Utvärderingen av de överförbara fiskerättigheterna i det demersala fisket som Havs- och vattenmyndigheten (HaV) genomfört har visat att systemet i sig själv inte kan råda bot på det stora problemet i svenskt fiske. Lågt kvotutnyttjande. Genom det låga kvotutnyttjandet får fisket också problem med lönsamhet. För i stort sett alla kvoterade arter för vilka landningsskyldighet gäller kan lågt kvotutnyttjande konstateras. Allra lägst är det för rödspätta (20 % under 2017), vitling (31 %) och kräfta (39 %).
Genom överlåtelser var det tänkt att kvoterna skulle kunna utnyttjas bättre och att ingen skulle behöva sluta med fisket på grund av att de inte längre hade några fiskemöjligheter. Andelen kvotöverlåtelser har också varit mycket, lägst när det gäller torsk i Östersjön, vitling och kräfta. Mest byten och handel av fiskemöjligheter har det varit i räkfisket där det utan tvekan föreligger en överetablering av företag. Många byten i räkfisket har skett mellan båtar som har samma ägare.
Brist på fiskemöjligheter tycks inte vara en viktig orsak till att kvoterna inte fiskats upp även om det förekommit att båtar som behövt kvot av kolja och sej inte kunnat få tag på det.
Orsaker till det dåliga kvotutnyttjandet och till att det inte fanns några begränsande kvoter (vitling och torsk hade förutsetts vara begränsande) under 2017 uppges i rapporten från HaV var ganska så okänt, men de spekulerar i dålig tillgång till torsk och olagliga utkast. Dessutom tas försiktighet som fått till följd att yrkesfiskare inte velat byta bort fiskemöjligheter liksom problem att hitta de som har fiskemöjligheter osv.
De anledningar som dock troligen betytt mest tar de dock inte upp. Brist på aktiva yrkesfiskare och för högt satta kvoter. Kvoten för kräfta är sannolikt alldeles för högt satt. bristen på yrkesfiskare beror till stor del på att unga fiskare som vill komma in i yrket får avslag av Havs- och vattenmyndigheten. Trots att bara 20% av rödspättekvoten fiskas upp får unga fiskare som vill fiska rödspätta avslag. Detta då deras redskap ”kan fånga torsk”. Eftersom också torskkvoten underutnyttjas är det svårt att se detta som ett problem. I praktiken blir det att myndigheten motarbetar fisket, vilket väl inte är tanken.
Problemet med underutnyttjande kvoterna kan sannolikt till stor del lösas genom att göra de årligt överförbara fiskemöjligheterna permanent överförbara och samtidigt införa friare etableringsrätt. De särskilda tillstånden bör i de flesta falla avskaffas. I vissa fisken, exempelvis burfiske av kräfta, bör det dock på grund av platsbrist ändå finnas etableringsbegränsningar. På det sättet kan fisket göras mer flexibelt och snabbare anpassa sig till de kvoter som finns liksom till varierande förekomst av olika arter olika år. Permanent överförbara fiskerättigheter skulle också lösa problemen med överetablering i räkfisket. Det skulle också lösa problemet med tillståndshavare som inte fiskar och få in nya unga fiskare istället för de äldre fiskare det handlar om. Handeln med fiskerättigheter skulle sannolikt också bli effektivare än handeln med årligt överförbara fiskemöjligheter. Som det nu är får ju yrkesfiskare som nästan aldrig fiskar kvoter på fiskarter de aldrig fiskar. Sen ska de byta bort eller sälja dessa varje år. Det ger lite mycket byråkrati utan möjligheter till några större inkomster på uthyrning och försäljning.
Förs torskfisket i Östersjön gäller också att kvotutnyttjandet är lågt då torsken i Östersjön har dålig kvalitet på grund av parasiter som sprids av säl och på grund av att den är mager och småvuxen.
