Ann-Marie Ljungberg förvillar om miljö och fiske

Ann-Marie Ljungberg är ledamot i Naturskyddsföreningen Göteborgs styrelse, bilog och författare. Det innebär inte att hon alltid är klok utan ibland blir det inte så bra. Som nu när hon skrivit om fiske och havsmiljö. Det är delvis de vanliga lögnerna och felaktigheterna som hon sprider. Men även en del nya tveksamheter.

Hon säger att jordbruket i Bohuslän släpper ut en massa gödningsämnen. Det är såvitt jag kan bedöma både felaktigt och riktigt. Jordbruket i Bohuslän är i stort sett bara uppfödning av nötkreatur och får för slakt. Det är helt inriktat på naturbete för köttproduktion och vallodling. Utsläppen från sådant jordbruk är i allmänhet små.

Utsläppen av gödningsämnen i Fjällbacka skärgård som Ljungberg skriver om är trots det höga. Orsaken tycks främst vara avloppsreningsverken i Tanumshede och Fjällbacka när det gäller kväve. Verket i Tanumshede släpper ut i en å (Anråsälven) och Fjällbackaverket direkt i Fjällbackas innerskärgård. Men läckage från jordbruksmarker är också en källa. I Bohuslän blir läckagen av gödningsämnen stora per ytenhet även om de inte totalt är jättestora. Detta på grund av dem magra och grunda jorden med berg överallt runt och en liten bit ner. När det gäller det betydligt mindre utsläppen av fosfor är jordbruket huvudkällan.

Kväve i naturen idag kommer dessutom kanske inte främst från jordbruket, i alla fall inte i Västsverige, utan från luftföroreningar, dvs från förbränning av fossila bränslen såsom bunkerolja i fartyg. Nåt som Naturskyddsföreningen i praktiken vill ha kvar då de är emot satsningar på tillverkning av bränslen som innebär mindre utsläpp av kväveoxider.

Forskningen tror att ålgräsängarna är hotade på grund av övergödningen. Sannolikt är de en del av problemen men samtidigt började ålgräset försvinna samtidigt som utsläppen av gödningsämnen minskade kraftigt genom att alla reningsverken för avlopp byggdes. De äldre reningsverken som byggdes då är bra på att ta bort fosfor men inte kväve ur avloppsvattnet (kanske är ett av problemen att fosforutsläppen minskat kraftigt men inte kväveutsläppen). I sammanhanget bör det kanske också nämnas att ålgräset försvann nästan totalt på många håll under 1930-talet. Nån övergödningsproblematik var det inte tal om på den tiden. Jag är faktiskt inte helt säker på att teorin om övergödning stämmer när det gäller ålgräsets försvinnande. Och om den inte stämmer så stämmer inte de teorier om torsken, koljan och vitlingen som Ljungberg för fram heller.

Enligt forskning finns det idag lika mycket torsk som i slutet av 1800-talet. Under 1900-talet tycks det under perioder ha funnits mer torsk. Vilket som är normaltillståndet eller ens om det finns ett normaltillstånd har vi faktiskt ingen aning om. Genom århundradena tycks det dessutom ha varit så att mängden torsk vid kusterna varierat rejält, ibland har det bara funnits utomskärs och ibland har det funnits mycket torsk inomskärs. Ärligt sagt är det ingen som vet varför det finns såna variationer. Fiske kan vara en orsak, exempelvis kan det enorma sillfisket i slutet av 1700-talet (med landvad inomskärs) och slutet av 1800-talet (till stor del utomskärs) kanske också påverkat mängden torsk. Att fisket på 1800-talet troligen bidrog till att långa inte längre är lika vanlig är i alla fall vad forskningen tror. Kanske blev det mer torsk på grund av överfisket på långa under 1800-talet.

