Att förbjuda torsktrålning i Östersjön låter sig inte göras

Fyra företrädare för miljöorganisationen Baltic 2020 har i Svensk Dagbladet skrivit en debattartikel om torskfisket i Östersjön. De fyra är Björn Carlson, Ragnar Elmgren, Per Larsson och Conrad Stralka. De vill förbjuda all trålning efter torsk i Östersjön då torskbestånden betsår av väldigt små torskar som dessutom har en tveskam hälsa. Det är utan tvivel så att torsken i Östersjön har problem och är småvuxen. Men det är inte säkert att ett trålförbud vore det rimliga.

Kanske vore det till och med smartare om fisket inriktades på små individer och att stora torskar inte fick fiskas. På det sättet kan de småvuxna torskarna fiskas bort och ge plats för tillväxt av en torskstam som baseras på större individer. Något sådant har aldrig prövats men kanske borde forskare, miljövänner och beslutsfattare ta sig en funderare på om det kan fungera eller inte.

Ett förbud att fiska torsk med trål skulle dessutom innebära att det småskaliga fisket i Östersjön helt skulle slås ut. Det går idag inte att överleva som garnfiskare utanför Öresund på grund av den stora mängden sälar. Att i ett sådant läge förbjuda trålning efter torsk skulle innebär oacceptabla social kostnader längs hela kusten och ställa 100-tals personer utan arbete direkt och sannolikt 1000-tals indirekt då turismen också skulle drabbas hårt av det försvunna fisket.

Debattörerna förutsätter också att problemen med torskbestånden uppstod på grund av torsktrålning på 1980-talet. Detta är sannolikt en sanning med modifikation. Det stora torskfisket på den tiden, sedan på 1990-talet och troligen också i idag stod Polen för. Riktigt hur stort det var är svårt att veta då en mycket stor del av det polska fisket sannolikt var svartfiske. Det polska fisket bedrevs inte med trål utan med garn (nät). Det var också ett riktat fiske mot de allra största torskarna genom stora maskor i garnen. Med tiden minskades maskorna allteftersom den största torsken försvann.

Problemet med att torsken försvann och sedan har blivit mindre uppstod inte främst genom bottentrålning utan genom dålig förvaltning och kontroll. Genom att det fanns för många båtar som fiskade torsk skapades ett för hårt fisketryck oavsett vilket redskap som användes.  Det fiskades för mycket helt enkelt. Både med garn och med bottentrål. Vi ska dock inte glömma att bottentrålning efter trosk bara bedrivs på en liten del av Östersjön bottnar,

I Öresund som det ofta jämförs med då trålning varit förbjuden där från 1930-talet finns det ett friskt torskbestånd. Detta bestånd har aldrig överfiskats och det har i huvudsak förvaltats väl av de två länder som fiskat och fiskar där, Danmark och Sverige. Polska fiskebåtar har exempelvis aldrig kunnat fiska i Öresund. att Öresund har ett bar torskbestånd kan därför sannolikt tillskrivas en god förvaltning snarare än avsaknad om bottentrålning även om vi inte ska utesluta bottentrålning som en del av orsaken till torskens försvinnande i Kattegatt och dess dåliga tillstånd i Östersjön. Men huvudorsaken till att fikbestånd försvunnit eller blivit av dålig kvalitet är dålig fiskeriförvaltning och för många fiskebåtar vilket skapat ett för hårt fisketryck.

Ett förbud mot torsktrålning i Östersjön skulle leda till oacceptabla sociala och ekonomiska konsekvenser och är därför inte rimligt. Det är heller inte klarlagt att bottentrålningen är det egentliga problemet. Torskfiskestopp har prövats tidigare utan långvariga resultat och förbättringar för torskbeståndet. Kanske är det därför dags att kanske pröva en annan metod. Att bara fiska små torskar och inte stora.  Kanske borde garnfiske förbjudas i stora områden. Kanske måste det bestämmas om maximimått i garn och inte bara minimimått.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Baltic 2020, Björn Carlson, Ragnar Elmgren, Per Larsson, Bottentrålning, Garnfiske, Bottentrål, Garn, Conrad Stralka, Öresund, Östersjön, Kattegatt