SFPO vill ha individuella överförbara fiskerättigheter men ändå inte

Individuella överförbara fiskerättigheter innebär att fiskare får en rätt att ta upp en viss mängda fisk per år. Rättigheterna kan köpas, säljas, hyras, hyras ut, lånas, lånas ut och belånas. Det är ett system som innebär att den enskilde fiskaren får mer makt över sitt fiske än vad som annars skulle vara möjligt. Men SFPO vill enligt uppgifter i media inte genomföra ett sådant system fullt ut. Det är synd.

För Sverige dras med exakt samma problem som Danmark hade innan införandet av överförbara fiskerättigheter infördes. Överkapacitet. Inom räkfisket är överkapaciteten omkring 40%, dvs nästan hälften av de cirka 60 båtarna borde försvinna. Inom kräftfisket och torskfisket är överkapaciteten cirka 20%. Dvs nästan en fjärdedel av båtarna måste bort. En utredning från Havs- och vattenmyndigheten som kom för några år sen visar detta mycket klart. Det låtsas Peter Olsson från SFPO inte om. För han vet ju att det är så.

Överkapacitet innebär att fisket går dåligt rent ekonomiskt och det innebär att olagliga metoder används samt att svartfiske kan förekomma. Enda framkomliga vägen att få bort överkapacitet är att minska antalet fiskebåtar och antalet yrkesfiskare. Detta slår mot alla typer av fiske, storskaligt torskfiske med trål såväl som småskaligt fiske med garn. Den ena metod som visat sig fungera för detta ändamål är individuella överförbara fiskerättigheter. För att de ska fungera krävs det att båtar får köp, sälja, hyra och låna från och av varandra. För att de ska bidra till en nödvändig minskning av antalet båtar är det nödvändigt att fiskerättigheterna gäller för lång tid. Dessutom behövs det begränsningar för hur stor andel av fiskerättigheterna/kvoterna ett enskilt företag, en enskild båt och en enskild fiskare får inneha. Det här är saker som Peter Olsson undviker att beröra och som Sara Landqvist saknar kunskap att ställa frågor om. Inom det pelagiska fisket i Sverige fungerar det just så som jag beskrivit och i Danmark fungerar det också exakt likadant.

Inom pelagiskt fiske finns det stordriftsfördelar och därför är det främst i det fisket som det leder till att ett fåtal företag kommer att dominera. Så är det i Danmark där ett 20-tal båtar innehar större delen av fiskerättigheterna till pelagisk fisk. Samtidigt är det så att ett 40-tal båtar fiskar på de rättigheterna så det är inte alltid så att en koncentration av fiskerättigheterna leder till en lika stark koncentration av själva fisket. De största ägarna av fiskerättigheter i Danmark brukar kallas kvotbaroner. Två av dem är svenska och ett av dessa företag är också en av Sveriges största innehavare av fiskerättigheter. I Sverige är det ett tiotal fiskeriföretag som innehar huvuddelen av fiskerättigheterna inom det pelagiska fisket men totalt lite över 30 båtar som deltar i fisket. För det kustnära fisket har det avsatts kvoter som inte ingår i systemet med överförbara rättigheter. I Danmark har de lösta detta genom att det kustnära fisket som använder passiva redskap får extra tilldelning av fiskerättigheter.

De som fiskar pelagiskt i Sverige får inte fiska demersalt med vissa undantag för båtar som fiskar traditionsmässigt. Det är 4 svenska båtar som gör det och 3 av dem finns på Rörö i Göteborgs norra skärgård där också de två svenska företag som tillhör de största innehavarna av fiskerättigheter i Danmark finns.

Inom det demersala fisket finns inga stordriftsfördelar och därför finns inga så kallade kvotbaroner inom detta fiske. Det kommer inte att finnas oavsett vilket förvaltningssystem som används och det finns inte inom det demersala fisket i Danmark.

Antalet båtar måste minska. Det är sanningen. Främst inom räkfisket, men även inom det övriga demersala fisket (fisket efter bottenlevande arter, exempelvis torsk, rödspätta, kräfta, räka). Ett system måste gälla allt demersalt fiske och se likadant ut för alla kvoterade arter annars kommer det inte att fungera. Det måste också innebär att fiskerättigheter kan överföras så att överkapacitet i fisket kan försvinna. Så blev det i det pelagiska fisket i Sverige där 50% av de stora båtarna försvann. Inga små båtar försvann. Det är också därför Peter Olsson och SFPO föreslår ett system där de kustnära fiskarna som använder passiva redskap i det demersala fisket även de ska undantas från ett system med individuella fiskerättigheter i det demersala fisket.

SFPO föreslår dock bara individuella fiskerättigheter men inte överförbara fiskerättigheter. Detta är helt otillräckligt när det gäller att lösa det demersala fiskets problem i Sverige med överkapacitet, lönsamhetsproblem och tveksamma metoder inom vissa segment av fisket. Att den som köper en annan fiskebåt och dess fiskerättigheter måsta använda båten är ett helt orimligt förslag som inte löser några problem. Det är inte ett förslag som kan fungera. Minskar inte antalet båtar så blir det hela ingen förbättring utan problemen i det svenska fisket kommer att fortsätta. Men om vi ser det som SFPO föreslår som ett steg på vägen är det bra. Men det är inte en riktig lösning, utan bara en etapp och en början på en lösning.

När det gäller fiskehamnar och fiskelägen så kommer förstås inte så många försvinna i Sverige. De har nämligen försvunnit för länge sen. I hela Sverige har de flesta fiskelägen försvunnit och i de allra flesta som finns kvar finns det bara några få båtar. Precis som i Danmark har det inget med individuella överförbara fiskerättigheter att göra.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements