Miljöpartiets fiskeriansvarige i EU tycks ha noll koll på fisket

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet och vice-ordförande i fiskeutskottet i EU-parlamentet. Det är problematiskt eftersom hon vet väldigt lite om fisket. Det är alltså inte bara miljöpartiet lokalt i Karlshamn som har noll koll utan även politiker med makt över fiskeripolitiken. I en artikel från november förra året säger Linnea Engström ett antal saker som visar att hon inte har nån koll. Låt oss börja med detta:

Faktum är att fångsterna av torsk i Östersjön bara är en sjättedel av vad de var för 40 år sedan. Samtidigt har det industriella fisket för tillverkning av fiskmjöl bara ökat. Det industriella fisket innebär ett storskaligt fiske där vi håvar upp mängder av fisk som sedan mals ner till fiskmjöl. Det är ett slöseri med våra värdefulla fiskeresurser och en katastrof för en levande havsmiljö.

Först pratar hon om torsk, sen går hon över till att prata om industrifisket för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. De två har inget med varandra att göra. Industrifiske i Östersjön bedrivs på sill och skarpsill. Det är fisk som i Östersjön är så full av miljögifter att den inte är lämplig som människoföda. Den får inte heller säljas som mat inom EU med undantag av Sverige där det märkligt nog är tillåtet att sälja giftig fisk. Det betyder att den fisk som industrifisket int kan användas till mat i nån större omfattning. Det är bättre att använda den för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja. För i den processen tas miljögifterna bort. När det gäller sill och skarpsill från Östersjön är det inte slöseri med resurser att använda den till fiskmjöls- och fiskoljetillverkning utan tvärtom ett bra sätt att använda en resurs som annars inte skulle kunna användas alls.

Att det fanns mer torsk för 40 år sen vet alla. Men situationen på den tiden kan inte sägas ha varit normal. Det fanns då extremt mycket  torsk. En onormal situation som knappast kommer att komma tillbaks. Att hävda att den situation som rådde då är det normala är totalt historielöst.

Däremot är det precis om hon säger i artikeln att TAC (total tillåten fångst) sattes högre än ICES råd. Men det är helt i enlighet med långsiktiga förvaltningsplaner som bygger på att det inte ska vara för stora förändringar från år till år. Beslutad TAC innebar dock en minskning jämfört med tidigare år. Vad som dessutom komplicerar bedömningen av om detta är allvarligt eller inte är att det under många år bara fiskats ungefär hälften av den tillåtna kvoten.Det borde rimligen innebär att bestånden är större än beräknat och att då sätta lite högre TAC än vad ICES räknar fram är kanske inte en katastrof.

Näst befängda uttalande från Linnea Engström är följande:

Havs- och Vattenmyndigheten har meddelat att de startar en utredning av ett system för individuellt överförbara kvoter i fisket av bottenlevande arter. Då öppnar man dörren för en privatisering av hur rätten till detta fiske ska distribueras, det vill säga det man redan gjort i Danmark. Ett sådant system infördes i det pelagiska fisket 2009 och det har framför allt gynnat ett kapitalstarkt industriellt fiske. Våra fisketillgångar kommer då hädanefter att främst gå till tillverkning av fiskmjöl och fiskolja, och inte till konsumtion. Fiskmjöl fungerar bland annat som djurfoder och till fiskodlingar.

Individuella överförbara fiskerättigheter (kvoter) innebär inte alls att bara ett kapitalstarkt industrifiske gynnas. I det pelagiska fisket har införandet av detta istället inneburit en anpassning av fisket till fiskbeståndens storlek, en minskning av den stora industrifiskeflottan (antalet båtar halverades), ett bevarande av det mer småskaliga kustfisket (antalet båtar oförändrat). Detta beror på att en särskild kvot av pelagisk fisk avsattes för det småskaliga kustfisket. Vilka konsekvenser ett system med individuella överförbara fiskerättigheter får beror på hur det utformas.

Dessutom handlar det inte om en privatisering. Sen länge är fiske förbehållet en minoritet av människor. Samhället har sen länge lagt ut fisket på yrkesfiskarn genom tillstånd och licenser. Att använda sig av överförbara fiskerättigheter är bara ett annat sätt att lägga ut användandet av den gemensamma fiskeresursen på ett begränsat antal människor än tillstånd och licenser. Det handlar inte om nån privatisering.

Vidare hävdar hon att det miljövänliga selektiva fisket ska gynnas:

Vi ska istället ge företräde åt ett fiske som använder sig av miljövänliga, selektiva redskap och som skapar arbetstillfällen i kustsamhällena. Lokal beredning av fisken och direktförsäljning till restauranger och närmarknad skapar ett mervärde som går långt utanför vinsten för enskilda fiskeföretag.

Problemet med detta är att småskaligt fiske för att vara ekonomiskt bärkraftigt måste vara ett blandat fiske och att extrem selektivitet motverkar möjligheterna för det småskaliga kustfisket att överleva. Selektiva redskap är lämpligast för storskaligt fiske där båtar kan flytta sig över långa avstånd och följa fisken. För småskaligt fiske gäller istället att det är stationärt och därför måste fiska många olika arter och använda olika redskap. Stark selektivitet i fisket missgynnar med andra ord de som Engström tror att hon värnar.

Vidare är hennes ord om sysselsättning märkliga. Är 50 jobb utspridda på 20 orter som exempelvis Simrishamn, Karlskrona, och Nogersund mer värda än 50 jobb på båtar som hör hemma i en miniort som annars skulle varit avfolkningsbygd? Naturligtvis inte. 50 jobb i en på en som Rörö (grannöarna har förlorat hälften av sin befolkning sen 1960, Rörö bara 30%) där stora pelagiska fiskebåtar dominerar är naturligtvis värt mer än 50 jobb på orter som Grebbestad, Strömstad, Sölvesborg, Simrishamn, Träslövsläge och Karlskrona etc som skulle klara sig ändå. Hon vet inte vad hon pratar om helt enkelt.

Det mesta selektiva fisket idag är i allmänhet det pelagiska fisket (inklusive industrifisket). Bifångsterna i det är små. Det storskaliga pelagiska fisket inklusive industrifisket är också mycket miljövänligt då det inte dödar fåglar och havsdäggdjur vilket garnfiske, drivgarnsfiske och flytbackefiske (långrevsfiske efter exempelvis lax) kan göra. Garnfiske är i övrigt ett mycket miljövänligt fiske och vanligt i det småskaliga fisket. Bottentrålning bedrivs i huvudsak av mindre båtar än det pelagiska fisket och innebär skador på bottnar och högre bränsleförbrukning i förhållande till mängden fångad fisk. Bifångsterna är också större.

Det finns inget samband mellan miljövänligt fiske och småskalighet. Självklart inte mellan storskalighet och miljövänlighet heller utan det handlar främst om vilken fisk som fiskas och vilka redskap som används. Att fiska pelagiskt med flyttrål eller snörpvad är mer miljövänligt än demersalt fiske med bottentrål eller snurrevad och lika miljövänligt som småskaligt backefiske efter bottenlevande fisk eller garnfiske.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Linnea Engström, Miljöpartiet, EU, EU-parlamentet, Industrifiske, Fiskmjöl, FIskolja, Överfiske, TAC, TFC, Individuella överförbara fiskerättigheter, ITQ, Förvaltningsplaner, Fiske, Torskfiske, Pelagiskt fiske, Demersalt fiske, Miljövänlighet, Hållbarhet, Selektivt, Småskaligt fiske