Vilka är det som fiskar med skadliga redskap i det pelagiska fisket?

Det pelagiska fisket i Sverige består av två delar. Dels det mer storskaliga där överförbara fiskerättigheter (TFC) införts, dels den så kallade kustkvoten. Det förstnämnda omfattar huvuddelen av den pelagiska fisken, dvs huvuddelen av sillen, skarpsillen och makrillen, all tobis, blåvitling och annan industrifisk. I detta fiske finns det båtar som är under 10 meter långa, båtar på under 10 bruttoton och ända upp till strax över 1 000 bruttoton med längder på mer än 40 meter. De stora båtarna har störst innehav av fiskerättigheter. Total har 35 båtar överförbara fiskerättigheter i vad som bättre kan kallas utsjöfisket av pelagisk fisk.

Det huvudsakliga fiskeredskapet i detta fiske är flyttrål (pelagisk trål). Även snörpvad används av några båtar, dock i huvudsak på djupt vatten även om GG 764 Astrid ibland setts fiska skarpsill med snörpvad innanför öarna i Göteborgs norra skärgård. Det är inte tillåtet att fiska med trål så långt in och det finns även många andra områden där trålfiske är förbjudet samt områden där fiske med garn och snörpvad är förbjudet. Fiske med flyttrål  och med snörpvad på djupt vatten efter pelagisk fisk innebär i allmänhet små bifångster. Vid skarpsillsfiske fås dock ofta sill som bifångst och i Östersjön fiskas sill och skarpsill tillsammans, huvudsakligen med flyttrål men även med bottentrål.

Flyttrål och snörpvad orsakar inga bottenskador, men snörpvadsfiske på grunt vatten med ljus, så kallat lysfiske kan innebära stora bifångster. I stort set kan det nog sägas att problemen med bifångster är små i utsjöfisket på pelagiska fiskarter. Inte heller är detta fiske skadligt för bottnarna. Därvidlag spelar det ingen roll om båten är på 50 ton, 150 ton eller 1 000 ton.

Det pelagiska kustfisket omfattar cirka 20% av sillkvoten i västra Östersjön och norra Östersjön (Bottenhavet och Bottenviken), 5,5% av makrillen i Västerhavet, 4% av skarpsillen i Skagerak och Kattegatt, 2,5% av sillen i östra Östersjön, 1,5% av sillen i Skagerak och Kattegatt och 0,5% av skarpsillen i Östersjön.

Inom kustfisket finns allt från mycket små båtar till båtar på över 300 bruttoton och längre än 20 meter. De flesta är små, många fiskar också kräftor och en hel del av de som ägnar sig åt fiske på kustkvoten är deltidsfiskare. Det finns inga överförbara kvoter utan fisket är fritt till kvoten är uppfiskad. Över 300 fiskebåtar fiskar på kustkvoten och den största kvoten mängdmässigt är den i norra Östersjön som år 2014 är på 10 000 ton.

Användningen av trål har ökat kraftigt under de senaste åren i kustfisket och står för nästan hälften av fångsterna. Inom makrillfisket används främst makrillgarn, krokredskap som dörj, pilk och häckla samt landvad under de senaste åren. Bifångsterna är små och skadorna på bottenmiljöerna små.

I strömmingsfisket i Bottenviken och Bottenhavet dominerar idag flyttrål, men tidigare har bottentrål varit det vanligaste redskapet. Detta fiske är även öppet för båtar som fiskar inom ramen för de överförbara rättigheterna i det pelagiska utsjöfisket. De ssitnämnda båtarna har de senaste åren landat 40-50% av fångsterna. Fisket med garn har inte ökat i samband med att kvoten ökat kraftigt under de senaste åren. Kustkvoten i östra Östersjön fiskas främst med snörpvad, men även med flyttrål och bottentrål. Sillgarn har liten betydelse i detta fiske. Helt annorlunda är det i västra Östersjön där det mesta fisket bedrivs i Öresund där det inte är tillåtet med trålfiske. Garnfisket dominerar stort, men har minskat då fisket utanför trålförbudsområdet ökat. I kustfisket på Västkusten har garnfisket minskat medan fisket med snörpvad och landvad ökat.

Skarpsill i Östersjön fiskas ihop med sill och inom kustfisket är bottentrål det vanligaste redskapet för detta blandade fiske. På Västkusten fiskas skarpsill i huvudsak med snörpvad inom kustfisket.

Bottentrål är vanligt förekommande i kustfisket, mer ovanligt i utsjöfisket. Det förment skonsammare kustfisket är på denna punkt klart sämre än utsjöfisket som i snitt bedrivs med smycket större båtar. De bottentrålar som används i pelagiskt fiske har dock mindre påverkan på bottnarna än de bottentrålar som används i annat fiske. Snörpvadsfiske på grunt vatten, speciellt om det genomförs som lysfiske, kan orsaka stora bifångster. Det mesta kustfisket med snörpvad sker sannolikt på lite grundare vatten än vad utsjöfiskets snörpvadsfiske gör. Även här går det nog att hävda att kustfisket riskerar medföra större skador på känsliga och lokala fiskbestånd än vad utsjöfisket med de stora båtarna gör.

Det är alltså inte självklart att de största båtarna också är de mest skadliga båtarna vad det gäller bottenskador och bifångster. Små båtar kan ställa till väs så mycket problem. Ur miljösynpunkt går det därför inte att hävda att mindre kustnära båtar är bättre än stora utsjöfiskebåtar så länge det handlar om fiske med bottentrål eller fisk med snörpvad på grunt vatten med ljus. FIske med ljus och bottentrål är vanlig bland mindre pelagiska fiskebåtar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements