Falkhaven – ytterligare en politiker som inte vet nåt om fiske

Elisabeth Falkhaven är riksdagsledamot för miljöpartiet. Hon har skrivit om en debattartikel om det pelagiska fisket i Sverige i tidskriften Fisheco. Hon har grundläggande fel på de flesta punkter.

Först till fördelningen av fiskerättigheter. Sen mycket lång tid tillbaka, långt innan individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, tidigare ITQ) infördes har tillgången till fiskresursen i havet begränsats. Den har inte varit för utan staten har delat ut den till ett begränsat antal yrkesfiskare.

Med tiden ledde detta till att det fanns för många yrkesfiskare och båtar på en för liten resurs. Då beslutades det om att gör om systemet så yrkesfiskarna själva kunde styra över fördelningen och se till att antalet båtar och yrkesfiskare anpassades till resursen. De som brukade havet fick själva rätten att bestämma genom att kunna sälja, köpa, hyra ut och byta rätten att fiska en viss mängd fisk. Detta är det som kallas individuella överförbara fiskerättigheter (TFC). I Sverige kalls det också för det pelagiska systemet då det bara berör det pelagiska fisket av sill, makrill, skarpsill, blåvitling, tobis och taggmakrill. De som fick sådan rättigheter var de fiskare som tidigare fiskat sådan fisk. Ingen har fått dessa fiskerättigheter gratis, alla som har sådana fiskerättigheter har arbetat i många år för att få del av fiskerättigheterna. Falkhaven vet faktiskt inte vad hon pratar om i sin debattartikel.

Det pelagiska fisket är Sveriges mest miljövänliga fiske. Ansträngningen i form av antal båtar, fisketimmar och yrkesfiskare är anpassad till resursen i form av hur mycket fisk det finns. Fisket är långsiktigt hållbart och någon utfiskning sker inte. Nåt överfiske förekommer inte inom det storskaliga pelagiska fisket. Det innebär ingen skada på bottnarna och bifångsterna är minimala eller obefintliga. Redskapen är de mest skonsamma som finns inom fisket. Bränsleförbrukningen per fångad fisk är den lägsta i fisket så det pelagiska fisket är också det mest klimatvänliga. Falkhaven tror att kustnära och småskaligt fiske är det mest miljövänliga. Hon saknar uppenbarligen grundläggande kunskaper om det svenska fisket.

Den fisk som fiskas inom det pelagiska fisket kan inte fiskas av småskaliga kustnära fiskare. Varken fysiskt eller ekonomiskt. Det pelagiska fisket sker långt ute till havs. I Nordatlanten, Nordsjön, Skagerak och Östersjön. 10 meter långa båtar kan inte fiska där. Det är för farligt. Värdet på den pelagiska fisken är också så lågt att det inte lönar sig med småskaligt fiske. Det finns inte heller någon konsumtionsmarknad för sill och skarpsill från Östersjön på grund av miljögifterna som tidigare funnits i sillen och skarpsillen där. Falkhaven fabulerar och fantiserar i sin okunnighet.

Falkhaven vet inte ens att huvuddelen den torsk som idag lever i östra Östersjön inte kan äta skarpsill eller sill. Torsken är helt enkelt för liten. De konkurrerar istället om födan. Problemet är alltså istället att det troligen finns för mycket skarpsill som äter samma mat som den småväxta torsken. Det är till och med så illa att även skarpsillen är undernärd i delar av Östersjön. Ett ökat skarpsillsfiske vore därför en bättre åtgärd än minskat. Det är inte brist på skarpsill och sill som ger matbrist, utan brist på de bottenlevande små kräftdjur och djurplankton som små torskar samt vuxen skarpsill och sill äter.

Ville Falkhaven hjälpa det kustnära fisket skulle hon naturligtvis föreslå säl- och skarvjakt. Det gör hon inte. Istället vill hon begränsa Sveriges mest miljövänliga fiske. Att förstöra Sverige mest miljövänliga fiske, det storskaliga pelagiska fisket, skulle inte hjälpa det kustnära fiske. Säl- och skarvjakt skulle däremot hjälpa, men det är miljöpartiet motståndare till.

Regelmässigt kallar Falkhaven det storskaliga pelagiska fisket för industrifiske. Det är rätt så tillvida att huvuddelen av det pelagiska fisket är fiske för industriändamål, dvs fångsten används till fiskmjöl. Det gäller tobis och taggmakrill från Nordsjön, blåvitling från Nordatlanten, sill från östra Östersjön och Bottenhavet samt skarpsill från Östersjön. Däremot gäller det inte sill från västra Östersjön, sill och skarpsill från Kattegatt och Skagerak, sill från Nordsjön och Nordatlanten eller makrill från Nordsjön och Nordatlanten. Så en stor del av det pelagiska fisket går också till konsumtion.

Att sillen och skarpsillen från Östersjön i huvudsak inte gör det beror inte på ovilja utan på att det mycket länge varit förbjudet att sälja den som mat inom EU på grund av miljögifter. Livsmedelsverket rekommenderar fortfarande att den ska ätas med försiktighet och i begränsad mängd trots att gifthalterna numera är under gränsvärdena inom EU.

Advertisements