Det svenska sillfisket – fisken det handlar om

Inlägg nr 1 av 8 i serien Det svenska sillfisket

Detta ska bli om det svenska sillfiskets historia från andra världskriget till idag. Storsjöfisket vid England och Shetland, kustfisket i Skagerak och Kattegatt samt fisket i Östersjön. Hur svenskarna blev av med fiskemöjligheterna i Nordsjön och hur svenskt tjuvfiske ledde till mindre kvoter och överkapacitet när det inte längre gick att tjuvfiska. Sillfisket i detta sammanhang inkluderar även fiske på skarpsill, makrill och senare också på tobis. Men först behövs det kanske en genomgång av olika sillbestånd, skarpsillsbestånd etc. För det finns en lång rad. Bestånden är många:

  • Atlantoskandisk sill som betsår av två lekbestånd; norsk vårlekande sill, också kallad NVG-sill efter det norska namnet, och isländsk sommarlekande sill. Det största sillbeståndet i världen. Fiskas med snörpvad (ringnot) och pelagisk trål.
  • Isländsk vårlekande sill. Ett bestånd som försvunnit på grund av överfiske.
  • Norsk kustsill, egentligen olika bestånd i olika fjordar. Vårlekande.
  • Nordsjösill. Höstlekande med flera olika lekområden utanför England och Skottland. Fiskas i Nordsjön såväl som i Skagerak. Vid sommarfiske efter sill i Skagerak utgör Nordsjösill nästan hälften av fångsten i Skagerak. Fiskas med pelagisk trål och snörpvad (ringnot)
  • Kanalsill som leker i engelska kanalen (Downs herring på engelska). Höstlekande.
  • Skageraksill. Vårlekande. Leker lokalt i Skagerak. Vid sillfiske på vintern i Skagerak fångas mest Skageraksill.
  • Sydlig östersjösill (Rügensill). Vårlekande. Leker invid och runt Rügen. Vid sommarfiske efter sill i Skagerak utgör Rügensill nästan hälften av fångsten i Skagerak.
  • Östersjösill. I huvudsak vårlekande och uppdelad på flera lekbestånd med vårlekande sill som leker Hanöbukten, längs polska kusten, i Rigabukten, i Finska viken och utanför Roslagen samt höstlekande sill i Bornholmsområdet och Gdanskbukten. En del av beståndet som leker i Rigabukten är lokalt, en del är migrerar efter leken ut till öppet hav för att sen komma tillbaks för att leka ett år senare igen. Fiskas i huvudsak med pelagisk trål och av båtar som också fiskar skarpsill.
  • Bottenhavssill. Vårlekande. Finns också ett lite höstlekande bestånd. Pelagiskt trålfiske är det viktigaste. Bifångst vid demersalt fiske.
  • Bottenvikssill. Vårlekande. Tas främst som bifångst vid demersalt fiske.

Sill

De nämnda sillbestånden, förutom den norska kustsillen fiskas av svenska båtar. Nordsjösill i fiskas av en lång rad länder i Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Skageraksill fiskas främst av norrmän och svenskar i Skagerak. Rügensill av svenskar, norrmän, danskar, tyskar och polacker i Östersjön, Kattegatt och Skagerak. Östersjösill av alla länder runt Östersjön och sillen i Bottenhavet och Bottenviken av svenska och finska båtar. Islandsill fiskas i stort sett enbart av islänningar och färingar med NVG-sill främst fiskas av norska båtar, men även av färöiska och EU-båtar från exempelvis Danmark, Sverige, Storbritannien och Nederländerna. Utöver de nämnda bestånden finns ytterligare bestånd väster om de brittiska öarna.

När det gäller nordsjösill och kanalsill har dessa bestånd tidigare fiskats hårt med bottentrål i lekområdena vilket skadade lekområdena permanent eller i alla fall för mycket lång tid. Bestånden av atlantoskandisk sill, nordsjösill och kanalsill har drabbats av totalkollapser på grund av överfiske vid flera tillfällen. Mer om det i andra inlägg.

