Myter om svenskt fiske – bifångster i pelagiskt fiske

Småskaliga svenska fiskare, miljöaktivister och en del forskare påstår regelbundet att det finns stora bifångster i det pelagiska fisket med flyttrål och snörpvad efter sill och skarpsill. Men det finns inga som helst belägg för att så är fallet. Det är dock så att vid fiske av sill kan skarpsill vara bifångst och vid fiske av skarpsill kan sill vara bifångst. Det viss gränser för hur mycket bifångsten av den andra arten kan vara och det görs en hel del kontroller. Bifångster av andra arter är obefintliga eller små.

När det gäller Östersjön förekommer påståenden att det finns omfattande bifångster av lax (100 000-tals) och torsk (ibland upp till 40% av fångsten, antyds i en rapport om torsken i Östersjön från Stockholms Universitet). Det är fria fantasier. Det finns inga som helst belägg för några större bifångster vid sillfisket med bottentrål, flyttrål och snörpvad. I sillfisket med bottentrål skulle det rent teoretiskt kunna förekomma, men det fisket är litet och bedrivs främst där det inte finns nån torsk. Sannolikt är bifångsterna marginella. Sill fiskas med snörpvad av ett par små båtar vid Blekinges kust. Inga större bifångster är kända från detta fiske. Inte heller från fisket med flyttrål (pelagiskt fiske) i Östersjön finns det några som helst belägg för några större bifångster. De undersökningar som finns visar på att bifångsterna är nästan obefintliga.

På Västkusten förekommer ibland bifångster av sej i sillfisket på hösten. Kanske framförallt tidigare då det idag vidtagits åtgärder. Ibland kunde sej säkert utgöra 40% av fångsten. Förr löstes problemet framförallt genom att trålen öppnades så att all sill och sej släpptes fria igen. Men sejbifångster är numera främst ett historiskt problem. Det har åtgärdats genom att fiska sill på natten eller genom att fiska med en rist som sorterar bort sejen. Utan sådana åtgärder skulle sejen vid enstaka tillfällen kunna utgöra en mycket stor del av fångsten. Men då åtgärder vidtagits är det inte längre att se som ett större problem. Detta sillfiske är ett fiske för konsumtion och alltså inget industrifiske (foderfiske, skrapfiske).

Vanligt är också att anklaga västkustens lysfiske efter skarpsill på vintern för stora bifångster. Teoretiskt skulle det kunna vart så och undersökningar har visat att om fisket sker på grunt vatten så finns det ibland stora bifångster. Det mesta fisket sker på djupt vatten och då är bifångsterna små eller obefintliga. I undantagsfall kan det handla om att snörpvaden når botten. I Sverige finns dock inga bifångster att tala om vid detta fiske även om det sker . Det sker i områden där tillgången till annan fisk idag är marginell. Fisket är också mycket begränsat. Det handlar om 2-6 mycket små båtar som främst fiskar i Gullmarns yttre delar en kort period på vintern och 1 större båt som fiskar längs hela västkusten men bara gör några få kast om året efter skarpsill.

Internationella rapporter och undersökningar av bifångster i pelagiskt fiske visar också små eller helt obefintliga bifångster vid användning av pelagisk trål. De få undersökningar som finns av snörpvadsfiske på små pelagiska arter som sill, sardin, makrill och skarpsill visar också på obetydliga bifångster.

PS. När en följer de pelagiska fisket i Östersjön via AIS-sändarna finns det enstaka båtar som fiskar i områden där det under den aktuella tiden finns mycket torsk. De får vid sådan tillfällen sannolikt torsk. Denna torsk skiljs dock från fångsten och förekommer därför inte i landningarna. Pelagiska båtar har ingen torskkvot och får inte landa torsk.

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!

Ett svar på “Myter om svenskt fiske – bifångster i pelagiskt fiske”

Kommentarer är stängda.