Kollapsen för det norska och isländska sillfisket på 1970-talet

Inlägg nr 2 av 8 i serien Det svenska sillfisket

I början av 1970-talet kollapsade det isländska och norska sillfisket totalt. De två olika stammarna av atlantoskandisk sill (islandssill respektiva NVG-sill) som de två länderna fiskade på försvann nästan totalt. Det var inte heller först gången som sillbestånd kollapsat. Redan 1957 kollapsade det norska beståndet av NVG-sill delvis. Nåt år senare kollapsade sillfisket väster om Kanada i Stilla Havet. 1967 stängdes det kanadensiska sillfisket i Stilla Havet helt för att inte återupptas förrän vid mitten av 1970-talet, nu med hårdare regler och förvaltningsplaner. Problem i fisket kvarstod dock och 1983 stängdes vissa delar av det kanadensiska sillfisket.

I Norge skulle det bli värre än i Kanada. Fisket fortsatte i ungefär samma omfattning i Norge. Men föryngringen bland sillen hade nästan upphört. Efter en viss ökning av fångsterna i slutet av 1960-talet var fisket i stort sett helt över år 1969. Ingen sill fanns kvar att fiska. Från 1971 till 1985 fiskades i princip ingen NVG-sill alls. Därefter började ett litet fiske, starkt reglerat. Från mitten av 1990-talet var fångsterna återigen upp på den nivå de hade på 1950-talet och idag anses fisket av NVG-sill ske inom säkra gränser och på ett säkert och långsiktig hållbart sätt.

NVG-sill

Fångst och föryngring för NVG-sill 1950-2000.

För att rädda sysselsättningen i många kustkommuner påbörjade istället odling av fisk i Norge. Tidigare än i nåt annat land och det har idag lett till att Norge är väldens ledande laxuppfödningsland. Bidragande orsaker till att sillen överfiskades och försvann från norska vatten i slutet av 1960-talet var utvecklingen av nya tekniska hjälpmedel, asdic, ekolod, mekaniska winchar med mera ihop med utvecklingen av pelagisk trål och en lätthanterligare snörpvad, ringnoten. Genom samtidiga klimatförändringar innebar överfisket att beståndet av NVG-sill totalt kollapsade.

Ringnotsbåt

Ringnotsbåt på 1960-talet.

Norska ringnotsbåtar flyttade redan efter den partiella kollapsen då till norra delen av Nordsjön för att fiska. Resultatet blev att de bidrog starkt till att bestånden av Nordsjösill också kollapsade totalt i slutet av 1970-talet. 1960 stod norska fiskare enbart för 3% av fångsterna i Nordsjön men redan 1964 hade andelen ökat till 40%. Totalkollapsen för sillbestånden kunde anas redan i början av 1970-talet. Försök till åtgärder för att stoppa överfisket I Nordsjön försökte vidtas men det misslyckades. I Nordsjön bedrevs innan dess i huvudsak sillfiske med pelagisk trål och bottentrål av svenska, danska, nederländska och tyska fiskare.

Medan snörpvad var det vanliga inom svenska sillfiske fram till introduktionen av flyttrål på 1950-talet så var de viktigaste redskapen i Norge drivgarn, flytgarn och sättgarn (bottengarn) men även snörpvad användes. Detta kom sedan att ersättas av ringnotsfiske på 1950-talet. Såväl i Norge som Sverige fiskades sill också vid skarpsillsfiske. Detta fiske bedrevs med landvad och snörpvad i Sverige och med landvad i Norge som sen ersattes med ringnot.

Kollapsen för sillbestånden i Norge innebar också kollaps för ett annat fiskebestånd på vilket ett viktigt fiske bedrevs. Tonfiskbeståndet. När maten, dvs sillen försvann, försvann också tonfisken.

Kollapsen i det isländska fisket blev inte lika allvarlig och långvarig som i det norska fisket på NVG-sill. När ringnot infördes i det isländska fisket på 1960-talet steg fångsterna snabbt och kollapsen var ett faktum i slutet av 1960-talet. Situationen förvärrades också av att norska fiskebåtar sökte sig till Island för att fiska när de norska sillbestånden började kollapsa i slutet av 1950-talet. Åren 1972 till 1975 rådde ett totalt förbud mot sillfiske i isländska vatten.

De snabba åtgärderna som vidtogs mot överfisket resulterade i en snabb återhämtning för den sommarlekande islandsillen som sen dess har fiskats på ett långsiktigt hållbart sätt. Däremot innebar överfisket och kollapsen för fisket på sill runt Island att det bestånd av vårlekande sill som också fanns runt ön försvann för gott. Detta var innan kollapsen det viktigast beståndet för fisket.

Islandssill

Fiske och rekrytering för islandssill 1950-2000.

Islandssill

Fångst av sill runt Island, 1950-2011.

För att skydd sitt kvarvarande fiske och självständigt kunna förvalta fiskbestånden runt ön beslutade Island att utvidga gränserna för sin ekonomiska zon, sin fiskezon. 1972 utvidgades den till 50 sjömil och 1975 en gång till, nu till 200 sjömil. Detta kom i förlängningen att få konsekvenser för svenska fiskare för när andra länder gjorde samma sak, EU (då EG) utvidgade sin gräns år 1976 . Eftersom Danmark och Storbritannien då var medlemmar I EU blev svenska utsjöfiskare i praktiken helt utestängda från sina traditionella fiskevatten i Nordsjön. Sillkollapsen hade först tvingat dem till hemmavatten och den nya ekonomiska zonerna låste sen in båtarna i de små svenska fiskevattnen. Vad det gäller utsjöfisket på sill var det främst båtar från Göteborgsområdet som sysslade med det och på grund av kollapserna i sillbestånden och utvidgningen av fiskezoner tvingades dessa båtar alltså att fiska i Skagerak och senare också i Östersjön. Enstaka svenska båtar sökte sig dock ännu längre bort för att fiska redan i slutet av 1950-talet, på 1960-talet och sannolikt också på 1970-talet. Till Nordafrika, Marocko, Algeriet och Tunisien.

Kollapsen för sillbestånden ledde till att de många norsk ringnotsbåtarna började fiska makrill. Detta gjorde även de andra ländernas trålflottor. Med samma resultat. Överfiske av makrill med kollaps på 1970-talet. Ringnotsflottan drog vidare och började fiska lodda i Nordatlanten och Barents hav. När det blev problem i loddafisket var det dags för blåvitling som dock fiskas med flyttrål på djup vatten och inte ringnot. I Nordsjön sökte sig danska och norska fiskare till annat fiske och började fiska tobis och vitlinglyra.

Vad som bör noteras är att 1960-talets överfiske skedde med båtar som idag skulle betraktas som mycket små. Det krävs alltså inga monsterbåtar för att fiska slut på fiskbestånd. Det räcker med att tillräckligt många småbåtar fiskar för mycket.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Det svenska sillfisket – fisken det handlar omKollapsen för sillfisket i Nordsjön >>
Advertisements