Svedäng dömer ut dagens kvotrådgivning

I en artikel om fiskeriförvaltning i boken Fisken i forskningen dömer Henrik Svedäng ut ICES-rådgivningen om kvoter. Enligt honom är den allt annat än vetenskaplig och i praktiken inget annat än gissningar. Detta då i stort sett ingenting går att falsifiera.

Den vetenskapliga rådgivningen för kvoter inför framtiden är inget annat än gissningar, visserligen ganska kvalificerade gissningar men inte baserat på vetenskap. Det betyder att alla fiskeriförvaltning i praktiken bygger på att försöka och lyckas eller försöka och misslyckas.

Det enkla faktum att faktiskt fiske är det viktigaste när det gäller att bestämma beståndstorlek är i sig ett problem. Den kvot som bestäms kommer att fiskas upp om fisket är lönsamt och det finns en marknad. Detta oavsett hur mycket av en art som finns. Sätts en kvot på 10 000 ton sill så fiskas det 10 000 ton sill oavsett om det finns 1 miljon ton sill eller 100 000 ton sill. Fisket är idag helt oberoende av det faktiska beståndet av sill och fisket är därför en dålig indikator på hur mycket sill det finns. Det kan bara till en liten del kompenseras genom provfiske och gissningar (kallas beräkningsmodeller). Är kvoten felaktigt satt kommer den med tiden att bli allt mer fel.

Består fisket dessutom av en blandning av två arter, skarpsill och sill exempelvis, är risken dessutom stor för felrapportering då det vid stickprov är svårt att uppskatta fördelningen i en hel fångst korrekt. Följden blir att den fisk där för liten kvot fastställts kommer att fiskas utöver kvoten men rapporteras som en den andra arten och den där för stor kvot fastställts kommer att fiskas under kvoten. Används sedan de felaktiga landningsuppgifterna kommer felet att bi större och större för varje år.

Konsekvensen av dessa båda saker är att kvoterna i för sill och skarpsill i Östersjön troligen inte står i någon som helst vettig relation till de verkliga bestånden. Genom fortsatta gissningar förvärras läget ytterligare. I verkligheten tyder det mesta på att det finns mycket mer skarpsill än vad gissningarna från forskarna tyder på och mindre sill. Konsekvensen av detta borde bli kraftigt höjd skarpsillskvot och rejält minskad sillkvot.

Felaktigheterna i beståndsbedömningarna för skarpsill och sill ger i sin tur problem för torsken. Stor torsk föredrar sill som mat. Brist på sill gör att torsken äter mer skarpsill. En diet bestånd av mycket skarpsill ger sannolikt tiaminbrist vilket innebär att torsken växer långsamt och blir mindre. Tiaminbrist innebär att torsken svälter, den blir mottagligare för sjukdomar och försvagas än mer. Den blir ännu mindre. Mindre torskar äter främst skorv, ett bottenlevande djur. Med ökad mängd mindre torsk och färre stora torskar ökar konkurrensen om födan. Små torskar kan inte heller äta skrubba, större sill och skarpsill men äter säkerligen yngel. Detta drabbar sannolikt rügensillen (WBSS) som leker där torsken i Östersjön finns. Beståndet av rügensill blir därmed mindre. Skrubba, sill och skarpsill konkurrerar för sin del med den småväxta torsken om skorven som mat.

Det hela är en negativ spiral och de vetenskapliga råden förvärrar läget genom att beståndet av skarpsill bara ökar och ökar. I södra Östersjön leder det till att torsk- och sillbestånden minskar och i norra Östersjön till att sillbestånden minskar. Att använda sig av försiktighetsprincipen vid kvotråd och beslut om kvoter förvärrar läget ytterligare.

Den nuvarande ovetenskapliga rådgivningen baserad på gissningar, vilket Svedäng faktiskt hävdar, leder därmed till att fiskeriförvaltningen innebär ett allt sämre läge för torsken och sillen i Östersjön. Det dåliga läget för sill och torsk leder till mer spigg i Östersjön vilket i sin tur leder till minskade bestånd av gädda, gös och abborre vid kusten. Nuvarande fiskeripolitik i Östersjön verkar i själva verket vara en katastrof. En del av problemet.

Enligt Svedäng har också det storleksselektiva fisket lett till ökade problem genom att den stora torsken fiskats bort och den småväxta sparats. Det har lett till för mycket liten torsk och problemen har därmed förvärrats.

Helt klart är att nuvarande fiskeripolitik inte kan presentera några lösningar på problemet med fiskbestånden i Östersjön. Det mesta tyder på att den istället förvärrar problemen. Torskfiskestoppet förvärrar problemen genom att antalet småväxta torskar ökar vilket leder ökad svält. att stoppa annat fiske under delar av året leder till ökad mängd skarpsill vilket i sin tur ökar problemen ytterligare. Minskad mängd sill leder till ökad mängd skarpsill och spigg vilket ger problem för kustlevande och kustlekande rovfiskar. Lägg till säl och skarv och problemen förvärras ytterligare för framförallt den kustlevande fisken då säl och skarv äter mängder men även för torsken ute tillhavs genom att säl sprider parasiter.

Eftersom dagens fiskeripolitik inte baseras på egentlig vetenskap, om vi nu ska tro Svedäng, utan gissningar så är det dags att sätta stopp för den. Den har inte inneburit några förbättringar för torsken i Östersjön utan troligen bara försämringar. Istället borde i pröva nåt nytt. Kanske samma sak som använts i insjöar, Reduktionsfiske.

Bort med det storleksselektiva fisket. Öka torskfisket på de små torskarna, sluta med att bara fiska stor torsk, öka skarpsillfisket kraftigt och börja fiska spigg och tobis i Östersjön. Minska samtidigt sillfisket och det kustnära fisket på gös, gädda och abborre. Förbjud fritidsfiske längs kusten på gös, gädda och abborre samt fritidsfiske på lax i södra Östersjön. Detta fritidsfiske bidrar sannolikt till problemen genom minskat antal rovfiskar vid kusten vilket innebär mer spigg. Låt de yrkesfiskare som fiskar torsk med backor (långrev) också fiska lax. Inför licensjakt på både säl och skarv i hela Sverige.

Att vänta på att vi exakt vet hur läget är och tills dess använda försiktighetsprincipen fungerar inte. Vi kommer aldrig att ha fullständig kunskap. men vi vet att det som gjorts de senaste 20 åren inte fungerar.

Det är dags att pröva nåt nytt som fiskeridirektören Johan Wagnström i Skåne sa på en endagskonferens i Göteborg om det pelagiska fisket i Östersjön. Dagens fiskeripolitik kommer inte att rädda torsken i Östersjön. Den kommer inte att rädda fisket i Östersjön och kommer inte att rädda kustsamhällena. Det behövs en helt ny fiskeripolitik.