något Solér eller möjligtvis Baltic Waters hittat på. För de som försökt sälja färsk sill till konsument eller till restauranger har inte kunnat hitta köpare. Problemet är att sill inte håller utan måste användas direkt. Den kan inte lagras nån längre tid. Ingen vågar därför köpa in den. De stora livsmedelskedjorna kommer absolut inte att köpa sill/strömming från Östersjön. Chansen att den ska få MSC-märkning är nämligen lika med noll. Och de köper bara in MSC-märkt fisk.

Stora båtar och mottagningsanläggningar

Inte heller är de pelagiska båtarna för stora för att leverera fisk till svenska hamnar. Västervik där det dock inte längre finns en mottagningsanläggning är en tillräckligt djup hamn liksom Oxelösund, Nynäshamn, Norrsundet och Kungshamn. Sen är naturligtvis också hamnar som Helsingborg, Ystad, Trelleborg, Göteborg, Varberg, Falkenberg med flera tillräckligt djupa. De har dock inte några mottagningsanläggningar med undantag för Kungshamn och Norrsundet. Och där har vi ett problem.

Solér visar också på att Sverige saknar mottagningsanläggningar och att det är viktigt att sådana byggs, Inga mottagningsanläggningar kommer dock att byggas så länge de stora livsmedelskedjorna inte vill ha sillen/strömmingen då den saknar MSC-märkning och så länge som restuaranger inte tror att de kan sälja tillräckligt med stekt strömming en viss dag.

De stora båtarna har inga som helst problem att leverera sill till konsumtion. De landar sill från Nordsjön i Ellös (dock för grunt för många båtar) och Kungshamn som levereras till sillfabriken i Ellös. Den används sen till inlagd sill. Sill från Nordsjön och Skagerak lämpar sig i allmänhet inte för direktkonsumtion på samma sätt som sill från Östersjön.

Sillfiske

Dessutom bedriver de stora båtarna inget riktat sillfiske i Östersjön. All sill de får är bifångst i skarpsillsfisket. De saknas efterfrågan för skarpsill för konsumtion. Det är alltså i stort sett omöjligt för dem att landa sill för konsumtion då de inte fiskar sill. De mindre båtarna fiskar inte heller mer sill för konsumtion än de stora båtarna. De landar också allt i Sverige men det går ändå till fiskmjöl i samma utsträckning som de stora båtarnas fångster av skarpsill och sill som landas i Skagen.

Slutligen har det kustnära fisket tillräckligt med fisk att fånga. De fiskar aldrig upp sin kvot och behöver inte mer sill. Om de skulle få problem under ett år brukar dessutom de stora båtarna lämna över kvot till dem. Så den avslutande problemställningen i Solérs text existerar inte.

Avslutning

Sålunda ger Cecilia Solér en korrekt bild av giftsituationen och av bristen på mottagningsanläggningar, men en felaktig bild av allt annat. Hon vet inte vad de stora båtarna faktiskt fiskar och hon vet inte hur kviotfördelningen ser ut, Hon förlitar sig på en så kallad rapport från lobbyorganisationen Baltic Waters som i praktiken inte är nåt annat än gissningar som i stort sett har fel om det mesta.

Men en sak har Solér rätt i. Det vore bra om vi åt mer sill/strömming. Både för folkhälsan, livsmedelsförsörjningen, den svenska ekonomin och fisket.