Vad kan göras för torsken?

Sen 1980-talet har det i stort sett inte funnits någon torsk i Bohusläns innerfjordar. Orsakerna till detta är inte helt fastlagda men sannolikt handlar det om en kombination av miljöproblem och överfiske. Överfisket skedde på två sätt, dels genom trålfiske i Skageraks utsjö och genom småskaligt garnfiske i innerfjordarna.

Det har aldrig trålats i Bohusläns innerfjordar då det alltid varit förbjudet så det har aldrig varit ett tänkbart problem. Med ett undantag. Gullmarsfjorden. Där finns dock torsken kvar med ett litet lekbestånd, men torskbeståndet återhämtar sig inte till de nivåer som kunde ses på 1970-talet och innan dess. Exakt samma förhållanden gäller i de andra fjordar där det finns kvarvarande lekbestånd med den skillnaden att i andra fjordar finns det inget yrkesfiske alls.

Varför bestånden av torsk inte återhämtar sig är oklart, men fiske utgör inget problem. Däremot skulle skarv och säl kunna utgöra ett problem. Idag finns det mycket, mycket mer skarv och säl vid den bohuslänska kusten än tidigare.

Sen 15-20 år tillbaka finns heller inte ett ordentligt torskbestånd i Kattegatt. Även här tycks miljöproblem och överfiske ha varit problemen. Och trots omfattande och stora fiskeförbudsområden så återhämtar sig inte bestånden. Även här kan skarv och säl vara ett stort problem, men även det omfattande danska kräftfisket som sker med icke-selektiva redskap kan vara ett problem.

Problemen för torsken i östra Östersjön är av nyare datum och dessutom lite annorlunda. Här finns det mycket torsk, men den är småväxt och sjuk. Grundorsakerna till beståndsproblemen i östra Östersjön är miljöproblem som övergödning och klimatförändringar som gett en varmare men även ett felaktigt fiske som inriktat sig helt på stora torskar har sannolikt varit ett problem. Överfiske är däremot inte ett av de troliga problemen då kvoten inte fiskats upp de senaste tio åren. Säl och skarv däremot troliga delorsaker till beståndsproblemen, både direkt genom att de äter en massa torsk och indirekt genom att sälen sprider parasiter som försvagar torsken.

Med anledning av torskproblemen har en grupp forskare vid SLU tagit fram förslag till åtgärder som kan vidtas för att förbättra läger för torsken. De rekommenderar delvis olika åtgärder i olika hav och olika områden men för samtliga områden rekommenderas jakt på skarv och säl (förutom Skageraks utsjö), selektiva redskap för minskade bifångster:

Skagerrak (kustbestånd; innanför trålgränsen):

1. Utsättning. Skagerraks kustbestånd är kraftigt reducerade sedan flera årtionden och kan ha förlorat lokala genetiska komponenter. Stoppat eller minskat fiske har inte hjälpt. Vi anser att utsättning av torsk bör prövas här för att försöka få tillbaka livskraftiga bestånd. Vi bedömer att denna åtgärd bör kombineras med predationsminskande åtgärder för att ge förutsättningar för en återhämtning av bestånden.

2. Minska predation. På grund av de svaga bestånden ser vi en betydande risk att predation från säl och skarv kan försvaga bestånden ytterligare. Därför föreslår vi predationsminskande åtgärder här.

3. Bevara livsmiljöer som uppväxtområden. Minskat eller stoppat fiske har inte möjliggjort för kustbestånden att återhämta sig. Vi ser ett behov av att skydda torskens livsmiljöer, särskilt uppväxtområdena men även lekområden där sådana identifieras. Det handlar om att minska ett flertal olika negativa påverkansfaktorer. Kartor över viktiga uppväxtområden kommer att färdigställas av SLU under våren.

4. Minska bifångster. Bifångster i samtliga fiskeredskap bör minska, eftersom de bedöms påverka kustbestånden av torsk negativt. Åtgärder behövs för att ytterligare minska bottentrålningens bifångstrelaterade effekter avseende torskens återhämtning.

5. Åtgärder mot bottentrålningens uppgrumlingseffekter. Här föreslår vi förbud av bottentrålning under period för lek och tidigt larvstadium i Gullmarn på grund av risken för skadlig uppgrumling av partikulärt material.

Skagerrak (utsjön; utanför trålgränsen): Här är riktat fiske fortfarande av stor betydelse

1. Minska bifångster. Det sker betydande bifångster av torsk i bottentrålfisket efter räka, havskräfta, mixfiske, m.m. Dessa bifångster bör minska.

2. Bevarande av kustnära livsmiljöer med av betydelse för Nordsjötorsken. Nordsjötorsken nyttjar i hög utsträckning kusten som uppväxtområden. Dessa kustnära livsmiljöer, som sammanfaller med de uppväxtmiljöer som är viktiga för kustbestånd i Skagerrak, behöver skydd från ett flertal påverkansfaktorer.

