Artdatabankens rödlista, havet och fisket

Rödlistan 2015Sveriges havsmiljö varierar från rent marina förhållanden i Skagerrak till nästan sötvattenslika förhållanden i Bottenviken, med Östersjöns bräckta vatten som ett mellanting. Variationen i både djup och bottentyp, från hårda bottnar till mjuka ler-, sand- och grusbottnar, gör att det finns en mängd olika livsmiljöer med stor variation. I havet finns många organismgrupper som inte förekommer på land, t.ex. tagghudingar, armfotingar och koralldjur.

Havsmiljön har påverkats negativt under lång tid. Utsläpp av gödande och skadliga ämnen, i kombination med fiske och andra mänskliga aktiviteter, har resulterat i storskaliga biotop- och ekosystemförändringar.

I havet lever 318 av de arter som återfinns på 2015 års rödlista (som totalt omfattar 4 273 arter). Majoriteten av dessa, drygt 70 %, utgörs av ryggradslösa djur: kräftdjur, tagghudingar, armfotingar, blötdjur, koralldjur, manteldjur och ringmaskar. Resten fördelas på alger, fiskar, fåglar, kärlväxter och däggdjur.

I Svenska artprojektets marina inventering, där 527 prover insamlades under åren 2006−2009, påträffades till exempel 43 arter som var nya för Sverige, varav 30 var nya för vetenskapen. Antalet marina arter som är hotade kan på grund av bristande kunskaper om havsmiljön vara fler än  vad rödlistan visar. Av de arter som har 53% hamnat på rödlistan på grund av kunskapsbrist. Totalt sett är det flest ryggradslösa djur som listats på grund av bristande kunskaper, men kunskapsbristen är egentligen störst vad det gäller alger.

De rödlistade arterna lever i ungefär lika stor mängd i havsområden som har tillräckligt med ljus för fotosyntes som i djupbottnar. Mjuka bottnar är vanligast, och drygt 60 % av de rödlistade arterna – främst olika blötdjur, kräftdjur, tagghudingar, manteldjur och ringmaskar – återfinns här. Knappt 40 % av de rödlistade arterna lever i hårdbottenmiljöer, främst olika blötdjur, alger, tagghudingar och koralldjur. Flest rödlistade arter finns i de rent marina miljöerna i Västerhavet. Det beror på att det finns flest arter där.

De största problemet för havets arter enligt Artdatabanken är fiske, då främst bottentrålning, och övergödning, men även annan exploatering samt miljögifter, klimatförändringar och försurning.

Fisket och havsmiljön

Fiske är alltså en bidragande orsak till att nästan 150 marina arter är rödlistade, varav de flesta (nästan 120) hotas av fiske med bottentrål. i det fallet handlar det främst om mjukbottenslevande arter som t.ex. blötdjur, kräftdjur och koralldjur som skadas direkt fysiskt av trålborden eller indirekt genom uppslamningen av partiklar från sediment. Uppslammade partiklar kan dessutom transporteras långt och påverka även arter på hårdbottnar. Mjukbottnarna på Sveriges västkust utanför trålfiskegränsen har trålats mellan en och fyra gånger under åren 2009–2012. Trålningsintensiteten har minskat något i främst Skagerrak, men den är fortfarande för hög för att arterna ska hinna återhämta sig mellan trålningstillfällena.

Det storskaliga havsfisket är också orsaken till att drygt 20 fiskarter rödlistats 2015 enligt Artdatabanken. Traditionellt har fisket till stor del varit inriktat på stora rovfiskar som torsk Gadus morhua och kolja Melanogrammus aeglefinus ), vilket minskat bestånden av dessa arter. Artdatabanken menar att en en konsekvens av detta är att fisket nu i allt större utsträckning mot arter längre ner i näringskedjan, t.ex. sill Clupea harengus och skarpsill Sprattus sprattus, där fångsten främst används till djurfoder. Detta resonemang är dock inte korrekt. Sill och skarpsill har i decennier varit det viktigaste svenska fisket, tidigare vid sidan av fiskfisket inriktat på främst torsk men numera vid sidan av kräftfiske och räkfiske. Däremot fiskas numer också tobis, en fisk längre ner i näringskedjan. Det är ett förhållandevis nytt fiske som inte fanns för 40 år sen.

Det riktade fisket efter stora rovfiskar påverkar även näringskedjan, och därmed hela ekosystemet, negativt menar Artdatabanken. Tidigare överfiske av torsk, har lett till att populationerna av mindre rovfiskar som skarpsill och smörbultsfiskar har ökat, vilket resulterat i en minskning av djurplankton och kräftdjur med en åtföljande ökning av mängden växtplankton och fintrådiga alger. Detta bidrar till övergödningseffekter i form av grumling och ökad sedimentation. Minskningen av kräftdjur, som äter fintrådiga alger, leder dels till födobrist för t.ex. torsklarver, men även till vegetationsförändringar i uppväxtområden för fisk, vilket ytterligare minskar bestånden av stora rovfiskar. Däggdjur och fåglar påverkas också av fisket genom att de fastnar i redskapen och drunknar. Detta drabbar bland annat tumlare Phocoena phocoena ), alfågel Clangula hyemalis och tobisgrissla Cepphus grylle. Detta är vanligast i småskaligt garnfiske som ofta bedrivs nära kusten.

