Livsmedelsföretagens vansinnigheter

Huvuddelen av de livsmedel som säljs till konsument  i Sverige säljs av två företag. ICA och Axfood. Båda företagen sponsrar terroraktioner genom att delta på och sponsra arrangemang som ordnas av organisationer med koppling till hot, skadegörelse och våld riktad mot bönder. På liknande sätt agerar de två livsmedelsföretagen mot svenska yrkesfiskare. Uppenbarligen vet de inte vad de sysslar med. Nu har de skrivit ett så kallat ”branschupprop” tillsammans med Coop, Martin & Servera, Fazer och WWF. Riktigt vilken bransch det handlar om är oklart, men det är inte fiskhandeln eller några fiskhandlare som skrivit under uppropet.

Kanske är det därför som uppropet använder sig av felaktiga data, vilseledande uppgifter och lögnaktiga påståenden. Det är exempelvis inte förbjudet att slänga tillbaks fisk i havet. Det är bara förbjudet att slänga tillbaks kvoterade arter. Det är alltså helt lagligt att slänga tillbaks okvoterade fiskarter som exempelvis skrubba (kallas flundra på östkusten), sandskädda och rödtunga. Fast rödtunga slängs nog oftast inte tillbaks då det är en fisk som det finns ett riktat fiske mot och som betingar ett bra pris. Även för små kräftor får sättas ut igen liksom rombärande eller för små humrar. Dessa överlever när de sätts tillbaka i havet. Det finns till och med kvoterade arter där det är tvång på att kasta tillbaks fångsten i havet. Exempelvis gäller detta blåfenad tonfisk som fångas i Nordsjön, Skagerak och Kattegatt (denna hantering har stöd av många miljöorganisationer).

De siffror som uppropet använder sig av för att ge en bild av utkasten i svenskt fiske är siffror från en tid när utkast av icke tillåten fångst av kvoterade arter var ett tvång. De är totalt vilseledande om det gäller att ge en bild av utkasten idag när landningstvång råder för kvoterade fiskarter. Det är rentav lögnaktigt att använda dessa siffror. I siffrorna ingår dessutom sånt som fortfarande är lagligt att slänga ut.

Att kameraövervakning inte skulle vara ett integritetsproblem på en liten fiskebåt är ju ett påstående som saknar all from av verklighetskontakt. Små båtar med en eller två personer ombord har inte alltid toaletter etc ombord. Det är självklart ett integritetsproblem om de övervakas på fel sätt. En kamera som bara är riktad mot sorteringsbord och fiskredskap är dock sannolikt inget problem på någon båt, men frågan är om övervakning på små garnbåtar, och burfiskebåtar verkligen är rimlig. Det förekommer inga olagliga utkast i detta fiske. Nästan inga utkast alls om vi ska vara ärliga. Att ha kameror på dessa båtar är orimligt. Kvar finns trålare. Även där gäller ju dock att utkasten är i princip obefintliga när rist används i trålen. Och i det pelagiska fisket med de riktigt stora fiskebåtarna är utkasten också obefintliga. Varför satsa på övervakning av ett problem som inte finnas?

Egentligen finns det bara två fisken i Sverige där olagliga utkast skulle kunna förekomma. Räkfisket på Västkusten och torskfisket i Östersjön. I det första fallet kan uppgardering förekomma, dvs små räkor kastas ut för att båten ska kunna fortsätta fiska och få fler stora räkor. Detta problem kan lösas kan lösas billigare och enklare och utan integritetsproblem genom att individuella överförbara fiskerättigheter införs (mer kostnadseffektivt än kameror).

I torskfisket i Östersjön är problemet istället det dåliga hälsotillståndet hos torsken som orsakas av parasiter (maskar) som sprids av sälar, övergödning och syrebrist i havet. Dessa problem kan inte lösas med kamerövervakning. Istället är det säljakt som behövs. Det går också att ifrågasätta om det verkligen är bättre att slänga fisken på land än ute till havs (den går inte att sälja och om den är under minimimåtten får den inte heller säljas). Om det nu förekommer olagliga utkast överhuvudtaget i detta fiske.

Kraven i slutet av uppropet vid sidan av kravet på kameraövervakning är också märkliga. Det är svårt att satsa mer på utveckling av selektiva redskap än vad Sverige gör. Vad som skulle kunna göras är att utformningen av redskap som används i Östersjön kan göras friare så att yrkesfiskare själva skulle kunna prova och utveckla selektiva redskap som faktiskt fungerar. Så kan de nämligen agera i Västerhavet inom vissa gränser. Grundliga utvärderingar görs också varje år vad en lång rad nya redskap som yrkesfiskare förslagit och experimenterat med.

Att fördela kvoter per redskap är mycket svårt i Sverige då vissa skonsamma redskap bara används av enstaka båtar. Snurrevad (skonsamt jämfört med bottentrål) används av 1 båt och snörpvad av 5-8 båtar. Undantaget är Även det faktum att svenska kvoter är väldigt små för de flesta arter gör det svårt. Det är sannolikt enbart möjligt att göra en sådan uppdelning av kvoterna i kräftfisket där problem med olagliga utkast är obefintligt i dagens fiske samt i torskfisket i Östersjön där det för närvarande finns en sådan uppdelning. Kravet är meningslöst och att det förekommer i uppropet visar hur lite de som skrivit det vet om svenskt fiske.

Svenska yrkesfiskare är världsledande när det gäller att använda selektiva redskap. En överväldigande majoritet av det svenska fisket bedrivs på sådant sätt och med sådana redskap att bifångsterna är obefintliga eller mycket små. Det gäller allt pelagiskt fiske, allt bottentrålsfiske med ristförsedd trål, garnfiske, fiske med burar, fällor och tinor, backefiske (långrevsfiske) och annat krokfiske. Problemet med olagliga utkast verkar vara helt obetydligt eller icke-existerande i svenskt fiske som helhet. Det är alltså inget omfattande problem som undertecknarna av uppropet helt lögnaktigt hävdar.

 

Advertisements