Det finns ganska många klassiska svenska fiskebåtar av trä som på sin tid ägdes av aktiebolag under kortare eller längre tid. Få ägdes dock av storkapitalister och spekulanter på det sätt som var fallet med ångtrålarna i början och mitten av 1900-talet. När moderna ståltrålare inköptes till Sverige i slutet av 1950-talet början av 1960-talet var det vanligare med bolagsägda båtar. De tre första båtarna som fiskade med den moderna snörpvadsmodell som kallas ringnot var exempelvis alla ägda av ekonomiska intressen som inte själva sysslade med fiske. En av de tre snörpvadsbåtarna ägdes dock av ett större företag. Men även om det var vanligare bland ståltrålarna än bland träfiskebåtarna så var det inte speciellt vanligt förekommande. Av 83 ståltrålare som beställdes till Sverige mellan 1959 och 1965 var endast 5 ägda av intressenter som inte var fiskare.
Två av de externt ägda båtarna ägdes av boxningsvärldsmästaren Ingmar ”Ingo” Johansson. Det kan verka märkligt men anledningen till detta är att hans mamma kom från Grundsund och hans morbror Gunnar Karlsson var fiskare, först som ung på en drivgarnsbåt från Edshultshall som på sommaren fiskade vid Island, sedan sjöman under några år för att 1944-45 arbeta på GG 336 Emanuel från Göteborg. Därefter arbetade han med snurrevadsfiske på en båt från Hönö innan han återvände till Grundsund där han blev intresserad av att investera i en ståltrålare. Ingmar Johansson stod för huvuddelen av kapitalet för att köpa den och blev alltså huvudägare.
Den första båten, LL 532 Ingo, blev uppkallad efter Ingmar Johansson själv och den räknas som den första motordrivna moderna ståltrålaren i den svenska fiskeflottan. Båten levererades 1959 och var på 98 bruttoton. Den andra båten Ingmar Johansson blev huvudägare i beställdes 1959 och levererades 1961. Båten som var på 120 ton uppkallades efter hans dotter Jane och fick namnet L 533 Jane. Bägge båtarna såldes av ägarna år 1966 och blev bolagsägda år 1967 då de köptes av Konservfabriken Sunnan AB som 1968 sålde båtarna till sitt dotterbolag i Chile där de började fiska på hösten samma år. Jane är fortfarande i aktiv tjänst som fiskebåt i Chile under namnet Sunnan 1. Ingo, som Sunnan II var i drift fram till och med 2012.
Ingo och Jane i Lerwick på Shetland
Ingo och Jane var och är trålare. De första båtarna som fiskade med ringnot var LL 304 Bornö och LL 305 Polar, båda på 150 ton, som levererades till Isacsson, Lycke & Co år 1964. Ägare till detta bolag var segelmakarna Ivan Isacsson och Folke Lycke. Båten fick Käringön som hemmahamn då Folke Lycke kom därifrån. Morlanda kommun gick i borgen för lån i förhoppningen om att de två båtarna skulle stoppa utflyttningen från ön. De två båtarna fiskade sill med partrål och ringnot. Vid ringnotsfisket var Polar följebåt och Bornö notbåt. Efter ett år upphörde de dock att fiska med ringnot då båtarna var lite för små för detta fiske. 1966 såldes Polar till Uno Bryngeld, dennes son Thomas Bryngeld samt Roland Ludvigsson och Staffan Sandgren i Fiskebäck och blev GG 505 Polar. Mellan 1968 och 1971 fiskade Polar i Liberia i Västafrika. 1974 såldes Polar till Norge. 1968 tycks Isacsson, Lycke & Co ha gått i konkurs då Bornö såldes på exekutiv auktion för att via en rad ägare hamna i Danmark där en prokurist blev huvudägare. Båten sjönk 1975 i Nordsjön.
Bornö och Polar på Käringön
Den sista fiskebåten med extern ägare som jag ska beskriva här var den enda som ägdes av spekulanter. Det var Tunis på 499 bruttoton. En riktig jätte i sammanhanget. Från början ett fraktfartyg som levererades till redaren Lars Johansson (OT-rederierna) i Skärhamn år 1961 byggde båten om till ringnotsbåt år 1965/66 efter att OT-rederierna funnit fartyget olönsamt. Därför lät ägarna bygga om båten på spekulation för att försöka ta del av de stora fångster och vinster som vid denna tid gjordes ute på Nordsjön. Besättningen på båten kom i huvudsak från Grundsund men även av två personer från Öckerö, Kjell-Ove Bryngelsson och Sture Larsson som 1967 själva fick en ringnotsbåt levererad, Stella Nova. Tunis fiskade enbart i ett halvår då båten fungerade dåligt rent tekniskt. i december såldes båten till Norge, men bolaget som köpte den gick i konkurs 1968. Även i Norge fungerade båten dåligt. 1969 byggdes Tunis om till lastfartyg igen. Tunis finns fortfarande registrerad som fartyg (dessutom fiskebåt) i internationella register under namnet Frigard men det är mycket osannolikt att båten fortfarande finns.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Snörpvad, Ringnot, Bolagsägda båtar, Ståltrålare, LL 532 Ingo, LL 533 Jane, LL 304 Bornö, LL 305 Polar, Ingmar Johansson, Folke Lycke, Ivan Isacsson, Tunis, OT-rederierna, Lars Johansson, SIllfiske, Pelagiskt fiske, Käringön, Grundsund, Skärhamn
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.