En landningsskyldighet som inte kan fungera

Med nuvarande ransonssystem och fasta tillstånd som inte medger att folk kan lämna fisket och överlämna det till nån annan så vet alla att utkastförbudet, officiellt kallat landningsskyldigheten inte kan fungera. Därför har Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att utforma ett system där det ska vara möjligt att följa landningskyldigheten utan att allt fiske för alla båtar stoppas när en kvot för en art är slut. Dessa kvoter brukar i dagligt tal numera kallas strypkvoter och I Västerhavet är de många, exempelvis vitling, torsk, sej, tunga, vitlinglyra med flera. Observera att landningsskyldigheten bara gäller kvoterade arter och inte arter där fisket är fritt som exempelvis rödtunga i Skagerak.

Det som Havs och vattenmyndigheten presenterade under Havs- och vattenforum är ett system med årsvisa överförbara fiskerättigheter (kvoter). Någon permanent överlåtelse finns inte i förslaget. Redan från början kan vi då konstatera att systemet inte kommer att fungera. Sverige har väldigt små kvoter och för många båtar som ägnar sig åt fisk- räk- och kräftfiske. Överkapaciteten i fisket i Västerhavet är cirka 40% i räkfisket och fiskfisket, och 10-20% i kräftfisket. I både räk- och kräftfiske förekommer bifångst även om bägge sortens fiske använder extremt selektiva redskap som i princip inte går att göra bättre.  Permanent överlåtbarhet av fiskerättigheter är det enda som kan minska överkapacitet i ett fiske på ett bra sätt.

Att det finns överkapacitet betyder att antalet båtar skull behöva minska för att få upp lönsamheten i fiskeflottan. Dålig lönsamhet är ett mycket starkt incitament för, en viktig anledning till, utkast av bifångst i form av oönskade arter och för liten fisk. Utan förbättrad lönsamhet genom färre båtar kommer utkasten att fortsätta. Därom råder inget tvivel.

Att Havs- och vattenmyndigheten trots det inte föreslår ett system med permanent överförbara fiskerättigheter skyller de på regeringen som inte gett dem det i uppdrag. Att minska fiskeflottan är inte en målsättning och ingår inte det uppdrag de fått från regeringen. Detta är naturligtvis bara undanflykter, de kan mycket väl föreslå ett system med permanent överlåtbara fiskerättigheter därför att det är nödvändigt för att landningsskyldigheten ska kunna fungera.

Men överkapaciteten är inte det enda som gör att landningsskyldigheten inte kommer att fungera. Ett annat problem är att Sverige har för små kvoter för flera av de fiskarter som anses vara strypkvoter. Det gäller vitling, torsk, tunga och vitlinglyra men kanske även gråsej.

För vitlinglyra har Sverige ingen kvot alls vilket gör att det inte finns nån lösning på det problemet annat än att Sverige får kvot från Danmark. Den relativa stabiliteten som styr fördelningen mellan länder måste överges. För tunga kanske det också måste ske byten från andra länder till Sverige.

För torsk och vitling finns nog inga andra möjligheter än att kvoten måste öka med mängden uppskattade utkast. Görs inte det kommer landningsskyldigheten inte ha några förutsätnningar att fungera. En fiskare tar inte i land något som dras från kvoten men som inte ger nåt betalt. Speciellt inte när situationen för yrkesfiskaren är ekonomiskt pressad. Naturligtvis måste den svenska kvoten för tunga också räknas upp på smam sätt som för torsk och vitling.

För gråsej är ett av problemen att en massa gråsej tas som bifångst i det pelagiska fisket på hösten. För att råda bot på detta utvecklas just nu en trål med rist som verkar fungera bra men där det finns en del tekniska problem som fortfarande behöver lösas. Men sannolikt måste detta också kombineras med andra åtgärder såsom ökad kvot. Troligen behöver de pelagiska båtarna också få sig en tilldelad gråsejskvot. Så har problemet delvis lösts i Norge.

En alternativ lösning på problemen med att skapa en landningsskyldighet som fungerar i Västerhavet är att det svenska fisket helt och hållet samförvaltas med det danska. Det är exakt samma fiske och sker på samma platser. Det kan enkelt ordnas på det praktiska planet genom att svenska och danska kvoter slås samman och att svenska fiskare på Västkusten omfattas av det danska kvotsystemet. Det hela får naturligtvis förvaltas av Danmark. Juridiskt finns det dock säkerligen en hel del svåra punkter men det kan noteras att flera svenska båtar ingår i dansk MSC-märkning för fisk i Västerhavet trots att de fiskar på svensk kvot och att det finns svenska båtar som fiskar på svensk kvot som är medlemmar i danska fiskeriorganisationer.

Att ge ekonomiska och praktiska incitament och möjligheter till att följa landningsskyldigheten är som jag ser det den enda rimliga vägen. Att öka kontrollen av yrkesfiskarna till havs eller genom kameror ombord är som jag ser det ingen framkomlig väg. Yrkesfiskare känner sig redan idag helt överkörda av storsamhället och extremt påpassade. Många har rent av ont i magen när de ska komma in och landa fisk. I stort sett alltid är det nån regel de inte lyckas följa och så får de böter. Genom ökad kontroll skulle det sannolikt bli än värre. Folk ska inte behöva ha det så på sitt jobb. Ökad kontroll innebär också en utveckling mot ett land, en stat, som kanske ingen av oss vill ha.

En annan faktor som gör det omöjligt att kontrollera sig till en efterlevnad är att kontroller är mycket kostsamt och därför aldrig kan bli så omfattande att de har någon reell betydelse. Undantaget är möjligen kameror ombord men naturligtvis går även de att manipulera eller så vidtas vissa åtgärder på ställen där kamerorna inte ser. Jag vill inte heller ha ett samhälle där människor övervakas nästan hela sitt liv. Det liknar allt för mycket de skräckscenarier som beskrivs i böcker som Du sköna nya värld och 1984.

När det gäller Östersjön så har Havs- och vattenmyndigheten för avsikt att vänta med att föreslå ett system. Detta är problematiskt på flera sätt men välkomnas av en del företrädare för fisket i Östersjön. Det ska jag återkomma till.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements