Många fel om fisket i Västsahara

Tyst territoriumDetta är om två kapitel i boken Tyst territorium av Fredrik Laurin och Lars Schmidt. En bok om Västsahara och Marockos ockupation. Två kapitel handlar om fiske. Det svenska fisket i Västsahara. Detta är en recension av de kapitlen. Inte bara en recension förresten. Utan också en slags rättelse. För kapitlen är usla. Lite nya saker kommer fram, men det går inte att veta om de faktiskt är sann eller inte. Detta eftersom så många kontrollerbara uppgifte är fel. Därmed blir också kapitlet rätt ointressant. Eftersom det är så många felaktigheter. Även enkla grejer är fel.

Det är ingen tvekan om att svenskar fiskar därnere. Jag anser det vara fel ur politisk synpunkt. Men det är inte olagligt och kritik ska vara saklig och rimlig. Rätt och riktig. Så är inte fallet här.

Låt oss börja med 1970-talet. på 1970-talet drabbades Nordsjön av en kollaps för sillbestånden. Det var det första som slog mot den utsjöflotta av båtar från Göteborgs skärgård som fiskade i Nordsjön och ända borta vid Shetland. Efter sill och makrill i först hand. Längre norrut i Bohuslän fanns båtarna som fiskade långa med backor. Sillkollapsen berörde inte dem.  Efter sillkollapsen kom det så kallade fiskekriget mellan Island och Storbritannien som innebar att Island flyttade ut sin fiskezon successivt. Till slut resulterade detta i ett avtal om fiske som stängde ute de svenska fiskarna från Nordsjön. Först med EU kom svenskarna tillbaks till Nordsjön.

Istället fick sillfiskeflottan fiska sill i Skagerak, Kattegatt och Östersjön. En del började säkert också fiska torsk och plattfisk. Fisken tog slut i Bohuslän. Inte sill, skarpsill och makrill dock, makrill och sill är vandringsfiskar där bestånden vid kusten hör ihop med bestånden i Nordsjön (höstlekande sill) eller i södra Kattegatt med bestånden i Östersjön (vårlekande sill).

Den pelagiska sillfiskeflottan från Fiskebäck, Rörö, Donsö, Fotö etc gjorde dock inte slut på sillen och skarpsillen i Östersjön. Den har nämligen aldrig fiskats ut. Samma gäller skarpsillen i Skagerak som ju delvis är stationär längs med kusten. Inte heller gjorde den pelagiska fiskeflottan på fisken i Skagerak och Kattegatt. Det gjorde torskfiskeflottan och kustfiskeflottan. När Fredrik Laurin och Lars Schmidt påstår att den pelagiska fiskeflottan fiskat ut Östersjön, Kattegatt och Skagerak har de helt enkelt fel. De kan uppenbarligen inte skilje sillfiske från fiskfiske. Inte skilja pelagiskt fiske från demersalt fiske. Det är inte heller inte helt lätt för den oinsatte så kanske vi inte ska bry oss så mycket om just det. Men trovärdigheten hos Schmidt och Laurin minskar avsevärt.

Vidare så uppger Schmidt och Laurin att de tidigare ägarna till Donsöbåten Monsun heter Christer Johansson och Lennart Johansson. De heter inte så, utan Christer Jansson och Lennart Jansson. Det är ett fel som lätt kunnat undvikas. Oerhört slarvigt faktiskt. Det minskar trovärdigheten avsevärt. Författarna skriver att familjen Jansson (Christer & Lennart Fiskeri AB) bemannar båtarna Allotf1 och Allotf2 (fast de har fått namnet på båtarna fel det också och skriver Alloth). Det är svårt att tro på dem när de gör såna fel.

