Hur usla böcker och propaganda kan bli till forskning och EU-rapporter

När överförbara fiskerättigheter infördes i svenskt pelagiskt fiske så ledde det till att hälften av alla större pelagiska fiskebåtar försvann. Greenpeace skrev en rapport, eller snarare en slags propagandaskrift där en del av den verkliga utvecklingen och verkliga fakta förvrängdes. Enligt Greenpeace skrotades ingen båt men i verkligheten skrotades 6 direkt och därefter har också alla de som blev kvar i Sverige skrotats. Siffrorna i Greenpeacerapporten är inte korrekta.

De båtar som togs bort från det pelagiska fisket såldes i huvudsak utomlands. Några blev räkfiskebåtar och några blev torskfiskebåtar. Någon kapacitetsökning inom de fiskena blev det inte då de ersatta andra båtar. De är alla skrotade idag.  Av de båtar som försvann ur den pelagiska flottan mellan 2007 och 2014 hamnade 8 i Västafrika, 9 stycken i andra nordiska länder där de ersatte andra båtar, 9 avfördes som fiskebåtar, 7 användes en tid inom räk- eller torskfiske där de ersatte andra båtar, 6 har skrotats, 3 används inte, 1 finns i Polen och 1 i Tyskland och en byttes mot en torskfiskebåt i Tyskland.

En av de yrkesfiskare som slutade blev dansk räkfiskare ihop med sina söner, en annan yrkesfiskarfamilj gav sig in i torskfisket i Östersjön men de är numera tillbaks i det pelagiska fisket både i Sverige och Finland, några familjer fiskade en tid i Västsahara, andra en tid i Finland men nu finns bara en familj kvar i Västsahara och en av de familjer som fiskade där är numera kräftfiskare. 10 familjer återfinns i Danmark där 7 av dem varit från början efter att de lämnat det svenska fisket och en fiskade först i Västsahara för att sen fiska i Finland innan de började fiska i Danmark. 5 av de som fiskar i Danmark har även fiskerättigheter i Sverige. I det storskaliga svenska pelagiska fisket har det dessutom skett en nyetablering och dessutom har en nyetablering av svenska yrkesfiskare skett i Danmark.

Det viktiga i sammanhanget är att samtliga båtar som började fiska nån annan stans eller i annat fiske ersatte andra båtar och därmed inte bidrog till ökad fiskerikapacitet i annat fiske. Greenpeace påstår inte heller det men en som gör det är forskaren Madeleine Bonow som uppger Greenpeace som källa i sin artikel ”Swedish Fishing in the Wake of ITQ” i boken Fisheries, Quota Management and Quota Transfer, Rationalization through Bio-economics. som publicerades 2018. Hon skriver:

This transfer has probably led to an oversupply and overcapacity in the Swedish shrimp fisheries, which amplified the problems of poor profitability and dumping of shrimp. Possibly it is the same with the cod fishery which takes place mainly in the Baltic Sea .

Det var och är inte möjligt eftersom antalet licenser i både räkfisket och torskfisket är och var begränsat så att en båt som skulle användas för sådant fiske kunde bara användas om en annan båt ersätts med den tidigare pelagiska båten.

Bonow använder alltså en tvivelaktig källa med bevisade felaktigheter och drar en slutsats som inte är korrekt. Det finns inga som helst belägg för hennes påstående som dessutom är falskt. Sådant förfarande är i detta sammanhang att betrakta forskningsfusk, faktiskt lögnaktigt.

Hon fortsätter i samma stil genom att påstå att de båtar som exporterats till andra länder för att fiska i Västsahara bidrar till överfiske i området. Det finns inga belägg för att detta skulle ha lett till överkapacitet eller överfiske i Västsahara. När det gäller skrivningarna om Västsahara så använder Bonow också en annan tvivelaktig källa, nämligen boken boken Tyst territorium av Fredrik Laurin och Lars Schmidt.

Vad gäller uppgifterna om de svenska fiskebåtarna I Västsahara liksom om det svenska sillfiskets historia har boken en mängd felaktiga faktauppgifter vilket gör den till en helt ovederhäftig utsaga vad det gäller fakta. Att använda en politiskt debattbok som fakta (dessutom delvis felaktiga fakta) är verkligen inte god forskning eller vetenskap. På samma sätt använder hon hon en av Thomas Højrups lögnaktiga artiklar om utvecklingen i danskt fiske som sanning.

Bonow upprepar Schmidts och Laurins felaktigheter, Thomas Højrups falska påståenden såväl som felaktigheterna i Greenpeace-rapporten men när Bonow skrivit samma felaktiga påståenden som finns i hennes källor så blir det helt plötsligt vetenskap och därmed sanning för andra forskare. Hon har också själv hittat på saker utifrån det hon läst och framfört påståenden som helt saknar faktabakgrund.

Bonow har på ett helt oseriöst sätt därmed förvandlat lösa påståenden utan någon sanningshalt till vetenskaplig sanning. Dessa falska uppgifter upprepas därefter i den ena vetenskapliga texten efter den andra och av andra forskare i böcker, presentationer och föreläsningar. Och till slut har de även hamnat i en oduglig EU-rapport som dessutom också använder den otillförlitliga Greenpeace-rapporten som direkt källa förutom Bonows artikel.

Läs också:

 

Advertisements