Instängningen av den svenska fiskeflottan

Inlägg nr 5 av 8 i serien Det svenska sillfisket

En följd av kollapserna för sillbestånden i Nordatlanten och Nordsjön var att den svenska utsjöfiskeflottan till stor del tvingades fiska i vatten närmare Sverige. Sillfiskeflottan hörde till stor del hemma i Göteborgsområdet och den blev till sitt instängda i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. Detta  på grund av sillbeståndens kollaps i Nordsjön och utanför Norge samt EG:s (numera EU) beslut om utvidgade fiskezoner på 200 sjömil samt Internationella Havsrättskonventionen från 1982 som slog fast alla nationers rätt till 200 sjömils ekonomisk zon och territorialvattengräns på 12 sjömil.. Även den svenska storbackeflottan blev i huvudsak instängda i Sverige även om några båtar fortsatte fiska långa i Nordsjön och vid Shetland.

Den sista båten på storbackefiske var LL 158 Sandö från Grundsund som fiskade långa mellan 1949 och 1992, sill i Nordsjön 1949-1980, torsk i Östersjön 1984-2011 och räkor 1992-2011. Vilket fiske en båt i gamla tider bedrev berodde på säsong, vilken årstid det var.

Storbackefisket ute i Nordsjön, väster om Norge och vid Shetland började bedrivas av bohuslänska fiskare redan på 1700-talet. Huvuddelen av de båtar som deltog i detta fiske kom från mellersta och norra Bohuslän. Från mitten av 1800-talet ökade detta fiske kraftigt och så småningom var det så många svenska fiskare på Shetland att de byggde en egen kyrka i den hamn de använde, Baltasound. På tidigt 60-tal började fiskebåtarna gå till Lerwick istället och kyrkan i Baltasound såldes. Den behövdes inte längre. I Lerwick fick långafiskarna, backebåtarna, sällskap av sillfiskebåtar från Göteborgsområdet.

LL 158 Sandö i Lerwick 1973.

LL 158 Sandö i Lerwick 1973.

1968 var det fortfarande ungefär 25 fiskebåtar från Bohuslän som fiskade långa utanför Shetlandsöarna och på bankarna kring Rockall, St Kilda och Flannan Islands väster om Hebriderna. Fångsterna minskade successivt samtidigt som kuststaterna i området utvidgade sina territorialgränser, vilket bidrog till att antalet svenska utövare av detta fiske minskade år för år. Sen 1992 fiskas inte längre långa av nån svensk båt. All lutfisk (som görs av långa) som numera konsumeras i Sverige importeras från Norge.

Sillfiskets historia är en annan. På 1700-talet fiskades sill i huvudsak med landvad i den bohuslänska skärgården. Detta säsongsfiske som hade sin tyngdpunkt i Göteborgs norra skärgård och Marstrandskärgården söder om Tjörn kombinerades med backefiske. Inte storbackefiske, utan mindre backor med vilka framförallt kolja fiskades i Skagerakrännan och vid Hirtshals. Landvadsfisket efter sill fortsatte under hela 1800-talet och förekom ännu på 1950-talet i Göteborgs skärgård. Landvad användes främst för fiske efter lax och småsill.

Under slutet av 1800-talet blev också garnfiske efter plattfisk vanligt och vid mitten av 1800-talet började fiske med snörpvad. Ett fiske som skedde från båt istället för från land som med landvad. Bland de första att börja med sådant fiske på Rörö var medlemmar i familjerna Lundgren och Ryberg. Familjer som fortfarande hör till öns fiskarfamiljer. På många öar blev fiske med snurrevad och kvass vanligt i början av 1900-talet. Detta fiske kunde ersätta såväl garnfiske efter plattfisk som backefiske efter kolja och torsk. På andra öar och i andra fiskelägen satsades det framförallt på snörpvadsfiske efter sill och skarpsill.

Snörpvadsfisket underlättades av att fiskebåtar började utrustas med motorer i början av 1900-talet. Snart började de också fiska med ljus på natten. Snörpvadsfisket i Kattegatt och Skagerak kombinerades ofta med annat säsongsfiske som exempelvis makrillgarnfiske i norska rännan i Skagerak. Från hösten över vintern fiskades sill med snörpvad. Det avlöstes av garnfiske efter vårsill. I slutet av april började makrillgarnsfisket som följde av dörjfiske och vadfiske efter makrill och garnfiske efter sill innan det var dags för snörpvad igen.

I början av 1900-talet började även svenska fiskare fiska med bottentrål. Först slog det fisket igenom på Hönö. Svenska trålare fiskade redan från början med lämmar (tråldörrra) då bomtrål inte visade sig fungera lika bra i svenska vatten som på Nordsjöns jämnare och till stor del mjukare bottnar. Framförallt fiskade man plattfisk, främst tunga, med bottentrål men även annat. Fisket bedrevs i mars-april mellan snörpvadsfisket och garnfisket på sill.

GG 435 Stella Nova i Lerwick

GG 435 Stella Nova i Lerwick 1969.

Först efter andra världskriget utvecklades flyttrålen för att på ett bättre sätt kunna fånga sill än med bottentrål. Partrålning, dvs att två båtar gemensamt drar en flyttrål, blev det vanligaste fiskesättet vid trålning med flyttrål (Idag kallas redskapet oftast pelagisk trål). Nu började svenska båtar också fiska ute på Nordsjön och så långt bort som fiskebankarna utanför den brittiska kusten, men också längs norska kusten. Detta långväga utsjöfiske kom att bli mycket vanligt i Göteborgsområdet. Ett annat långväga sillfiske startade också efter andra världskriget, sillfisket på sill och skarpsill i Östersjön. Även hör var det främst båtar från Göteborgsområdet som började. I detta fall sannolikt tillsammans med hallandsfiskare.