Uppgifterna om Allotf-båtarna och Janssons som sådana är dock troligen sanna. Jansson bemannar Allotf-båtarna. Nåt som talar för det är ju att Ganthi VIII som ju numera fiskar i Västsahara numera heter Allotf3. Den båten såldes via Rörö-familjen Johansson till Västsahara och ägdes innan dess av Familjen Ove Ahlström (Fiskeri AB Ganthi). Att Ove Ahlströms bror Birger Ahlström och dennes varit skeppare på Allotf2 stämmer säkert det också.

Sen får de till det fel om Ove Ahlströms Ganthi också. Den båt som Ove halström fick EU-bidrag till såldes år 2006 till Norge (heter idag Harmoni) efter att kvoterna överförts till Ganthi VIII och sen sålts till familjen Johansson på Rörö (Astrid Fiske) tillsammans med den båten. Eventuellt för så mycket som 60 miljoner. De kvoterna överfördes till Astrid och Astrid Marie och kan väl sägas ha hamnat i Fiskebäck igen sen Astrid Marie sålts dit och ersatt den Sunnanland som familjen Axelsson sålt till Västsahara/Marocko. Familjen Johansson på Rörö tycks också ha sålt begagnade tankbilar för fisktransport till Dakhla till nåt företag i Dakhla eftersom de är märkta ”Astrid Fisk”. Eventuellt kan ju tankbilarna ha sålts efter att Johansson sålt företaget till nederländska intressen, men de kan ju också ha sålts innan dess.

Schmidt och Laurin påstår också att de fångster som båtarna Nordic IV (Kjellberg) och Aldo (Ove Ahlström)  tillsammans landade i Dakhla per år under 2006-2008 var  30 000-40 000 ton sardiner. Detta är enligt författarna mer än hela den svenska sillkvoten. Ett påstående som inte är riktigt sant. Eftersom sillkvoten är närmare 90 000 ton (2013).

Kapitalen om Västsahara hade varit läsvärda om det inte vore för alla sakfel. Styckena om Västsahara verkar därvidlag bättre än när det handlar om Sverige och hemmaplan. Men en brasklapp om det sista måste också kastas in. Om det är så många sakfel om Sverige kanske det är likadant med uppgifterna från Västsahara. I så fall blir ju kapitlen bara skit rätt av. Det är ju inte lika lätt att kontrollera uppgifter om Västsahara så om de stämmer eller inte stämmer vet jag inte i nuläget.

Läs också:

Intressant?
Mer: GP, AB, FM, Kulturdelen, LM, RA, SMP, Sydsvenskan, BT, Palmecenter, DN, KB, HD, SMB1,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements
  • Pingback: Svenska fiskare och fiskebåtar i Västsahara | Svensson()

  • Pingback: Karelia (Monsun) i Las Palmas | Njord()

  • Fredrik Laurin

    Ett av de största problemen med att fastställa vad som är sant och inte om den Marockanska ockupationen av Västsahara och de ekonomiska effekterna av denna är bristen på pålitlig information.

    Det påstås en massa saker av marockanerna, och annat av polisarioanhängare. Men mycket sällan finns det ursprungskällor att gå till. Därför har vi i möjligaste mån använt oss av information från primärkällor, dokument vi själva sett, eller människor vi själva pratat med. I andra fall har vi lutat oss mot vanligtvis pålitliga uppgiftslämnare som åklagarmyndigheten eller Western Sahara Resource watch, men då har vi angett dem som källor.

    En fråga som vi t.ex. ägnat mycket energi åt, men inte kunnat lösa, är vem som äger fiskekvoterna utanför Västsahara. Enligt uppgift i en Marockansk webb-publicerad tidning som numera är tagen off-line, och vars redaktion inte vill svara på frågor om det aktuella numret, är det general Bennani, överbefälhavare i de ockuperade områdena i vad Rabat kallar ”Södra Marocko”, som kontrollerar kvoterna. Uppgiften återkommer i referat från när Dakhla-fiskarna ockuperade den f.d norska fiskebåten Meja som skickats ner till Dakhla efter att ha utrustats i Fiskebäck utanför Göteborg. Men denna kontroversiella men viktiga uppgift har inte gått att fastställa, så den har redovisats just så, med alla sina tveksamheter. Att familjen Bennani, och kung Mohammed den sjätte, har personlig vinning av ockupationen och har stora investeringar i Västsahara råder dock inga tvivel om. Vilket också framgår av boken.

