Kollapsen för sillfisket i Nordsjön

Sillfisket i Nordsjön kollapsade i likhet med sillfisket utanför Norge och vid Island på 1970-talet. Men kollapsen i Nordsjöfisket var mer totalt men började ungefär samtidigt som kollapsen för de atlantoskandiska sillbestånden vid Norge och Island. Det började redan på 1950-talet med kanalsillen (Downs Herring).

Snörpvadsfiske var innan andra världskriget det vanliga inom svenskt sillfiske i Västerhavet medan brittiskt sillfiske främst bedrevs med drivgarn efter storsill men precis innan andra världskriget påbörjade framförallt tyska fiskare bottentrålning efter ung sill. Detta fiske innebar stora bifångster av bottenlevande fisk och bedrevs ofta på sillens lekområden som Dogger Bank och bankar i Engelska kanalen. Efter andra världskriget ökade detta fiske enormt och redan 1957 kollapsade beståndet av kanalsill på grund av fiske. Detta slog helt ut det engelska drivgarnsfisket och det franska, belgiska och nederländska bottentrålsfisket efter sill i engelska kanalen.

Fångst av kanalsill.

Kanalsillen fiskades med drivgarn längs med den engelska östkusten i samband med att sillen som vuxen återvände till Engelska kanalen för att leka. Detta skedde normalt i oktober. Men på 1940- och 1950-talen utvecklades också ett fiske med bottentrål direkt på lekområdena i engelska kanalen. Så många som 250 trålare kunde gå jämsides och dra trålar över botten. Detta fiske fångade det mesta, små och stora sillar, plattfisk, fisk osv. Dessutom förstördes bottnarna. Även rom och yngel togs, förstördes och dödades.

Detta fiske bedrevs till stor del av franska, nederländska och belgiska trålare ägda av storbolag och med anställda besättningar. Danska fiskare fiskade också på ung sill vid den danska kusten, en del av detta var kanalsill då yngel från kanalen flöt med strömmarna upp dit. Franska, belgiska och nederländska fiskare försökte lägga skulden för utfiskningen på danskarna för att slippa minska sitt trålfiske. Kring 1958 kollapsade bestånden och drivgarnsfisket vid den engelska kusten slogs ut helt. Ungefär 1963 hade trålfisket i kanalen och drivgarnsfisket längs med den engelska kusten i stort sett upphört.

Under 1950-talet utvecklades den pelagiska trålen, flyttrålen. Dessutom dök de första fabrikstrålarna upp och fisket med flyttrål i Nordsjön blev allt intensivare och någon egentlig kontroll och förvaltning av bestånden fanns inte. I de södra delarna av Nordsjön kollapsade fisket 1966 då inga fångster togs. Samtidigt ökade fisket längre norrut och på Dogger bank där tyska bottentrålare fiskade direkt på en av nordsjösillens viktigaste lekplatser. Svenskar fiskade både vid Shetland, i centrala Nordsjön, söder om Norge och I Skagerak.

När det norska fisket på NVG-sill (atlantoskandisk sill) delvis kollapsade 1957 började en del norska ringnotsbåtar att fiska i Skagerak och Nordsjön på samma områden som svenska och danska trålare fiskade. Överfisket var nu enormt och dessutom inriktat på övervintrande storsill samt sill på väg att återvända till lekplatserna i västra Nordsjön. Länder och myndigheter kunde inte komma överens om åtgärder för att förhindra överfisket och det fortsatte. Först 1977 vidtogs åtgärder och de blev drastiska. Sillfiske i Nordsjön och Engelska kanalen förbjöds på EU-vatten.

Äldre ringnotsbåt.

Lekområdena på Dogger bank fanns inte mer utan det sillbeståndet var helt utrotat. Lekområdena vid engelska kusten (Banks), Shetland (Buchan) och i engelska kanalen fanns kvar.

EU hade dessförinnan och i likhet med Island och Norge utvidgat sina ekonomiska fiskezoner till 200 sjömil. Minskad fisktillgång och den nya gränserna låste in den svenska utsjöflottan i Skagerak. Sillfisket i Skagerak bedrivs på tre bestånd, höstlekande nordsjösill, vårlekande rügensill och lokal vårlekande skageraksill. En stor fiskeflotta som traditionellt fiskat på Nordsjön med moderna redskap fanns nu instängd i ett litet område. För att ändå kunna fiska började en del av dessa båtar fiska i Östersjön och med start redan på 1950-talet sökte sig enstaka svenska båtar ända till Nordafrika (Marocko, Algeriet, Tunisien) för att fiska.

Fångst och nyrekrytering för höstlekande nordsjösill.

1981 öppnades sillfisket i Nordsjön igen men kontrollen av fångster var dålig. Den sill som fångades som bifångst i skarpsillsfisket var det ingen som riktig hade koll på och TAC, högsta tillåtna fångstmängder var generellt för högt satta. Inte förrän 1996-97 infördes TAC och kontroller som var mer rimliga. Detta inför risken att fisket återigen skulle stängas helt.

Den här typen av kollapser för pelagisk fisk har inträffat regelbundet under den andra halvan av 1900-talet och i början av 2000-talet. Ibland enbart ett resultat av överfiske, ibland på grund av en kombination av överfiske och storskaliga förändringar i vädersystem och lokalt klimat. Exempel på kollapser av sillbestånd är kollapsen för den atlantoskandiska sillen (såväl islandssill som norsk NVG-sill) på 1970-talet, Kollapsen för det kanadensiska sillfisket  i Stilla Havet på på 1960-talet, kollapsen för sillbetsånden på Georges Bank öster om Maine i USA på 1970-talet, i Berings hav på 1970-talet, för sardinfisket i Peru på 1970-talet och i Kanada, USA och Chile vid flera tillfällen. Osv.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Nordsjösill, Sillfiske, Kanalsill, Down, Bank, Buchan, Dogger bank, Bottentrål, Flyttrål, Pelagisk trål, Engelska kanalen, Drivgarn, Snörpvad, Ringnot, Pelagiskt fiske, Sill, Skarpsill, Storbritannien, England, Shetland, Tyskland, Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, Nordsjön, Skagerak