Slentrianmässigt från Naturvårdsföreningen om bränslesubventioner

I sin intressanta rapport om klimatskadliga subventioner tar Naturskyddsföreningen också upp bränslesubventionerna till sjöfarten och fisket. Skrivningarna i rapporten om fisket är dock slentrianmässiga och därmed också delvis felaktiga. Men Naturskyddsföreningen konstaterar trots allt att de inte bara kan tas bort inom svenskt fiske utan det måste göras på internationell nivå, i alla fall regional nivå:

För den svenska fiskerinäringen skulle avveckling sannolikt vara betydligt mer kännbar, eftersom bränslekostnader utgör kring en fjärdedel av fiskets totala kostnader. Fiskenäringen skulle behöva kompenseras på annat sätt för en utebliven bränslesubvention, exempelvis genom ett tonnagestöd som inte är kopplat till fiskeansträngningen, i likhet med gårdsstödet inom jordbruket. Men genom att fiskefartygen enkelt kan bunkra diesel i andra länder än Sverige riskerar ett införande av nationella bränsleskatter för det svenska yrkesfisket att bli verkningslöst, utan det måste i så fall ske genom internationella överenskommelser.

Frågan har nyligen förhandlas inom WTO. Ett förslag förelåg där om att förbjuda subventioner till illegalt, orapporterat eller oreglerat fiske samt till fiske på överfiskade bestånd. Förslaget kunde dock inte antas av WTOs generalförsamling 2017. Förhandlingarna fortsätter med målsättningen att ett nytt förslag ska kunna antas under 2019.

Alltför små fiskbestånd och stor fiskeflotta gör att yrkesfiskare tvingas lägga mycket tid och bränsle på att fånga sin kvot. Koldioxidutsläppen i svenskt fiske skulle kunna minska med 30–60 procent om fisket förvaltades mer effektivt och fiskeflottan anpassades i storlek i förhållande till fiskebeståndens bärförmåga. Detta visas i en forskningsstudie från Lantbruksuniversitetet, SLU.

Borttagna bränslesubventioner för fisket skulle främst slå mot det småskaliga fisket med bottentrål. De större av de båtar som fiskar med bottentrål, exempelvis räktrålare, torsktrålare i Östersjön och de som trålar fisk i Skagerak och Nordsjön samt en del av de större kräfttrålarna skulle utan problem kunna bunkra bränsle i nåt annat land (läs Danmark) men alla mindre trålare och båtar som fiskar med andra redskap har inte de möjligheterna vilket skulle leda till ökade ekonomiska problem för det kustnära fisket. Borttagna bränslesubventioner skulle bidra till kustfiskets försvinnande.

Att Naturskyddsföreningen menar att det måste införas någon annan from av stöd till fisket om bränslesubventionerna tas bort är dock bra och visar att de kanske inet är helt ute och cyklar i  frågan.

Naturskyddsföreningen menar också att incitament saknas för att fiskeflottan ska energieffektivisera. Det är då intressant att konstatera att det inom EU finns bidrag till energieffektivisering för fiskebåtar. Möjligheterna att få dessa bidrag i Sverige har dock stoppats av miljöorganisationer och politiker. Vidare så stämmer inte påståendet helt då det storskaliga pelagiska fisket i stor utsträckning investerar i lägre energiförbrukning genom mindre motorer i moderna båtar och andra energibesparande åtgärder.

Om bottentrålsfisket på räkor, fiske och kräftor gjordes lönsammare genom införande av överförbara fiskerättigheter skulle vi få se sådana investeringar också där. Även detta är dock något som Miljöpartiet och Vänsterpartiet motverkar. Men det demersala fisket i sig tar ändå initiativ för att minska bränsleförbrukningen i trålfiskeflottan. De finns en målsättning om att försöka införa så kallade flygande tråldörrar/trålbord i delar av bottentrålsfisket. Kanske lämpar sig detta bäst i Östersjöns torskfiske och i fiskfisket i Skagerak och Nordsjön.