    Anders Svensson har med sin sakkunskap om västkustflottans sammansättning läst vår bok med kritiska ögon och det är glädjande att han delar slutsatsen att de svenska ståltrålarna, deras ägare och besättningar inte har att göra i de ockuperade vattnen utanför Västsahara.
    Dessvärre har han också hittat fel och det är bara att böja sig och rätta:
    * ägarna till Donsöbåten Monsun, som 2008 fiskade utanför Dakhla, heter förstås Christer och Lennart Jansson och inte Johansson.
    * Den båt de bemannade i Dakhla heter Allotf 1 och inte Alloth 1 som vår muntliga källa uppgav och vi misstolkat.
    Att Allotf 1 och Allotf 2 tillhör den marockanske affärsmannen Cebdi och även de bedriver fiske för ockupationsmaktens räkning utanför Dakhla är vi dock överens om. Liksom att Allotf 2 bemannades av Ove Ahlströms bror Birger med son.

    * Att Ove Ahlström fått miljoner i EU bidrag för att att bygga Ganthi finns det papper på hos f.d Fiskeriverket och att han enligt flera branschkällor fått cirka 60 miljoner kronor för kvoterna och ett av skroven verkar vi också vara överens med Svensson om.

    * Värre är det med fångsterna. Där har vi ett allvarligt fel. Enligt de fångstdagböcker, både de officiella och de ”svarta”, som vi tagit del av, så landade Ahlström och Kjellberg mellan 30 000 och 40 000 ton per år till sin partner Slimane Derham i Dakhla under de aktuella åren. Ahlström själv har påstått att det var uppåt 60 000 ton, men vi redovisar siffran som ”40 000” ton i boken. Det är ändå mycket fisk, de får 4,8 miljoner dollar för den och stoppar enligt den dokumentation vi sett cirka en miljon i egen ficka. Totalt landas i Dakhla ca 200 000 ton om året under den aktuella tiden, så Ahlström och Kjellberg står ensamma för knappt 25 % av den samlade fångsten. I Sverige fångades 2008 95 000 ton sill. Och vi skulle naturligtvis skrivit att de landar motsvarigheten till HALVA den den svenska årsfångsten av sill, inget annat.

    Med vänlig hälsning

    Fredrik Laurin fl@trojkan.se
    Lars Schmidt lars.schmidt@svb.se

    • Vi är överens om två saker. Svenskarna (Och ingen annan heller) har inte där att göra och att det är svårt att få red apå hur det är. Personligen tror jag att fiskerättighertna ägs av de marockanska koncerner som äger båtarna, dvs Mutandis-LGMC, Sanam Holding-Unimer, King Pelagique med flera.

      http://fiske.zaramis.se/2014/01/22/king-pelagique/

      Svenskarnas verksamhet därnere är enligt uppgifter jag tagit del av så att Lennart Kjellberg äger och driver Zander, Peter Kjellberg bemannar minst tre båtar, Christer och Lennart Jansson bemannar sannolikt tre båtar, familjen Ove Ahlström har troligen ingen verksamhet därnere längre, Midsjo är troligen ägd och driven av svenskar.

      När marockaner äger och svenskar sköter blir det ofta osämja. Marockanerna vill bara fiska, fiska, fiska, svenskarna vill ha uppehåll för underhåll, service, vila med mera. Marockanerna betsämmerr vilkte ledde till ett rejält haveri ombord på Meya (förstahandsuppgift), som lett till en mycket lång tid på varv i Las Palmas.

      En annan sak som dykt upp är att en annan svenska är största ägare av kvoter i Mauretanien och också har en stor del av EU:s kvoter i Marocko. Det handlar om Magnus Roth. Något som ni borde kolla upp.