Peter Olsson drömmer om fler fiskare

Peter Olsson är ordförande i Sveriges Fiskares Producentorganisation (SFPO). Precis som många andra önskar han att den svenska fiskeflottan skulle kunna öka i antal båtar och bli större. Att det är tid för det och att det finns så gott om fisk att det är möjligt som han enligt Ulf Blomgren sa i samband med årsstämman för Fiskbranschens Riksförbund är dock inte sant. Med tanke på Blomgrens snabba tankar och ofta obefintliga bakgrundskoll så måste vi nog ta Olssons uttalande med en nypa salt.

Att Peter Olsson önskar fler båtar och yrkesfiskare är helt rimligt, men det finns idag ingen möjlighet att öka den svenska fiskeflottan. Detta trots att det är gott om räkor och det fångas mer torsk i Skagerak än vad kvoterna räcker till. Men det är också allt. I Östersjön är det lite si och så med fiskebestånden om vi undantar sillen och skarpsillen.

I Västerhavet finns det dock kanske ett par segment där det finns utrymme för fler yrkesfiskare och fiskebåtar. Det gäller i första hand skarpsillsfisket i Skagerak. Bara en liten del av skarpsillskvoten fiskas upp (14% år 2015). Antagligen för att ansjovisindustrin inte vill ha mer. Men nog skulle resten också kunna fiskas upp även om den bara säljs till fiskmjölsfabrikerna i Danmark. Bättre ändå vore förstås att skarpsillen såldes för konsumtion eller till nåt annat ändamål än fiskmjölstillverkning. Så lite fler båtar borde kanske ta upp det traditionella vadfisket på skarpsill. Det finns dock kanske ett problem här. Huvuddelen av kvoten innehas av båtar som fiskar inom ramen för det pelagiska systemet. En stor del innehas av GG 764 Astrid och dess lysbåt GG 77 Falken. Men det finns också utrymme inom kustkvoten.

För att få fiska i det pelagiska systemet måste båtarna enbart fiska i det systemet med vissa undantag, båtar som alltid fiskat både demersalt och pelagiskt. Idag är det bara fyra mellanstora västkustbåtar GG 39 Rossö, GG 840 Svanen, GG 77 Falken och GG 500 Vingaskär som sysslar med eller har tillstånd till bägge sortens fisken och alltså fiskar på ett traditionellt sätt (GG 77 Falken används dock i stort sett bara som lysbåt till Astrid och GG 500 Vingaskär fiskar mest i Östersjön) Bland de båtar som fiskar skarpsill på kustkvoten gäller att alla kan fiska både demersalt och pelagiskt.

Fiskeriförvaltningen är idag för stelbent. Det borde inom vissa gränser också vara möjligt för pelagiska båtar att kunna fiska demersalt i viss utsträckning och omvänt. Att byta fiske, fiskestil och arter mellan olika år beroende på beståndsstorlek är helt enkelt det mest rimliga. Kanske borde lite mer skarpsill överföras till kustkvoten. Kanske borde en viss andel av den pelagiska kvoten avsättas som fiskerättigheter för nykomlingar i det pelagiska fisket. Såna som vill börja fiska pelagiskt, men inte gjort det förut. En första liten ändring kan vara att ge den pelagiska flottans båtar rätt till en viss sejkvot (de fångar ofta sej som bifångst vid höstfiske på sill i Skagerak). Fler båtar borde också få möjlighet att fiska som GG 39 Rossö och GG 840 Svanen. Både pelagiskt och demersalt.

Det andra segmentet där det finns lite utrymme kvar är fisket av plattfisk. Problemet där är bifångsten av torsk som måste elimineras. Med den nya trål som utvecklats av GG 840 Svanen på Rörö är det möjligt att undvika alltför stor bifångst av torsk vid fiske av plattfisk och det vore därför möjligt för många båtar att fiska mer rödspätta och kanske också annan plattfisk. Fast fler båtar och större fiskeflotta blir det knappast, bara bättre lönsamhet för de som finns. Även i kräftfisket finns utrymme för lite mer fångst. Det kräver dock att båtarna fiskar med rist så de får så små bifångster av fisk som möjligt.

Det finns dock egentligen inget utrymme för en större fiskeflotta, men den minskning som behövs med anledning av konstaterad överkapacitet (40% i räkfisket, ungefär lika mycket i fiskfisket, 20% i torskfisket i Östersjön och 10-20% i kräftfisket) kan sannolikt begränsas genom att båtar periodvis byter inriktning på sitt fiske (mer flexibelt förvaltningssystem och fiske) och genom användning av mer selektiva redskap.

Minskningen av fiskeflottan kan kanske minskas och avstanna genom att rigida system luckras upp, genom att överförbara fiskerättigheter införs fullt ut och genom att båtar lättare kan byta från ett fiske till ett annat.

Samtidigt gör den tekniska utvecklingen, som är huvudorsaken till att fiskeflottan minskat i sådär 100 år, ihop med att vissa fiskbestånd är svaga och andra maximalt utnyttjade, att en viss minskning kommer att fortsätta inom överskådlig tid.

Peter Olsson får gärna fortsätta drömma ihop med Ulf Blomgren om en ökad svensk fiskeflotta med fler båtar och fler yrkesfiskare. Men det verkliga utrymmet för en sådan expansion finns inte. Däremot finns det många andra åtgärder som kan vidtas för att göra svenskt fiske mer flexibelt och mer rimligt för den enskilde fiskaren. Mer flexibilitet och mer ansvar för den enskilde yrkesfiskaren borde vara ledstjärnan för förändringsarbete.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Olsson, SFPO, Ulf Blomgren, Stelbent förvaltning, Fiske, Demersalt fiske, Pelagiskt fiske, Kräfta, Räka, Skarpsill, Skagerak, Samhälle