Mycket riktigt visar studien från SLU som Naturskyddsföreningen hänvisar till att koldioxidutsläppen i svenskt fiske skulle kunna minska med 30–60 procent om fisket förvaltades mer effektivt och fiskeflottan anpassades i storlek i förhållande till fiskebeståndens bärförmåga. Det bästa sättet att uppnå en så stor minskning som möjligt är att införa överförbara fiskerättigheter som kan köpas och säljas.

Det innebär dock en överflyttning av fiske från passiva redskap till bottentrålning då det senare är mer ekonomiskt lönsamt. Samtidigt innebär det en minskad fiskeflotta som är lönsam vilket som jag redan påpekat leder till klimatpositiva investeringar. Färre båtar innebär redan i sig själv minskade utsläpp. Överförbara fiskerättigheter skulle också minska sysselsättningen i fisket mindre än vad ett ökat skydd av det passiva fisket skulle innebära. Denna lösning är dock Naturskyddsföreningen helt emot.

Samtidigt är det så att fisket med passiva redskap blir allt svårare och olönsammare. Detta främst på grund av säl och skarv som äter upp och skrämmer bort fisken samt förstör fångsten. I trålfisket som också sker längre ut till havs är säl och skarv inget problem.

Om bränsleskatt infördes i allt fiske skulle också det pelagiska fisket av sill och skarpsill i Östersjön förvandlas från lönsamt till olönsamt. Detta skulle få en rad negativa konsekvenser för sysselsättning och ekologi i Östersjön. Det finns flera sätt att motverka detta och skapa lönsamhet i det pelagiska fisket utan bränslesubventioner.

Ett sätt att lösa problemet med minskad lönsamhet i det pelagiska fisket är att tillåta försäljning av sill och skarpsill från Östersjön som människoföda, det skulle öka inkomsterna för fisket då de skulle få mer betalt för både sillen och skarpsillen än de får idag när de tvingas sälja den till fiskmjölsindustrin. När det gäller skarpsill så behövs det också att Sverige utvecklar en konsumtionsmarknad av samma typ som finns i de baltiska länderna eller att svenska fiskare börjar landa mer i de baltiska länderna för konsumtionsändamål.

Andra typer av subventioner som Naturskyddsföreningen föreslår är naturligtvis också en möjlig lösning på detta problem och sannolikt helt nödvändigt i ett kort perspektiv.

Att problemet idag skulle vara en alltför stor fiskeflotta och för små fiskbestånd som Naturskyddsföreningen påstår är inte sant när det gäller det svenska fisket. Även studien från SLU hävdar detta. Det var troligen helt sant år 2009, det år studien från SLU utgår ifrån, men rent generellt är det sannolikt inte sant längre.

Många svenska fiskkvoter fiskas faktiskt inte upp, speciellt tydligt är detta för torsk i Östersjön, kräfta i Skagerak och Kattegatt och rödspätta i Skagerak och Kattegatt. Detta tyder på för liten fiskeflotta där en stor del av de tidigare olönsamma fiskeriföretagen försvunnit. Ett av de fisken där det dock finns för många båtar är räkfisket i Skagerak men även här har många olönsamma företag försvunnit genom införandet av överförbara fiskemöjligheter (de är inte dock inte köp- och säljbara).

Långsiktig framtida lösningar när det gäller behovet av fossila bränslen i fisket finns också på gång. Sålunda har det utvecklats elektrisk drift för fiskebåtar. Den existerar bara i enstaka båtar ännu, båtar som nog måste betraktas som en slags prototyper och forskningsprojekt.

Naturskyddsföreningen skrivningar om fisket och bränslesubventioner är  slentrianmässiga och i viss mån felaktiga eller i alla fall inaktuella. De inser dock trots allt att bränslesubventionerna inte bara kan tas bort utan att ersättas av nån annan typ av subvention om vi vill ha nåt fiske kvar. De tycks dock inte ha förstått hela vidden av problematiken. Att subventioner för fossila bränslen bör avvecklas tror jag alla kan var överens om, men i fisket måste det genomföras på ett sätt som inte äventyrar den ekologiska balansen i havet och sysselsättningen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements