En del dumheter och några bra saker om TFC (ITQ) i vetenskaplig bok

Fisheries, Quota Management and Quota Transfer är en bok om fiskeripolitik och individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) med Gordon M. Winder som redaktör. I inledningen till boken nämns ett antal saker om ITQ som i flera fall är rena dumheterna och inte har något med verkligheten att göra. Det är:

1. Inequity of initial allocation raises the cost of entry for future generations.
2. Concentration of quota ownership or control creates market power.
3. Crew share is greatly reduced.
4. Leasing arrangements, where allowed, create inequity.
5. Inequity of free transferability of quota out of communities, out of regions, even out of countries.
6. Quotas are overcapitalized instead of boats.
7. Safety is not always improved.
8. Small boats are forced out.
9. Monitoring costs rise under ITQs.
10. ITQs are not compatible with the precautionary approach and not easily adjusted in response to problems.
11. ITQs alone are not effective and need to be accompanied by input controls and adequate enforcement.

Av dessa punkter är punkterna 1, 2 , 4 och 11 helt riktiga men punkterna 2 och 4 är ju inget problem utan en lösning på ett problem. Punkten 3 skulle kunna vara sann, men i alla fall som jag undersökt (Sverige, Skottland, Danmark) är det inte sant. Det senare gäller också punkt 11.

Punkterna 5, 6,7, 8, 9 och 10 är direkt felaktiga. Punkt stämmer helt enkel inte. Några sådan resultat finns inte i verkligheten. Innan ITQ infördes var hela fisket, även båtarna, underfinansierade och underkapitaliserade på grund av olönsamhet vilket innebär att punkt 6 är helt felaktig. ITQ har överallt där det införts lett till bättre säkerhet ombord. Det finns inga som helst belägg för påståenden i punkt. 8 är felaktig i de flesta fall då det helt beror på vilket regelverk som finns och hur ITQ har införts. För punkt 9 fins inga som helst belägg och punkt 10 motsägs av verkligheten och all forskning som jag känner till.

En av grundförutsättningarna är också att ITQ innebär att fisket privatiserats. Inte heller det är sant. Det hade kunnat vara sant om fisket innan införandet av ITQ var fritt, men så har det inte varit någon stans. Fisket privatiserades för länge sen när tillträdet begränsades med tillstånd och licenser vilket i Europa skedde under åren 1970-1990.  Inte heller är ITQ ett exempel på nyliberalism. I Sverige har liknande system använts för skog, jakt, mark, mineraler, malmer, vattenkraft med mera sen medeltiden, dvs i flera hundra år. Dvs till och med innan kapitalismen fanns. Med andra ord där det i all fall i Sverige en traditionell förvaltningsmetod när det gäller gemensamma resurser som i allmänhet inskränker ägarens makt.

Jag kommer närmare att kommentera kapitlen om Norge, Danmark och Sverige då det är de jag känner till ordentligt av de system som presenteras i boken. Norge har för det första inget ITQ-system i praktiken men ändå påstås det så i boken. Det norska systemet är i grunden ett byråkratiskt styrt system med tilldelning av kvoter till individuella båtar, Enda möjligheten att handla med kvoter/fiskerättigheter är att handla med båtar så som det var i Sverige och Danmark innan ITQ infördes. Boken anser vidare att Sverige inte har ITQ då det finns koncentrationsregler och andra begränsningar. Något som är självklart i nästan all ITQ-system med några misslyckade undantag som undantagen som bekräftar regeln.

Kapitlen om Island och Norge är rimligt författade och skrivna. De är skrivna av inhemska experter med egen kunskap. Detta sagt även om jag anser att det är felaktigt att kalla det norska systemet för ITQ. När det gäller Island kan vi se att ITQ inte varit så katastrofalt för det småskaliga fisket som de flesta oftast gör gällande.

