Den krabba som idag förekommer i handeln är olika storväxta krabbarter från Nordatlanten, Barents Hav, norra Stilla Havet, Alaskabukten, Berings hav och Okhotska sjön (kungskrabba som är namnet på flera olika arter och snökrabba också är ett namn som används på flera olika arter.) samt den vanliga krabban, en art som heter Krabbtaska (Cancer pagurus). Krabbtaska som alltså i allmänhet bara kallas krabba finns i handeln främst på hösten. Fångas som bifångst i en mängd olika fisken såsom burfiske av kräftor och hummerfiske med tinor samt kräfttrålning men fiskas också i ett riktat fiske med krabbtinor och garn. Den mesta fångsten tas under sommar och höst.
Krabbtaska: Bild: Hans Hillewaert. Licens: CC BY-SA 4.0
Huvuddelen av den krabba som fångas i svenskt fiske kastas ut igen då det inte finns en marknad för så mycket krabba och att många fångade krabbor innehåller mycket lite kött (de är omatade). Totalt landas cirka 200 ton krabba varje år av det svenska yrkesfisket och fritidsfisket beräknas land ungefär lika mycket. Krabbtaska är inte en kvoterad art och om det fanns en större konsumtionsmarknad skulle säkerligen mängden landad krabba öka. SLU Aqua menar dock att fisket av krabbtaska inte bör öka.
I svenska vatten förekommer krabbtaska i Kattegatt, Skagerrak och Norra Öresund. Krabbtaskan lever på klippbotten och stenrev under sommaren på 6–30 meters djup och under vintern på 30–50 meters djup. Krabbtaskan äter det som för tillfället ger mest energi med minst ansträngning, bl.a. döda djur, havsborstmaskar och blötdjur som musslor och snäckor men även tagghudingar som sjöborrar finns på menyn.
Krabbtaskan parar sig under sommaren. Antagligen finns det speciella lekområden för krabbtaska, men det saknas bekräftade uppgifter på detta. Honorna kan förvara säden i flera år och lägga ägg två–tre gånger efter parning. Under hösten läggs äggen som före det bärs under bakkroppen. Såväl före som efter äggläggning håller sig honan stilla och intar inte föda på 6–8 månader. Ägg och larver driver i den fria vattenmassan (pelagiskt).
Hanar och honor blir könsmogna vid olika storlek (ca 110 mm ryggsköldsbredd för hanar och ca 130 mm för honor). Beräkningar som gjorts menar att en ”normal” maxålder för krabbtaska borde ligga på ca 20 år, och det är inte troligt att arten kan bli äldre än 25 år.
Krabbtaska är en underutnyttjad art men i svenska vatten finns även fler andra krabbarter. De flesta av dessa används överhuvudtaget inte som mat. Det gäller bland annat den krabba som de flesta västkustbor fiskat vid stranden när de var små, strandkrabba (Carcinus maenas). Strandkrabban har spritt sig till många delar av världen och betraktas i Nordamerika och Australien (där den kallas green crab) som en av den besvärligaste invasiva arterna.
Strandkrabba liksom övriga krabbor som också kan utnyttjas till mat vid sidan av krabbtaska är små krabbor. De passar därför bäst till bland annat fonder och matlagningsbaser. Små krabbarter används även ofta som sushi. En maträtt som tillagas när krabbor just har ömsat skal och är mjuka är ”soft-shell crab”. Mundelar, gälar och bakkropp tas bort vartefter resten steks. Simkrabbor passar bäst till den sistnämnda rätten.
Strandkrabba lever på 0–30 meters djup (undantagsvis så djupt som 200 m) på många olika typer av bottnar. I strandzonen finns den ofta bland stenar och alger, men den kan påträffas på alla typer av bottnar. Den är liksom många andra tiofotade kräftdjur allätare och äter det som finns lättast tillgängligt, men den äter också av döda djur och äter med förkärlek musslor, vars skal den krossar med sina klor. Stora musslor rår den dock inte på och musslor som uppnått en viss storlek är säkra.
Parningen börjar oftast i slutet på sommaren och håller på in på hösten, men krabborna kan para sig året runt. Hannar brukar som många andra djur slåss om honor. Efter det att en krabba har vunnit bär han omkring på honan för att se till att vara nära henne när hon ömsar skal. Det är endast när honans skal är mjukt och böjligt som krabborna kan para sig. Efter parningen lämnar honan och hanen varandra. Honan blir dock inte befruktad direkt utan förvarar sperman i sin egen kropp i upp till 45 dagar. När honan använder sperman är det ca 180 000 ägg som befruktas. Från befruktat ägg till larv tar ca 9 månader, då de kläcks och driver med strömmar.
Strandkrabbor går att äta och förr i tiden åts en hel del strandkrabba. Idag är det en del invandrare I Sverige (framförallt en del från Kina) som fiskar strandkrabba som de sedan använder i soppa. Att fiska strandkrabba kommersiellt är utan tvekan möjligt och då de lever kustnära och grunt är den enda möjligheten att fiska dem med krabbtinor eller genom mete på det sätt nästan varje ung västkustbo gjort någon gång i sitt liv. Men för att det ska vara lönsamt att fiska strandkrabba måste det skapas efterfrågan vilket inte finns idag.
En par andra krabbor som faktiskt ibland serveras på restauranger är hövre (Hyas araneus) och maskeringskrabba (Hyas coarctatus). När de serveras brukar de dock kallas för spindelkrabba. Hövre förekommer vanligen på 3 till 50 meters djup, på såväl mjuka som hårda bottnar och fås ofta som bifångst vid hummerfiske. Sannolikt också vid burfiske av kräfta. Maskeringskrabba lever i samma miljöer som hövre men i allmänhet på lite djupare vatten. De båd arterna äter bland annat sjöstjärnor. Det finns utrymme för ett begränsat riktat kommersiellt fiske med krabbtinor på hövre, Beståndet av maskeringskrabba har dock minskat de senaste årtiondena och där finns sannolikt inte utrymme för riktat fiske.
I kräftfisket med trål fångas ofta simkrabbor som bifångst. Det finns 8 arter av simkrabbor i svenska vatten. Den vanligaste är räfflad simkrabba (Liocarcinus depurator). Simkrabbor är också möjliga att äta men idag slängs de i allmänhet ut i havet igen. Men det borde gå att ta dem tillvara och använda dem som mat.
Räfflad simkrabba är en marin art som påträffas på många bottentyper, främst med något inslag av sand och grus, även på rena hårdbottnar, men sällan på ren sedimentbotten. Honor med rom under bakkroppen påträffas normalt från april till september. Arten äter nästan allt, bl.a. havsborstmaskar, andra kräftdjur, musslor och snäckor, tagghudingar, fiskar och kadaver.
