Bra att det fångas och landas tonfisk i nordiska vatten

Atlantisk blåfenad tonfisk (ABT) är inte längre en utrotningshotad fiskart. Den har återvänt till nordiska farvatten i tusental efter att ha varit borta i omkring 50 år. Anledningen till att den försvann och tidigare betraktades som utrotningshotad var att den fiskades för hårt i Medelhavet ända fram till för omkring 10 år sen och i nordiska farvatten på 1950-talet. Överfisket i nordiska farvatten stod norska yrkesfiskare samt danska och svenska sportfiskare för.

Eftersom tonfisken återvänt till nordiska farvatten med besked så fångas den ibland som bifångst, framförallt vid sillfiske i Skagerak. Denna bifångst ska landas då tonfisk omfattas av EU:s bifångstregler.  Den betalning som båtarna erhåller för tonfisk i Nordeuropa är lägre än vad restauranger och återförsäljare i Norden skulle få betala om de importerade blåfenad tonfisk från Medelhavet eller Asien. Dessutom är blåfenad tonfisk från Asien fiskad på bestånd med betydligt sämre status än Atlantisk blåfenad tonfisk. Följaktligen är det bra för blåfenad tonfisk i Stilla Havet om mer av den blåfenade tonfisk som äts i Europa kommer från det hållbara beståndet av tonfisk i östra Atlanten.

Att tonfisken som fångas som bifångst i silltrålar är billigare än sådan som importeras från andra håll är bra för restaurangerna som då får en vara som är lättare att sälja. Kunderna på restaurangerna blir glada för de kan äta blåfenad tonfisk till ett lägre pris och dessutom från ett bestånd som inte är utrotningshotat. Med andra ord är det bra för alla om det fångas och landas tonfisk i nordiska vatten.

I Sverige och Danmark är det inte tillåtet med riktat fiske på blåfenad tonfisk, utan endast bifångst får landas och säljas. det är också vad som skett. Ingen båt ägnar sig åt riktat fiske på tonfisk som en del sportfiskare fått för sig. I Norge är det annorlunda.

Att en räktrålare som danska HM 424 Westbank fått en tonfisk är dock ganska märkligt. Räkor fiskas vid botten där ingen tonfisk finns men antagligen dundrade väl tonfisken in i trålen när den togs upp. Tonfisk simmar dessutom betydligt snabbare än vad en båt som trålar räkor rör sig. Att Westbank skulle bry sig om att kasta ut backor (långrev) för att fiska tonfisk i ett riktat fiske är naturligtvis bara dumheter då en räktrålare får bättre betalt per kilo för kokräka än vad de får för en tonfisk per kilo:

– Vi fisker på ingen måde målrettet efter tunfisk og det er en ren tilfældighed, at tunen har forvildet sig i vores net. Vi fisker med 4 mil i timen og tunen kan vel svømme 70 km i timen, så det er rent uheld for den, at den svømmede ind i vores net, og ikke fandt ud igen, fortæller skipperen.

Der spekuleres også kraftigt i, om prisen for tunfisk ikke kan friste erhvervsfiskerne over evne, også det afviser Henrik Christensen..

– Vi fisker efter rejer, og på seneste tur havde vi 3,4 tons rejer med hjem. Noteringen hedder 147,91 SEK på fiskeauktionen i Göteborg, så kan man jo selv regne efter, hvad der kan betale sig, slutter skipper.

Tunfisken gik for 116 kr. kiloet og havde dermed en værdi på godt 25.000. De 3,4 tons rejer havde omregnet til danske kroner en værdi på små 400.000 kroner, omregnet fra dagens kurs.

För de pelagiska båtarna gäller att en tonfisk som ger 40 000 kronor bara är ett extratillskott av pengar. Det betalar sannolikt inte ens en dags drift av en stor pelagisk båt om vi räknar bränsle och personalkostnader. Att bedriva riktat fiske mot tonfisk med en stor pelagisk trålare är därför bara korkat och förekommer naturligtvis inte.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om HM 424 Westbank, ABT, Atlantisk blåfenad tonfisk, Blåfenad tonfisk, Bifångst, Fiske, Danmark, Göteborg, Tonfisk, Pelagiskt fiske, Räkfiske, Räka, Sill