Kapitlet om Sverige som är skrivet av Madeleine Bonow är däremot fullt av missförstånd och felaktigheter. Författaren använder exempelvis flera källor som bevisligen innehåller en mängd sakfel, speciellt när det gäller fisket i västsahariska vatten. Annat beror på dålig kunskap om det svenska fiskets historia. Svenska västkustfiskare har aldrig haft tillgång till tillräckligt med fisk i hemmavatten utan har i mer än 100 är fiskat lång bort. Nordatlanten, Island, Shetland, väster om brittiska öarna och Nordsjön. Redan på 1960-talet fiskade de utanför Afrika. En stor del av problemen i svenskt fiske hörstammar från att de svenska yrkesfiskarna stängdes ut från Nordatlanten och Nordsjön på 1970-talet.

Att svenska fiskare därför i modern tid sökte sig till andra länder för att fiska när det blev möjligt att sälja sina fiskerättigheter och båtar i Sverige när ITQ infördes utan att förlora en massa pengar är därför helt i enlighet med svenska fiskeritraditioner. De svenska yrkesfiskarna har helt enkelt köpt tillbaka en del av det fiske de en gång i tiden hade och som de utestängdes ifrån. Någon liknande utveckling har inte kunnat ses i andra länders fiske med undantag av Island och Norge där stora företagskoncerner som sysslar med fiske också etablerat fiskeriverksamhet i flera andra länder.

De svenska pelagiska fiskarna har däremot inte sökt sig till det demersala och kustnära fisket i Sverige vilket författaren hävdar förutom i vissa undantagsfall. Antalet tidigare pelagiska fiskebåtar i det demersala fisket är också mycket begränsat och de problem som finns i räkfisket beror inte alls på att pelagiska fiskebåtar eller fiskare flyttat dit. Bonow har helt fel. De kunde helt enkelt inte göra en sådan flytt då de inte hade några tillstånd för sånt fiske. Dessutom ingick det i överenskommelsen om det nya systemet att de båtar som ville ha pelagiska fiskerättigheter var tvungna att avsäga sig tillstånd för torskfiske i Östersjön. Dessutom blandar hon in utkastproblematiken som enbart förekommer inom fiske som inte omfattas av ITQ, det demersala fisket på bottenlevande fisk. Utkasten har inte med saken att göra.

Det svenska kapitlet är boken sämsta. Det är slarvigt skrivet och fullt med sakfel. Författaren som är är docent och lektor på Södertörns högskola verkar sakna all grundläggande kunskap om ämnet, dvs fisket.

Inte heller är det generellt svårt för nya att etablera sig i det pelagiska fisket. Svenskt fiske på västkusten har alltid varit ett familjeföretagande där yngre generationer tagit över efter äldre. Detta har i själva verket blivit enklare med ITQ och inte svårare som det ofta påstås. Det småskaliga fisket i Sverige står utanför ITQ-systemet och har inte minskat.

När det gäller Tyskland som också hanteras i systemet så finns det inte ITQ-system i landet utan istället årliga kvoter per fartyg som inte är köp- och säljbara. Handel med kvoter kan bara ske genom handel med fartyg. Artikeln som jämför de dansk och tyska systemen konstateras att de haft en rättvis ursprunglig fördelning och har skyddat det småskaliga fisket trots att detta minskat lika mycket som fisket i sin helhet.

Det kan konstateras utifrån boken att det småskaliga fisket inte fått problem på grund av införandet av olika former av individuella fiskerättigheter så länge åtgärder vidtagits för att motverka allt för stor koncentration och skydda det småskaliga fisket. Detta gäller enligt boken också på Island trots att många hävdar motsatsen.

Läs mer:

• Vad hände med de pelagiska fiskebåtarna som försvann?
• Många fel om fisket i Västsahara

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Madeleine Bonow, Överförbara fiskerättigheter, ITQ, TFC, Kapitalkoncentration, Småskaligt fiske, Fiske, Pelagiskt fiske, Danmark, Sverige, Island, Norge, Tyskland, Samhälle, Politik