Miljövänlighet och hållbarhet i danskt fiske

DTU Aqua-rapporten ”Miljøskånsomhed og økologisk bæredygtighed i dansk fiskeri” har samlat den kunskap som finns om miljöpåverkan från danskt fiskeri och ger en översikt av hållbarheten inom olika slags fiskeverksamhet. Rapporten har betydelse också för svenska yrkesfiske då svenskt och danskt yrkesfiske i stor utsträckning är samma fiske, sker på samma platser och med samma typ av redskap och båtar.

Fiske

Ekonomiskt viktigast är det pelagiska fisket efter sill, makrill och skarpsill som i huvudsak sker med pelagisk trål, men också med en slags bottentrål som bättre kan benämnas semipelagisk trål och med snörpvad (ringnot). Industrifisk som tobis och vitlinglyra fiskas främst med sådan bottentrål som jag kallar semipelagisk trål. Det pelagiska fisket i Danmark är storskaligt och sker mest I Nordsjön, men även i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Detta fiske orsakar mycket små eller inga som helst skador på bottnarna. Bifångsterna av annan fisk är i allmänhet små, vilket också gäller bifångster av fågel (så vitt det är känt). Havsdäggdjur som valar av olika storlek är bifångst som förekommer ute i Atlanten. Energiiåtgången i förhållande till mängden fångad fisk är låg eller mycket låg när det gäller snörpvadsfisket.

Även fisket efter kräfta (jomfruhummer), torsk och plattfisk (rödspätta, tunga med mera) har stort ekonomiskt värde. I detta fiske finns såväl relativt storskaligt fiske med båtar på 100 – 500 bruttoton som fiskar med bottentrål, skotsk snurrevad (fly shooting) eller dansk snurrevad, men det är också i stor utsträckning en småskaligt fiske med krokredskap (backor, dörj, pilk), garn, bottentrål och dansk snurrevad.

I snurrevadsfisket är bifångster av fåglar och havsdäggdjur i stort sett obefintliga. Bifångster av fisk förekommer, men fisket är ofta riktat mot flera arter och inte en. Skotsk snurrevad innebär större energiåtgång än dansk snurrevad och bottenskador i nivå med bottentrålning efter plattfisk och torsk. Snurrevadsfiske är energimässigt ett bra fiske för miljön. Det är även ett fiske med små bifångster som dessutom innebär små skador på bottnarna.

Bottentrål är det mest energikrävande fiskeredskapet och det som orsakar mest skador på bottenmiljöer. Bifångster vid bottentrålning är omfattande men bifångster av fisk kan minskas kraftigt genom att använda bottentrålar med artsorterande rist vid kräft- och räkfiske samt trålar med storleksorterande mekanismer i form av rist eller andra saker som större maskstorlek i delar av trålen osv. Bifångst av havsdäggdjur och fåglar är mycket liten eller obefintlig. Den mest skadliga formen av trål är bomtrål som används vid fisk av hästräkor, främst i Nordsjön, men även vid fiske av plattfisk i Nordsjön. Energiförbrukningen vid bottentrålning är mycket hög i förhållande till fångad mängd fisk. I förhållande till värdet av den fångade fisken är energiåtgången inte riktigt lika hög.

Bottentrål används också av mycket små fiskebåtar, men det vanligaste är att små fiskebåtar fiskar med olika typer av garn eller krokredskap. Bifångster av fåglar är periodvis omfattande vid garnfiske och stora bifångster av havsdäggdjur förekommer också. Även vid garnfiske är energiåtgången mycket hög i förhållande till mängden fångad fisk och dessutom mycket hög i förhållande till landningsvärdet. Energimässigt hör småskaligt garnfiske med andra ord till det mest miljöfientliga. Även vad det gäller bifångster är garnfisket inte så jättebra, men vad det gäller skador på bottnar och livsmiljöer i havet är garn tillsammans med krokredskap och burar (burar, tinor, fällor) av olika slag de bästa fiskeredskapen.

I Danmark är burfiske inte lika utbrett som i Sverige där cirka 25% av havskräftorna fiskas med bur. I Sverige pågår också utvecklingsarbete för att ta fram burar till torskfiske. Burfiske som sker med burrar, tinor och fällor är energimässigt bra i förhållande till fångad mängd fisk och värdet på fisken. Bifångsterna är låga och skadorna på bottnarna obefintliga.

Krokfiske kan om det handlar om backefiske med backor (långrevar, linor) som dras i ytvatten eller en bit under innebär stor bifångster av fåglar. Äevn bifångst av säl förekommer. Bottenbackor som används för fiske av torskfiskar innebär dock liten bifångst av såväl fisk som fågel. Dörj och pilkfiske efter exempelvis makrill innebär små bifångster. Energiåtgågen vid detta fiske är förhållandevis liten i förhållande till fångsten. Bottenskadorna vid olika former av krokfiske är mycket små.

Sammantaget är det klart att miljövänligt fiske inte handlar om kustnära fiske kontra utsjöfiske, inte om stora båtar kontra små båtar. Utan det handlar om vilka redskap som används. Burar, krokredskap, dansk snurrevad och pelagisk trål är de klart miljövänligaste fiskeredskapen med semipelagiska trålar och skotsk snurrevad på en andraplats. Bottentrål av olika slag är sämst, men förbättringar kan uppnås genom art- och storleksselektion på olika sätt.

Med tanke på de många negativa konsekvenserna av bottentrålning bör åtgärder vidtas för att gynna snurrevadsfiske i förhållande till bottentrål. Bottentrålning utan sorteringsrister och andra selektiva åtgärde bör begränsas.  Bomtrålning, den mest skadliga formen av bottentrålning bör sannolikt förbjudas helt och kan ersättas med skotsk snurrevad eller vanlig bottentrål. Teknisk utveckling av bottentrålar kan också medverka till att skadorna på bottnarnas livsmiljöer minskas. Burfiske bör uppmuntras och gynnas vad det gäller havskräfta och kanske även torsk om det visar sig vara en framgångsrik väg. För att minska energiförbrukningen vid garnfiske av olika bör kanske garnfiske begränsas till enbart väldigt kustnära fiskeplatser. Garnfiske kan också ersättas med snurrevadsfiske som faktisk är miljövänligare och dessutom innebär mindre sälskador på redskap och fångst.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements