Jeppe Høst begriper inte hur det svenska fisket fungerar

Jeppe Høst är en dansk forskare vid Oxford Research. Han sysslar med regional utveckling och har skrivit en hel del om fiske. Han är kritisk till TFC (ITQ)-system , dvs system med överförbara fiskerättigheter, köp- och säljbara fiskerättigheter. Han har bland annat skrivit en rapport om nordiskt fiske i förändring för Nordiska rådet.  Dessutom är han en av de som ska tala på Östersjöfiske 2020 i i Simrishamn detta år.

Tyvärr har hans kunskaper om svenskt fiske rejäla begränsningar. Det är uppenbart att han har ganska hyggliga kunskaper om det danska TFC-systemet och det svenska TFC-systemet i det pelagiska fisket. Men han har mycket begränsade kunskaper om det svenska fisket i stort.

I motsats till det danska fisket har det svenska fisket till stor del präglats av fiske i fjärran vatten. Svenska båtar har i mer än 100 år fiskat vid Island, väster om Norge, väster om de brittiska öarna, vid Rockall i Atlanten samt runt Shetland och Färöarna. Det är framförallt yrkesfiskare från mellersta och södra Bohuslän som ägnat sig år detta långväga fiske. I mellersta Bohuslän var det långväga fisket i huvudsak ett fiske med backor (långrev) på långa och torsk, men i vissa områden fanns även ett långväga sillfiske. I Göteborgs skärgård var det nästan uteslutande ett långväga sillfiske.

Fisket med bas i mellersta och södra Bohuslän har också präglats av stor rörlighet vilket inneburit att yrkesfiskarna sökt sig till nya hav när fisket blivit dåligt på ett ställe. Detta har framförallt präglat sillfisket i Göteborgs-området och på Sotenäs samt backefisket i mellersta Bohuslän. När det svenska fisket i mitten av 1970-talet utestängdes från Nordsjön innebar det att yrkesfiskarna på västkusten i allt högre utsträckning fick söka sig till Östersjön. Detta innebar att en konkurrenssituation uppstod mellan de rörliga västkustfiskarna och de mer stationära östkustfiskarna. En konkurrens där rörlighet och flexibilitet innebar stora fördelar.

I allmänhet kombinerades det långväga säsongsfisket med fiske i Skagerak och Kattegatt under andra delar av året. I närområdet fiskades både fisk, skarpsill,sill och makrill. Med fisk menas bottenlevande fisk som exempelvis torks, kolja, sej, rödspätta osv. Lokalt utvecklades också krabbfiske, räkfiske och kräftfiske på lite olika håll. Räkfiske i norra Bohuslän, krabbfiske i Göteborgs skärgård och kräftfiske länge hela västkusten.

Ägarmodellen var i allmänhet sådan att flera personer gemensamt ägde fiskredskap och båtar. Så länge det fiskades med snörpvad och backor var delägarna i redskapen i allmänhet fler än delägarna i båtarna. Båtarna ägdes ofta av en grupp personer som var nära släkt med varandra. Med trålfiskets genomslag blev det dock så att båtarna kom att äga redskapen. Ägandet av båtarna fortsatte dock att vara kollektivt men i allmänhet fanns det också en del personer som var anställda ombord utan delägarskap. Inkomsterna av fångsterna delades i en del per person oavsett delägarskap eller inte plus en del för båten. Det fanns ingen egentlig skillnad på det småskaliga fisket och det storskaliga fisket när det gällde detta.

På detta sätt är det fortfarande i det svenska fisket. Idag är det flesta fiskebåtar ägda av en grupp personer, ofta nära släkt. De delar på inkomsterna efter att ha satt av en del för båten. Det är bland annat detta som Jeppe Høst inte tycks ha förstått. Unga yrkesfiskare vill dock ofta ha en fast lön som bas i sin ekonomi men utöver det får de också i allmänhet en andel av resten. Fast lön krävs också för att kunna få lån till husköp med mera. Det gör att modellen inte riktigt ser likadan ut som den gjorde tidigare men de grundläggande principerna är likadana,

Organisationsprinciperna i det svenska fisket är fortfarande detsamma med kollektivt ägande och gemensam kollektiv fördelning av inkomsterna. Det gäller även när svenska yrkesfiskare investerar i storskaligt fiske i Danmark även om det där även förekommer att svenska yrkesfiskare anställer danska yrkesfiskare. De danska yrkesfiskarna får då i allmänhet samma villkor som de svenska vilket bland annat inkluderar betalt för alla dagar, inte bara för de dagar som det bedrivs aktivt fiske vilket är praxis i det storskaliga danska fisket sen länge. Det är alltså ofta fördelaktigt att arbeta för svenskägda fiskeriföretag jämfört med att arbeta för danskägda.

Inga stora svenska fiskebåtar ägs och kontrolleras av folk som inte själva är aktiva fiskare. I danskägda storskaliga fiskeriföretag är det ofta helt annorlunda. Det finns inga utomstående ägare i svenska fiskeriföretag oavsett om det handlar om storskaligt eller småskaligt fiske. Inhyrda skeppare lyser i allmänhet också med sin frånvaro.

På grund av det jag nu beskrivit blir det helt fel om det svenska fisket i Jeppe Høsts rapport om det nordiska fisket. Det har inte utvecklats på det sätt han menar har skett. Motsättningen mellan det småskaliga fisket och det storskaliga fisket finns egentligen inte heller på det sätt som Høst hävdar. De småskaliga yrkesfiskarna i mellersta Bohuslän och i Göteborgsområdet har i stort sett samma syn på fisket som de storskaliga yrkesfiskarna i samma område har. Motsättningarna finns istället mellan regioner där nästan inget storskaligt fiske nånsin funnits och de områden där storskaligt långväga fiske samsats med småskaligt kustnära fiske i mer än 100 år.