Rapport från Östersjöcentrum med stora felaktigheter

Historien om Östersjötorsken är en rapport från Östersjöcentrum vis Stockholms universitet som innehåller stora felaktigheter vad det gäller de avsnitt som handlar om fisket. Skribenten och forskarna bakom rapporten, Kristina Viklund, Henrik Svedäng och Gustaf Almqvist, har tyvärr fått det mesta fel om hur torskfisket går till och om hur det pelagiska fisket fungerar.

Bland annat påstås det i rapporten som är skriven av Viklund som inte är forskare utan lekman när det gäller fiske och granskad av de andra två, att fiskeförvaltningen i Östersjön präglas av så kallat olympiskt fiske:

EU använder sig i första hand av fiskekvoter som ett verktyg för att reglera fångstmängder. Man beslutar varje år om den totala tillåtna
fångstmängden för varje enskild fiskart, och systemet bygger på att optimera fångsterna inom ramarna för vad som räknas som hållbara
uttag. Detta ger varje enskild fiskare incitament att fiska så mycket
som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är helt enkelt ”först till
kvarn” som gäller.

Beskrivningen är totalt felaktig. Det som sägs i citatet var sant för mer 10 år sen om vi pratar om det pelagiska fisket och sant för 3 år sen i det demersala fisket efter torsk. Idag är beskrivningen helt felaktig. I det pelagiska fisket infördes individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, ITQ) för 10 år sen. Det har resulterar i att den pelagiska fiskeflottan halverats och kapaciteten anpassats till resursen. Varje fiskebåt och fiskeriföretag kan nu själva planera vad, när, hur och var de ska utan att behöva vara rädda för att någon annan ska fiska upp all fisken. Fisket är naturligtvis ändå säsongsbetonat. Det är en följd av fiskens livsmönster och vilka kvoter en viss fiskebåt och ett visst fiskeriföretag har.

I det demersala fisket har en fiskebåt/fiskeriföretag numera en årlig tilldelning av individuella fiskemöjligheter. Det har fått samma konsekvenser för planeringen av fisket som TFC inom det pelagiska fisket. Däremot har det inte lett till en nödvändig kapacitetsanpassning.

Även i de flesta andra länder är fiskerättigheterna individuella. Danmark, Finland och Estland har TFC. Tyskland har ett annat system men ändå tilldelning per företag och år. Det finns idag inget olympiskt fiske i Östersjön annat än möjligen i det småskaliga kustnära fisket om inte omfattas av TFC-systemen.

Att de politiskt beslutade kvoterna legat högre än den vetenskapliga rådgivningens rekommendationer har ingenting med förvaltningen att göra överhuvudtaget. Orsakerna är svårförklarliga, men fiskeripolitiker i Danmark och Polen tycks tro att de måste sätta högre kvoter för att deras fiskare ska överleva. Yrkesfiskare i de två länderna driver också på i den riktningen även om de oftast inte ens fiskar upp de existerande kvoterna. Fisket av torsk ligger trots detta långt under de vetenskapliga rekommendationerna när det gäller det bestånd som har störst problem, det östra beståndet.

Att båtarna skulle fiska upp fisken så snabbt som möjligt för att sen kunna flytta till andra fiskeområden stämmer inte heller. Flertalet torsktrålare i Östersjön har inga andra fiskerättigheter än torsk i Östersjön och hälften av båtarna med fiskerättigheter för sill och skarpsill i Östersjön har inga fiskerättigheter nån annan stans. När det gäller de stora båtarna från GG-området som har rättigheter på flera olika håll så är fisket säsongsindelat. Så har det alltid varit och det beror på tillgången fiskemöjligheter på fisk i Västerhavet, fisk som vandrar långa sträckor och bara är möjlig för svenska yrkesfiskare att fiska under bestämda perioder. Det har inget med fisket i Östersjön att göra.

Tobis går bara att fiska i perioden april-juni, makrill fiskas i sept-okt, sill i Bottenhavet fiskas i mars-april medan sill och skarpsill i Östersjön fiskas nov-mars. Sill i Nordsjön och Nordatlanten fiskas året runt, förutom på sommaren, men det viktigaste sillfisket är när både nordsjösill och rügensill uppehåller sig i Skagerak och Kattegatt på hösten. Fiske har alltid varit och är fortfarande beroende av vilken del av året det är.

Att forskarna föreslås maximum economic yield (MEY, maximalt ekonomiskt uttag) som styrande parameter istället för maximum sustainable yield (MSY, maximalt hållbart uttag)) är bra. Men det kräver också ekonomisk styrning i andra delar av fisket, såsom när det gäller fiskerättigheter. MEY fungerar bäst ihop med överförbara fiskerättigheter (TFC) för kapaciteten i fisket måste snabbt kunna anpassas efter olika förhållanden. För att det ska fungera krävs också att torskfiskebåtar måste få rättigheter att fiska sill och skarpsill samt lax medan medan silltrålarna/de pelagiska företagen i så fall också måste få vissa rättigheter för torsk. MEY innebär normalt också lägre uttag, dvs något mindre fiske, än MSY.

Forskarna antyder också att det finns stora bifångster i det pelagiska fisket. Det är ett påstående utan fog då det helt saknar belägg om vilket jag skrivit i ett annat inlägg. Det är snarare så att pelagiskt fiske av sill och skarpsill är ett av de fisken som har minst bifångster.

Också påståendena om att fiskeindustrin skulle ha inflytande över Sveriges fiskeripolitik är dumheter. Fiskeindustrin i Sverige är en mycket liten bransch som huvudsakligen är centrerad kring Göteborg och mellersta Bohuslän. Inflytandet på den svenska politiken är minimalt. Det är möjligt att det ser annorlunda ut på EU-nivå men fiske är även inom EU en liten bransch.

Storlekslektion vid trålning behöver inte skilja sig från andra fiskemetoder. Med rist kan plattfisk skiljas från rundfisk eller så kan liten fisk skiljas från stor fisk. Rist används också för att skilja ut fisk från räkor eller kräftor liksom sej från sill, vitlinglyra från blåvitling osv.. Detaljstyrningen av trålens utformning i Östersjön omöjliggör dock användning av rist vid fiske i Östersjön.

Vidare är teorin om att Öresundstorsken finns kvar i Öresund på grund av frånvaron av bottentrålningen bevisligen fel vilket jag visat i ett annat inlägg. Ändå påstår rapporten att det ligger till på det sättet.

Jag har stor respekt för både Henrik Svedäng och Gustaf Almqvist som forskare och är lite besviken över att de bidragit till, släppt igenom och godkänt en rapport med de felaktigheter som rapporten Historien om östersjötorsken är behäftad med.

Advertisements