GG 204 Tor-Ön och GG 205 Ganthi i Lerwick 1968.

GG 204 Tor-Ön och GG 205 Ganthi i Lerwick 1968.

Efter att de svenska båtarna i stort utestängts från Nordsjön och större delen av Skagerak vid mitten av 1970-talet blev sillfisket i Östersjön viktigt för båtarna från den svenska västkusten, främst de från Göteborgsområdet. Fisket i Östersjön hade dock redan börjat i samband med sillbeståndens kollaps i Nordsjön och Nordatlanten i början av 1970-talet. Varje höst gick de till Östersjön för att fiska sill och skarpsill. Snart började många av dem också att fiska torsk under vintern. Eventuellt fick dock ett antal svenska båtar fiska vidare inom EU:s fiskezon i viss omfattning eftersom båtar från såväl Rörö som Fiskebäck syntes i Lerwick på 1980-talet.

De förhållandevis stora båtarna från Göteborgstrakten började också fiska mer i Skagerak. Även torsk och annan fisk. Detta ledde till en kritik från de fiskare som länge försörjt sig på fiske längs med kusten, främst fiskare i norra Bohuslän. Än idag skyller fiskarn i norr Bohuslän nedgången för deras eget fiske på GG-båtarna och ett helt kapitel i Isabella Lövins bok ”Tyst hav” ägnas åt detta. Detta trots att de stora backebåtarna med LL-registrering sannolikt också var ansvariga för det.

Den svenska fiskeflottan var enormt överdimensionerad i förhållande till de fiskevatten som var svenska. Alla utsjöfiskare, såväl långabåtarna från norra och mellersta Bohuslän såväl som sillbåtarna från Göteborgsområdet började konkurrerar med de kustfiskare som redan fiskade längs med kusten i Bohuslän och Halland. Överfisket blev enormt, kontrollen och regleringen var i praktiken noll. Den ena fiskarten efter den andra fiskades slut och den ena fiskaren efter den andra slogs ut.

Hårdast drabbades de områden som tidigare fokuserat på backefiske efter långa långt ut på Nordsjön men alla fiskelägen och öar drabbades. Bäst tycks de fiskelägen som på 1960-talet dominerade det långväga pelagiska fisket ha klarat sig. Problemen med överkapaciteten i det svenska fisket fortsatte dock och existerar än. Inom exempelvis räkfisket. Överkapaciteten inom det pelagiska fisket (sillfisket) löstes efter införande av individuella kvoter år 2007 och individuella överförbara kvoter (ITQ eller TFC) år 2009.

GG 64 Astrid Marie i Lerwick

GG 64 Astrid Marie i Lerwick 1986.

Under början av 1980-talet fiskade enorma mängder torsk i Östersjön. En konsekvens av överkapaciteten i den svenska fiskeflottan men även på grund av överdrivet och okontrollerat ryskt och polskt fiske. Tjuvfiske och oredovisade landningar blev legio, vanligt. Det svenska Fiskeriverket ska enligt uppgift ha varit full medvetna om fusket och det går också rykten om att enskilda tjänstemän ska ha uppmuntrat till det. Detta fuskande och detta överfiske ledde så småningom till att torskbestånden i Östersjön blev akut hotade på 1990-talet. Praktiken med oredovisade landningar och tjuvfiske fortsatt bland de svenska fiskebåtarna under lång tid. Såväl med torsk som med skarpsill och sill i Östersjön och Västerhavet. Svarta pengar var vanligt.

GG 205 Ganthi i Lerwick 1995.

GG 205 Ganthi i Lerwick 1995. Båten innanför är sannolikt den dåvarande GG 203 Ginneton.

Det svenska medlemsskapet i EU 1995 innebar dock en förbättrad situation. Redan på 1980-talet, eller så fanns det vissa möjligheter för enstaka båtar hela tiden, tycks dock pelagiska svenska båtar ha fått vissa möjligheter att fiska kring Shetland igen. Kanske genom ett av de många avtal Sverige slutit med EG. Eller fiskade de på internationellt vatten ute i Atlanten och bara gick in i Lerwicks hamn?  Svenskarna lyckades få kvoter på sill, skarpsill, makrill och tobis i Nordsjön såväl som sill i norska vatten. Avtal och EU-medlemsskap möjliggjorde för en del av den pelagiska svenska fiskeflottan att fiska mer i Västerhavet. Det blev lättare att klara sig utan att tjuvfiska.

GG 1204 Torland i Lerwick

GG 1204 Torland i Lerwick år 1991. 

I gengäld fick svenskarna för små kvoter i förhållande till sitt tidigare fiske i Östersjön på grund av att bara en liten del av  av fisket redovisats. Ekonomiskt lönade sig sannolikt tjuvfisket på kort sikt, men långsiktigt tycks svenska fiskare i viss utsträckning ha bitit sig själva i svansen. Mer om det i ett annat inlägg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Serienavigation<< Torskkrigen och dess effekter på det svenska sillfisketSvenska fiskare i Nordafrika och Västafrika >>
Advertisements