Artdatabanken vill också att fiskeförvaltningen förändras så att ekosystembaserad förvaltning blir vanligare. En sådan förändring är också på gång med EU:s nya fiskeripolitik. De föreslår också ett antal åtgärder som är viktiga för miljön i havet:

  • Etablering av fler skyddade marina områden, med ändamålsenlig förvaltning och föreskrifter för minimerad mänsklig påverkan, för att gynna hotade arters överlevnad och spridning. I synnerhet behövs fler och större områden med restriktioner mot bottentrålning och annan bottenskadande verksamhet.
  • Fiskeförvaltningsåtgärder som syftar till att bibehålla naturlig storleksfördelning inom fiskbestånden och goda bestånd av stor rovfisk.
  • Restaurering av såväl ålgräsängar som våtmarker i anslutning till havet för att minska övergödningen och gynna lekande fisk.
  • Fortsatta åtgärder mot övergödning genom minskat näringsläckage från jordbruk och enskilda avlopp.
  • Fortsatt arbete med att identifiera och begränsa läckage av främmande ämnen från avloppsreningsverk.
  • Etablering av ett varnings- och responssystem för främmande arter samt forskning om främmande arter, deras påverkan och hur de kan begränsas.
  • Ökad kunskapsuppbyggnad kring marina arters och naturtypers utbredning och spridning.
  • Intensifierad forskning om klimatförändringarnas effekt på marina arter och naturtyper

De rödlistade fiskarterna är:

Acipenser oxyrinchus, atlantisk stör
Amblyraja radiata, klorocka
Anarhichas lupus, havskatt
Anguilla anguilla, ål
Aspius aspius, asp
Cetorhinus maximus, brugd
Chimaera monstrosa, havsmus
Coryphaenoides rupestris, storfjällig skoläst
Cyclopterus lumpus, sjurygg (kvabbso, stenbit)
Dipturus batis, slätrocka
Dipturus linteus, vitrocka
Enchelyopus cimbrius, fyrtömmad skärlånga
Etmopterus spinax, blåkäxa
Gadus morhua, torsk
Galeorhinus galeus, gråhaj
Hippoglossus hippoglossus, hälleflundra
Lamna nasus, håbrand
Lebetus scorpioides, simpstubb
Lota lota, lake
Melanogrammus aeglefinus, kolja
Merlangius merlangus, vitling
Merluccius merluccius, kummel
Micrenophrys lilljeborgii, taggsimpa
Molva molva, långa
Petromyzon marinus, havsnejonöga
Pollachius pollachius, lyrtorsk (bleka)
Raja clavata, knaggrocka
Sebastes viviparus, mindre kungsfisk
Silurus glanis, mal
Somniosus microcephalus, håkäring
Squalus acanthias, pigghaj
Vimba vimba, vimma

När det gäller arterna på listan finns det ett riktat fiske på ål. Detta småskaliga fiske på syd- och ostkusten borde som jag ser det inte vara tillåtet. På västkusten där ålfiske förr var ett viktigt fiske rent ekonomiskt för det småskaliga kustnära fisket är det numera helt förbjudetDessutom finns ett riktat fiske på torsk i Östersjön. Men där fiskas inte ens hälften av den tillåtna kvoten upp på grund av torsken dåliga kvalitet (mycket på grund av sälmask) och småväxthet. Även på sjurygg finns det ett riktat fiske (Osäker på om det finns i Sverige dock, däremot finns det i Danmark), det är ett fiske för tillverkning av rom. Det är honan (kvabbso) som fiskas, men rommen kallas stenbitsrom.

I övrigt så är det så att de allra flesta arterna på listan är sådan som fångas som bifångst i kräftfiske och fiskfiske på Västkusten. En mycket stor del av arterna på listan är rockor och hajar. En del av dessa fångas som bifångst i fisket medan de större arterna som brugd, håkäring och håbrand sällan tas som bifångst. Det finns också flera djuphavsarter på listan.

Ett stort antal kräftdjur är också rödlistade:

Atelecyclus rotundatus
Calocarides coronatus, krönt grävkräfta
Caridion steveni, Stevens räka
Corystes cassivelaunus, skråpukskrabba
Dichelopandalus bonnieri
Eualus gaimardii, nordlig tångräka
Eualus occultus, dold tångräka
Eurynome aspera
Eurynome spinosa
Galathea dispersa
Galathea nexa
Geryon trispinosus, tretandskrabba
Hippolyte varians, kamouflageräka
Inachus dorsettensis
Inachus phalangium
Munida rugosa
Munida sarsi
Munida tenuimana
Munidopsis serricornis
Palaemonetes varians, brackvattensräka
Pandalina profunda
Pandalus borealis, nordhavsräka
Philocheras echinulatus
Pinnotheres pisum, musselväktare
Pirimela denticulata
Pontophilus norvegicus
Pontophilus spinosus
Spirontocaris spinus, taggräka
Thia scutellata, nagelkrabba
Thoralus cranchii, sågtångsräka
Upogebia stellata

Den enda av dessa listade räkarter som det bedrivs ett riktat kommersiellt fiske på är nordhavsräka. Fisket är främst omdiskuterat då det är dåligt kontrollerat. Nordhavsräkan är enligt de vetenskapliga uppgifter som finns inte utrotningshotad även om betsånden minskat under många år. En anledning till beståndsminskningen för nordhavsräka är sannolikt ökad förekomst av torsk och andra större rovfiskar.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.