Problemet med de splittrade svenska yrkesfiskarna

Det finns några tydliga problem i det svenska fisket om är uppenbara för de flesta insatta. Det är uppenbart när jag lyssnar på fiskare under konferensen Östersjöfiske 2020 som jag just nu besöker. Säl och skarv, oreglerat fritidsfiske, dålig flexibilitet, lågt kvotutnyttjande, svårigheter för unga att få licenser, problem med strukturering vilket lett till förekomsten av kvotbåtar i det demersala fisket, åldersstigen yrkesfiskarkår och en massiv oenighet mellan olika grupper av yrkesfiskare.

Säl och skarv är ett problem för det småskaliga yrkesfisket längs hela kutsen genom att sälen tar deras fångst och skadar deras redskap. Säl och skarv äter dessutom så mycket fisk att det påverkar fiskbestånden vilket medför minskade bestånd. Detta påverkar även det storskaliga fisket. Dessutom sprider säl parasiter (sälmask och levermask) till fisken. En del av lösningen är licensjakt på säl och skarv, en annan del är att tillåta försäljning av sälprodukter. Det första förslaget är lätt att lösa, det andra lite svårare för försäljningsförbudet är ett EU-beslut. Ett alternativ är skottpengar.

Idag tar fritidsfiskare huvuddelen av den hummer som fiskas (kanske 80%), de fiskar troligen också mer makrill vid kusten än vad yrkesfiskare gör och de fiskar mer lax i södra Östersjön än vad yrkesfisket gör. Fritidsfisket bör regleras på samma sätt som yrkesfisket. Licenser, kvoter och loggböcker vilket då också skulle medföra att de får sälja fisken. I förhållande till EU kan de kallas mindre aktiva yrkesfiskare och följaktligen kan det hela sannolikt beslutas på nationell nivå om det hanteras rätt.

Resterande problem kan hänföras till byråkratiska regelverk, märkliga beslut som fråntagit vissa fiskare rätten att fiska sådant de traditionellt fiskat såsom lax i södra Östersjön, förbudet för demersala fiskebåtar att också fiska pelagiskt (det går att kringgå genom att ha två båtar och dessutom finns det några få undantag eller en period gick det att genom att fiska på kustkvoten för sill i Bottenhavet). Kvotbåtar ihop med infiskningskraven för att kunna behålla fiskelicensen och därmed fiskemöjligheterna medför farliga arbetsförhållanden och ökade kostnader för fiskeriföretagen.

Lösningarna är ganska enkla, eller ska vi kanske säga lösningen. Det pelagiska systemet har visat att det är lätt att öka kvotutnyttjandet, minska överkapaciteten och förekomsten av kvotbåtar samtidigt som det småskaliga kustfisket kan bevaras. Om samma system infördes i det demersala fisket och byråkratiska begränsningar togs bort skulle det medföra att många av de problem med bristande flexibilitet, överkapacitet som finns i vissa fisken skulle försvinna, kustfiskare skulle lätt kunna byta målart om de fick byta fritt och för lite mer storskaligt fiske skulle lönsamheten såväl som flexibiliteten öka. Det skulle inte vara nåt problem för unga att få fiskelicens för fisket styrs ändå av de fiskerättigheter de skaffar sig eller så blir det ett incitament att fiska på arter utan kvotreglering som inte traditionellt fiskats längs den svenska kusten såsom braxen, id, mört, spigg, tobis, svartmunnad smörbult eller, strandkrabba, öring och lax på den svenska västkusten.

För att det ska vara möjligt att få svenska myndigheter att besluta om sådana förändringar jag här skissat på måste svenska yrkesfiskare bli mer eniga. De måste sluta skylla på varandra. Antalet producentorganisationer (PO) måste ner. I Sverige finns det 6 PO och ytterligare minst tre organisationer för fiskare. Detta förhållande är orimligt. I Danmark med många fler yrkesfiskare finns det bara tre organisationer. Det storskaliga fisket behöver det småskaliga och omvänt. Organisationssplittringen medför att beslutande myndigheter inte lyssnar till yrkesfiskarna för de talar med många olika röster när de borde tala med en. Det medför också att miljöorganisationer och andra med mycket liten, grund och begränsad kunskap om fisket får stort inflytande på fiskeripolitiken.

För att lösa problemet med att yrkesfisket talar med flera röster måste antalet yrkesfiskeorganisationer minska. Varenda enskild yrkesfiskare kan inte få allt precis som de vill ha det. Det måste gå att kompromissa. Ökad flexibilitet och säljakt vill alla fiskare ha. Frågorna måste drivas gemensamt och utan att skylla på varandra. Det storskaliga fisket behöver det småskaliga och omvänt.

För att lösa flexibilitetsproblemen, det dåliga kvotutnyttjandet, regelbegränsningar etc finns det en enkel och fungerande lösning som provats inom en del av det svenska fisket med mycket goda resultat. Systemet omfattar köp och säljbara fiskerättigheter, regionalkvoter och kustkvoter. Den lösningen kan användas även i annat fiske. De yrkesfiskare som idag är emot denna lösning får gå med på att pröva den i 10 år. Att göra så skulle också göra det möjligt att skriva regelverket så att det går att fiska både pelagiskt och demersalt, både sill och torsk. Efter 10 år kan systemet förändras om några inte skulle vara nöjda.

Advertisements