Kattegatt:

1. Minska bifångster. Fisket med bottentrålar bör enbart ske med rist.

2. Bevara livsmiljöer som uppväxtområden. Minskat eller stoppat fiske har inte möjliggjort för Kattegattbeståndet att återhämta sig. Vi ser ett behov av att skydda torskens livsmiljöer, särskilt uppväxtområdena. Det handlar om att minska ett flertal negativa påverkansfaktorer. Kartor över viktiga uppväxtområden kommer att färdigställas av SLU (kontakt Ulf Bergström) under våren.

3. Minska predation. Kattegattbeståndet har inte återhämtat sig trots stopp av riktat fiske. Vi föreslår därför åtgärder mot predation i Kattegatt.

4. Utsättning Kattegattbeståndet är kraftigt genetiskt utarmat sedan flera årtionden. Stoppat eller minskat fiske har inte hjälpt. Vi anser att utsättning av torsk bör prövas här för att försöka få till livskraftiga bestånd.

Västra Östersjön: Här är riktat torskfiske (yrkesfiske, och fritidsfiske i Öresund) fortfarande betydande.

1. Begränsa fiskeansträngningen i exempelvis fisket på plattfisk, inklusive bifångster av torsk, särskilt i Öresund. Det är viktigt att fiskeridödligheten inte ökar i Öresund. Vi måste vara rädda om detta delbestånd, vilket innebär en tillämpning av försiktighetsprincipen när de andra bestånden kollapsar. När fisket i övriga Östersjön stängs finns risken att fisket flyttar till Öresund – vi ser tecken på detta redan nu.

2. Minska predation. Det västra östersjöbeståndet har inte återhämtat sig trots kraftiga fångstminskningar. Vi bedömer att minskad, eller åtminstone inte ökad, predation från säl och skarv ger bättre förutsättningar för återhämtning.

3. Bevara livsmiljöer som uppväxtområden. Minskat eller stoppat fiske har inte möjliggjort för beståndet att återhämta sig. Vi ser ett behov av att skydda torskens livsmiljöer, särskilt grunda ålgräs- och blåstångsbottnar som är uppväxtområden i Öresund. Det handlar om att minska ett flertal negativa påverkansfaktorer. Djupare uppväxtområden i övriga Västra Östersjön kan därtill behöva skydd från trålning. Kartor över viktiga uppväxtområden kommer att färdigställas av SLU under våren.

Östra Östersjön:

1. Minska fiskeridödligheten i det pelagiska fisket på skarpsill och sill/strömming i torskens huvudsakliga utbredningsområden. Födobristen är ett stort problem för torsken i detta bestånd, vilket påverkar tillväxt, överlevnad och reproduktion. Att öka dess födotillgång genom att minska fiskeridödligheten i det pelagiska fisket skulle kunna ge torsken mer föda. Det minskade pelagiska fisket i sydliga vatten kan reallokeras norrut.

2. Minska predation. Det östra östersjöbeståndet har inte återhämtat sig trots kraftiga fångstminskningar. Vi bedömer att minskad, eller åtminstone inte ökad, predation ger bättre förutsättningar för återhämtning. Gråsäl är en viktig predator på torsk i området och tidigare resultat tyder på att sälarna konsumerar förhållandevis stora torskar.

3. Bevara livsmiljöer som uppväxtområden. Uppväxtområdena för detta bestånd är relativt djupa. Dessa kan behöva skydd från trålning. Kartor över viktiga uppväxtområden kommer att färdigställas av SLU under våren.

För detta bestånd är kunskapsinhämtning av särskild vikt gällande ett ”problemkomplex” kopplat till ekosystemeffekter.

Jag har inga problem med förslagen om ökad jakt på säl och skarv. Men för att det ska gå att genomföra krävs att sälprodukterna går att sälja. Ett sätt att göra detta utan krångel är till exempel att ge urfolksrättigheter till människor som levt och vuxit upp där säljakt historiskt varit ett sätt att försörja sig. Den sista personen, Anders Olsson (Utter-Anders) som hade försörjt sig på säljakt på ön Rörö dog 1980. De flesta av de som idag är äldre aktiva fiskare (minst en av dem har jaktlicens för säl) växte upp när han fortfarande levde och när jag var liten var han fortfarande aktiv som jägare. Säkerligen finns liknande förhållande i exempelvis Norrbottens skärgård. Men på sikt krävs att EU:s regler ändras.

Selektiva redskap är ju heller inget problem. Men jag kan inte se att det skulle vara nåt problem i Bohusläns innefjordar där inget fiske förekommer eller nåt problem i Öresund där bara garnfiske förekommer. Att föreslå selektiva redskap och minskade bifångster där förefaller meningslöst och ger intryck av rent publikfrieri. Forskarna vill verka handlingskraftiga.

