Låt oss börja med att konstatera att fisken i havet är en gemensam resurs som ägs av oss alla på hela jordklotet. Det är grunden. Sen har nationalstater och internationella organisationer delat upp haven mellan sig så att nån ska vara ansvarig för allt som sker på och i ett visst havsområde. Denna uppdelning påbörjades på 1970-talet. Detta som ett sätt att få bukt med det extrema överfiske som skett när det gällde sillen kring Island, väster om Norge och Nordsjön liksom torsken kring Island. Det helt fria fisket höll på att utrota fisken i Europa. De olika länderna reserverade sedan fisket för enbart inhemska fiskare på de vatten de ansåg sig ha rätt till.
I andra delar av världen fortsatte det fria fisket, torskstammen utanför Newfoundland kollapsade och har ännu inte återhämtat sig. Länder i hela världen gjorde vad länderna i Europa redan gjort. På internationellt vatten var fisket fortfarande fritt. Det ledde till ett omfattande rovfiske vilket i sin tur ledde till bildandet av organisationer för att begränsa fisket på internationellt vatten. Fisket var nu inte längre fritt och inte längre allas.
Inom ländernas egna fiskevatten fiskades dock fortfarande för mycket. Det var en stor överkapacitet, En lång rad regleringar vidtogs för att åtgärda problemen. Inget tycktes hjälpa, Inte skrotningsbidrag, inte begränsade kvoter. Kontrollerna ökade, skrotningsbidrag, investeringsförbud och mycket annat prövades. Inget hjälpte, fiskerikapaciteten ökade även om antalet fiskebåtar minskade. Antalet båtar inom vissa fisken begränsades kraftigt, dvs från och med införandet av detta så var fisken inte ens för för ett visst lands invånare, utan bara för det antal personer som regeringar och myndigheter bestämt skulle få lova att fiska.
Fisket var nu privat kontrollerat, vem som helst kunde inte längre fiska. Fisken var gemensam, men möjligheterna att fiska den var reserverat för en begränsad mängd människor och företag. Fisket var nu privatiserat.
Fiskerikapaciteten fortsatte ändå öka, båtarna blev färre. Fisket koncentrerades till färre företag och fiskare. Fiskstammarna fortsatte minska. Ända tills länder började införa överförbara fiskerättigheter, dvs köp- och säljbara rättigheter att fiska en viss kvantitet fisk. I de länder där detta infördes minskades fiskerikapaciteten fort. Fisket anpassade kapaciteten efter de kvoter de fick fiska. Lönsamheten i fisket ökade. Fusket och fifflet försvann i stort sett helt.
Så blev det också Sverige när överförbara fiskerättigheter infördes i det pelagiska fisket. Men nån privatisering ägde inte rum i och med detta. Fisket var sen länge privatiserat även om fisken inte var det och inte heller är det nu.
När det gäller kustfisket i delar av Sverige och en del andra länder så har det aldrig varit fritt. På Västkusten har kustfisket alltid varit fritt, förutom vad det gäller ostron där den som äger marken vid stranden har rätten till att ta upp dem. På östkusten och i mindre sjöar gäller så kallad enskild fiskerätt. Denna infördes formellt i Sverige för all kustfiskevatten vid 1760-62 års fiskelag, men för det fria fisket på Västkusten gjorde undantag i en särskild lag från 1774. Det var alltså i större delen av Sverige markägarna som hade rätten till fiske. Även på Västkusten försökte markägare, dvs bönder, godsägare, och lotsar etc genom århundraden tilltvinga sig enskidl fiskerätt på en mängd sätt, men misslyckades. På ostkusten norr om Ålands hav fanns också ett fiske som i praktiken var fritt då det i området inte fanns några större markägare med makt som kunde se till att lagen om enskild fiskerätt följdes. Men mellan Ålands hav och Öresund var kustfisket helt privat och kontrollerat av markägarna. En stor del av Sveriges fiske har alltså sen lång tid varit privat och är så än idag. Överförbara fiskerättigheter har ingen som helst betydelse för detta.
Fisket i Sverige är alltså privatiserat på olika sätt, dels genom införandet av tillstånd och begränsningar samt genom lagstiftning från 1700-talet. Överförbara fiskerättigheter har inte inneburit och kommer inte att innebära nån skillnad därvidlag. ETC har alltså fel när de påstår att överförbara fiskerättigheter innebär en privatisering av fisket.
Källor:
Olof Hasslöf, Svenska Västkustfiskarna, 1949
Mark Kurlansky, Torsk, 1997
Isabella Lövin, Tyst hav, 2007
samt länkade inlägg och artiklar.
Läs också:
- Kollapsen för det norska och isländska sillfisket på 1970-talet
- Kollapsen för sillfisket i Nordsjön
- Torskkrigen och dess effekter på det svenska sillfisket
- Instängningen av den svenska fiskeflottan
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om TFC, ITQ, Överförbara fiskerättigheter, Individuella överförbara fiskerättigheter, Privatisering, Enskild fiskerätt, Privatägt fiske, Överfiske, Överkapacitet, Fiske, Sverige, Nordsjön, Östersjön, Skagerak, Kattegatt
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.