Torsken och skarpsillen i Östersjön

Vuxna och stora torskar lever på skarpsill och kanske också i viss mån på småsill. Torskyngel lever på zooplankton av en art som missgynnas av sött vatten, varmt vatten och syrebrist. Skarpsill och sill äter gärna samma art av zooplankton men byter till andra zooplanktonarter som gynnas av varmare vatten om arten saknas. Östersjön har fått minskad salthalt, ökade syrebrist och varmare vatten under de senaste 10-15 åren.

När torsken växer byter den till att äta torskyngel, småfisk och bottenlevande djur av annat slag. Sillen och skarpsillen fortsätter äta zooplankton. Om torsken inte får tillräckligt med föda växer den inte och blir inte tillräckligt stor för att äta skarpsill. Detta är de slutsatser jag fått av en lång rad forskningsrapporter som jag läst igenom.

På konferensen i samband med årsstämman för Swedish Pelagic Federation PO (SPF) pratade Joakim Hjelm från SLU om detta i samband med att han redogjorde för en eventuell förändring av förvaltningen av skarpsill i Östersjön.

Syrebrist och lägre salthalt har tvingat ner torsken till sydvästra Östersjön, både på grund av att de förlorat lekområden längre österut och norrut på grund av syrebristen. Varmare vatten, syrebrist och lägre salthalt har lett till att den zooplanktonart som torskyngel vill äta har minskat i antal. På grund av syrebrist har också andra typer av bottendjur minskat. Följden är att torsken har brist på mat. Den svälter och växer inte till sig ordentligt och blir inte tillräckligt stor för att börja äta skarpsill utan fortsätter äta zooplankton och andra mindre djur. Skarpsillen konkurrerar därmed om födan med torsken. Att torsken svälter gör den mer mottaglig för sjukdomar och parasiter som sprids av säl. Parasiterna gör att torsken får ännu sämre hälsa och inte ordentligt kan tillgodogöra sig den mat de äter.

Samtidigt har förekomsten av skarpsill förskjutits mot nordost i takt med att deras födoval förändrats och idag finns det mest skarpsill i områden där det inte finns nån torsk. De är detta jag i flera inlägg beskrivit som att skarpsillen flyttat efter sin mat norrut. Genom att det inte finns nån torsk i norr så är det ingen som äter skarpsill i området varvid också skarpsillsbeståndet fått dålig kondition på grund av att de är för många som konkurrerar om samma föda. Så även om det är mest skarpsill i nordost är det inte nödvändigtvis bäst att fiska den där då den är mer välväxt och i bättre kondition i söder även om den inte finns i samma mängder som i norr.

Det som forskare funderat på är om förvaltningen av skarpsill i Östersjön ska bli rumslig på så sätt att två områden får olika förvaltning. Ett område för norra Östersjön och ett för södra. Detta för att det finns så mycket skarpsill i nordost och så lite i sydväst. Efter att ha läst en mängd rapporter och lyssnat på Joakim Hjelm förefaller det i alla fall som jag ser det att vara en överloppsgärning med två olika förvaltningsområden även om problematiken ser olika ut i de olika områden.

Lösningen förefaller nämligen att vara densamma. Att öka fisket av skarpsill förfaller vara den logiska slutsatsen av de rapporter jag läst och det som Hjelm sade. I söder förfaller det viktigt att minska mängden skarpsill för att minska konkurrensen om födan så att torsken kan få mer mat när den är liten. I norr förefaller det viktigt att öka skarpsillsfisket för att få ner mängden skarpsill så att skarpsillen kan få bättre hälsa.

Ökat skarpsillsfiske är rimligen den rätta lösningen för att komma till rätta med två av de problem som finns med fiskbestånden i Östersjön. Torsken har ingen möjlighet att leva i norra Östersjön och därmed är fiske det enda sättet att hålla skarpsillsbeståndet på en lagom låg nivå. I södra Östersjön kan det vara ett sätt att förbättra läget för torsken.