I Östersjön har Finland den överlägset största kvoten på sill, följt av Sverige. I Skagerak och Kattegatt har Sverige och Danmark ungefär lika stora kvoter och Norge lite mindre medan kvoterna i Nordsjön är fördelade på en lång rad länder med Norge, Danmark, Färöarna, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland som de länder som har störst kvoter. I Nordatlanten dominerar förstås Island, Norge och Ryssland.

SkarpsillSkarpsill (Brisling) består sannolikt av en lång rad olika bestånd där fjordsystemen i Sverige och Norge har egna lokala bestånd, Nordsjön ett större bestånd och Östersjön ett annat bestånd. i Östersjön fångas skarpsill ofta tillsammans med sill. Fiskas normalt med pelagisk trål i Östersjön och på andra ställen, men också med snörpvad (ringnot) i Nordsjön och inne i fjordsystem. I det senare fallet ofta genom lysfiske.

Skarpsillsfiske har vad jag förstår varit lite av en svensk specialitet, men Sverige har en förhållandevis låg andel av kvoterna idag då fisket enligt uppgift kraftigt underrapporterats tidigare och därmed inte synts i statistiken. En stor del av skarpsillen har alltså landats svart och olagligt, kanske främst på 1980-talet, men sannolikt också på 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Sannolikt kan det finnas liknande problem i sillfisket.

Skarpsill är viktig mat för större fiskar som torsk, vitling och sej. Vid bedömningar av hur mycket som kan fiskas måste det därför tas hänsyn till hur mycket som måste finnas som mat till annan fisk.

Vid skarpsillsfiske fås också en stor mängd sill som bifångst och påverkas starkt av sillförekomstens. Stora sillbestånd ger stora bifångster av sill och det ger begränsningar i skarpsillsfisket på grund av regler om bifångsters storlek. Detta har stor betydelse för fisket av skarpsill i Nordsjön. I Nordsjön har Danmark den överlägset största kvoten.

Skarpsillsfisket i Skagerak och Kattegatt sker i stor utsträckning tillsammans med fiske efter småsill och styrs av begränsningar och regler för sillfisket. Danmark har idag den största kvoten följt av Sverige och Norge.

I Östersjön fiskas det sällan så mycket skarpsill som det är tillåtet att fiska. Kanske beror det på att de fiskare som traditionellt fiskat mest skarpsill, svenskarna, inte får fiska lika mycket som tidigare på grund av liten andel av de tillåtna kvoterna medan andra länders fiskare inte bryr sig om att fiska hela sin kvot. Polen innehar idag den största kvoten följt av Sverige och Estland.

Förutom denna bakgrundsartikel kommer jag också att skriva ytterligare ett antal bakgrundsartiklar. En om de isländska fiskekrigen på 1970-talet och utökade fiskezoner, en om kollapsen för det atlantoskandiska sillbeståndet i början av 1970-talet och en om kollapsen för nordsjösillen under samma årtionde. Alla tre sakerna hade tillsammans med EU-utvidgningar betydelse för det svenska sillfisket.

MakrillMakrill betraktas som ett enda bestånd i Nordostatlanten. Ett bestånd som vandrar men har tre lekområden. Nordsjön, väster om brittiska öarna och söder om brittiska öarna i spanskt och portugisiskt vatten. Storbritannien har de största makrillkvoterna följt av Irland, Norge, Island, Danmark, Nederländerna och Spanien. Färöarna har en mindre kvot men vill ha mer och det sistnämnda gäller också Island.

Två arter som huvudsakligen fiskas för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja är tobis och vitlinglyra. I stort sett allt fiskas av danska fiskare med en liten svensk och brittisk kvot. Tobis fiska med semipelagisk trål under en begränsad period. Även vitlinglyra fiskas under en begränsad period. Svenska fiskare har också en mindre kvot blåvitling (kolmule), en fisk som fiskas i Nordatlanten och västra Nordsjön och en liten kvot taggmakrill (hästmakrill). Fisket av blåvitling domineras av Norge, Island, Färöarna, Storbritannien, Irland och Danmark och taggmakrillfisket av Spanien, Irland och Danmark.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

SerienavigationKollapsen för det norska och isländska sillfisket på 1970-talet >>
Advertisements