Och kanske var det så att torsken var så vanlig inomskärs på 1960- och 1970-talen för att det då inte fanns några sälar och väldigt lite tumlare. Idag finns det troligen mer sälar än nånsin och betydligt fler tumlare. Kanske är det inte alls fisket som lett till att torsken inomskärs försvunnit, för vi vet ju att det aldrig trålats i Bohusläns fjordar (förutom mycket begränsat i ett litet område i Gullmarsfjorden), kanske är det nåt annat. Eller så är variationerna naturliga men förstärkts av fisket. Eller så handlar det om överfiske för fiskeflottan på 1980-talet var dimensionerad för fiske i Nordsjön. Svenskarna hade vid mitten blivit utestängda därifrån med regeringens goda minne och tvingades fiska mer i Skagerak, Kattegatt (här har överfiske av allt att döma spelat en stor roll för torskens försvinnande) och Östersjön.

Sillsalterierna och trankokerierna på 1700-talet medförde en enorm övergödning genom att fiskrens från salterierna och fiskrester (det vi idag kallar fiskmjöl) efter trankokningen (fiskoljetillverkningen skulle vi säga idag) bara slängdes rakt ut i havet, framförallt i de kustnära områden där ålgräset idag försvunnit. Framförallt innehåller fiskrenset (trangrumset, guanon) fosfor. Kanske var det i själva verket den kraftiga övergödningen på 1700-talet som gjorde det möjligt för ålgräset att växa i den i övrigt svåra miljön med bräckt vatten i skärgården mellan Nordre älvs mynning och Marstrand. Ingen har någon som helst aning om detta och jag har aldrig sett nån forskare ens fundera över sillperiodernas effekter på fiskfaunan eller när det gäller övergödning.

Kanske är det faktiskt ett problem att vi renade bort fosforn men inte kvävet. Måhända hade det varit bättre om fosforutsläppen delvis var kvar. Eller så är mina funderingar helt fel.

Kanske är det också Ljungberg själv (om hon nu har fritidsbåt) som orsakat ålgräsets försvinnande, vid den brygga hon hänvisar till, de sista 25 åren. För fritidsbåtar är ett av problemen. De släpper ifrån sig gifter som dödar allt liv och de tillsammans med bryggorna skuggar botten så livet dör.

Slutligen är hennes förslag om fridlysning av torsk, kolja och vitling helt ogenomtänkt. Ingen av arterna är utrotningshotad. Det finns lika mycket torsk nu som för 150 år sen i Skagerak och angränsande delar av Nordsjön, men inte lika mycket som för 50 år sen. Hur mycket det ska finnas och vad som är naturligt vet vi inget om men både mycket och lite torsk vid kusten kanske är naturligt.

Dessutom är det inte praktiskt möjligt att helt sluta fånga torsk, kolja och vitling. Det är svårt att fiska rödspätta, rödtunga, kräfta, räka osv utan att få bifångster av torsk. Med ristförsedd trål blir bifångsterna visserligen minimala i kräft- och räkfisket men i annat riktat fiske är det svårare att undvika bifångst även om en rista för att skilja på rundfisk och plattfisk faktiskt tagits fram av yrkesfiskare på Rörö.

Det är i praktiken dessutom helt omöjligt att helt sluta med att fånga torsk, kolja och vitling. Dessutom är det idag så att svenska yrkesfiskare inte ens fiskar upp den kvot de tilldelats av kolja och vitling så fisket är faktiskt inget problem vid den svenska kusten. Huvuddelen av fisket av torsk, kolja och vitling sker dessutom i Skagerak väster om Skagen. Något riktat fiske på vitling finns dock inte. Ljungbergs förslag är ogenomtänkt, meningslöst och inte ens nödvändigt. Behovet av att fridlysa de aktuella arterna finns helt enkelt inte och det är dessutom helt ogenomförbart. Det finn idag inte heller nåt problem med fisket i förhållande till de nämnda arterna.

Ljungberg utgår från vedertagna sanningar som dock inte är några belagda och bevisade. Kanske är de inte ens sanningar. Hon förvillar och påstår saker som själva fisket som inte är korrekta och hennes förslag på lösningar är inge lösningar. Hennes debattartikel i GP är delvis vilseledande och förslagen hon för fram är oseriösa. Det är inte så enkelt som hon påstår, inte så självklart vad som kan göras eller vad problemen beror på.

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!