Det skulle kunna vara ett problem i andra delar av Östersjön där det  trålas efter rödspätta och skrubba (flundra), men det finns idag trålar som kan sortera rundfisk från plattfisk med hjälp av rist. Det går att byta till sådana redskap. I Skagerak och Kattegatt bör naturligtvis bara fiske med selektiva redskap vara tillåten varvid fisk kan landas om kvot finns men i andra fall släppas fri. Alternativt kan båtarna utrustas med kamera för övervakning av fångsten så inga utkast kan ske. Sådana regler ska införas i det danska fisket där selektiva redskap hitintills inte använts.

När det gäller räktrålningen i Gullmarn så kan jag inte se att den skulle utgöra nåt som helt problem för torskens lek. Frågan är om de ens trålar i Gullmarn på vintern då torsken leker.

Att det skulle ske betydande bifångster i räkfisket är som jag ser det en felaktig uppgift. Fisket sker alltid med rist och om fisk (inkl torsk) landas är det ett medvetet val och då bör det inte ses som någon problematisk bifångst. Vid fiskfiske (blandfiske, mixfiske) är torsken en målart bland andra och därför inte heller att anse som en problematisk bifångst.

Att fisket i Öresund efter torsk kan ha ökat beror på att torskfisket i östra Östersjön förbjudits och på att Öresund än så länge är det enda ställe där garnfiske av torsk kan ske utan att säl tar huvuddelen av fångsten. Problemet löses bäst genom att garnfiske tillåts i Östersjöns kustområden och genom ökad säljakt.

När det gäller skarpsillsbeståndet tror jag forskningen är helt fel ute och att forskarförslagen är felaktiga. I närmare två decennier har skarpsill fiskats höger än det hållbara uttaget (högre än FMSY). Trots det har beståndet inte minskat utan kanske till och med ökat. Detta är ett tydligt tecken på att beståndets storlek är felaktigt beräknat av ICES. Att det också skett en felrapportering av skarpsill som sill förstärker denna bild. Beståndet av skarpsill skulle kunna vara 30-50% större än ICES beräkningar.

Med tanke på att torskar inte börjar äta skarpsill förrän de är 30 cm långa och dessutom föredrar sill är det knappast brist på skarpsill som är problemet. Födobristen för torsken finns ju när torsken är mindre och äter samma mat som sill, skarpsill, skrubbskädda med flera fiskar. I själva verket skulle alltså problemet kunna vara att det finns för mycket skarpsill. Men kanske för lite sill. I södra Östersjön där torsken idag finns leker rügensill (vårlekande sill, WBSS) och den har också beståndsproblem. Detta skulle delvis kunna orsakas av att ett alltför stort skarpsillsbestånd, en mängd små torskar med mera äter upp ägg och larver.

Brist på sill skulle därför också kunna utgöra ett problem för torsken. Det kan idag inte lösas genom mindre fiske av rügensill då det inte är möjligt då den i huvudsak fiskas ihop med nordsjösill i Skagerak och Kattegatt och inte går att skilja från nordsjösillen. Det kan troligen bara lösas genom att fisket på arter, dvs skarpsill, små torskar, skrubba, storspigg med mera som äter upp larver och ägg och jakten på säl och skarv ökar (de äter också sill). Detta har dock egentligen aldrig undersökts.

Därför tro jag att forskarnas rekommendationer kring minskat skarpsillfiske är felaktiga och dessutom kontraproduktiva. De är som jag ser det baserade på allvarligt felaktiga grundförutsättningar. Genomförs de kommer läget för torsken kanske till och med bli sämre.

Sannolikt finns det också mindre sill i Östersjön än vad ICES beräknar. En del rapporter om brist på sill (strömming) vid kusten kan tyda på det även om det samtidigt rapporteras om mycket sill precis kring trålgränsen och precis innanför den. Felrapportering av skarpsill som sill medför också att uppskattningen av bestånden blir för högt men också att fiskeridödligheten är för hög i beräkningarna. Troligen kan sillbeståndet östra Östersjön vara uppemot 20-30% lägre än vad ICES beräknar vilket skulle kunna innebär ett födoproblem för torsken som är 30 cm eller mer vilket dock gäller få torskar. En minskad sillkvot för fisket är därför rimligt och det är också vad ICES föreslår inför 2021. Detta problem har forskarna inte ens funderat på. Det finns också andra saker de inte berör.

Forskarna uppger att de inte tar upp åtgärder som konstgjorda rev och åtgärder mot spökfiske som skulle kunna ge positiva effekter för bestånden. Explosionen av storspigg i Östersjön berör de inte alls. Denna har medfört minskade bestånd av rovfiskar vid kusten och har säkerligen också påverkar bestånden av sill som leker på våren vid den svenska kusten. Något som i sin tur skulle kunna leda till en brist på föda år torsken i Östersjön. Ett reduktionsfiske av spigg vore därför också en rimlig åtgärd och det förvånar mig att forskarna inte beaktat och föreslagit detta.

Advertisements