Havskräfta (Nephrops norvegicus), hummer (Homarus gammarus) och amerikansk hummer (Homarus americanus) är de tre hummerarter som kan hittas i svenska vatten. Havskräfta kallas på västkusten bara för kräfta medan de kräftor som många andra svenskar bara kallar för kräftor heter sötvattenskräftor. Följaktligen använder jag kräfta fortsättningsvis i denna artikel precis som jag också i övrigt gör här på bloggen. Amerikansk hummer är en invasiv art.
Hummer som också kallas europeisk hummer som också kallas havets svarta guld förekommer längs hela den svenska västkusten ner till norra Öresund. I övrigt finns den längs norska kusten upp till Lofoten, runt Danmark och vidare längs hela europeiska atlantkusten inkluderande Brittiska öarna och Irland söderut till kusten av Marocko och även ute runt Azorerna. Den finns även på båda sidor av Medelhavet, österut till och med den grekiska övärlden och in i de västra delarna av Svarta havet.
Hummer finns framför allt på hårdbotten med klippor, sten, grus eller skalsand, men den kan ibland även hittas på fastare mjukbotten. Den föredrar hårdbottenmiljöer där den kan finna hålor och skrevor eller skalgrusbottnar med stenar så den kan gräva sig in under stenblock. Arten påverkas av vattentemperaturen så att den på senhösten blir inaktiv med sjuknade temperatur på grundare vatten (tydligast ned till ca 15-20 meters djup), och den ligger då mer stilla. Djupare ner tar det längre tid innan höst/vinterkylan når och dit och då är hummern aktiv en längre tid. Den kan leva ner till 50 meters djup. Hummern är nattaktiv och lever av bottendjur.
Parningen sker under sommaren när vattentemperaturen är runt 15 °C. Honan bär sedan de befruktade äggen under bakkroppen i ytterligare ett år innan äggen kläcks och larverna efter en kort tid släpps fria för att utvecklas i den fria vattenmassan.
Sannolikt är hummer som art överfiskad och överfiskas troligen fortfarande. Detta beror på ett omfattande fritidsfiske och olaglig försäljning av humrar från det fiske. Hummer fiskas med tinor.
Kräfta lever den på mjuka bottnar av lera och sand från Island och Nordkap till Marocko och går in i Medelhavet samt Skagerack och Kattegatt, i allmänhet på 20-600 meters djup men ibland ner till 900 meter. De gräver djupa gångar som används till bohålor så botten de lever på måste lämpa sig för detta. Under natten kommer kräftorna upp för att leta föda som består av ormstjärnor och andra små bottendjur. Hanarna kan nå en längd av 25 cm och honorna 17 cm. Rombärande honor kan påträffas nästan hela året. efter befruktning bär honorna rommen i i 8-9 månader innan de kläcks. Larverna är pelagiska (dvs. frisimmande).
När det gäller kräfta så fiskas bara en mindre del av kvoten upp. Den är alltså underfiskad och det finns utrymme för mer fiske. Problemet i sammanhanget är att kräftfiske med trål innebär att det också blir stora bifångster av fisk om kräftan fiskas med en trål utan rist. Trålfisket bedrivs i skymning och gryning. För flera bifångstarter finns det inget utrymme för ökat fiske. Många andra som exempelvis sandskädda och skrubba är dock också underutnyttjade. En stor del av kräftan säljs på export och dyker upp på restauranger i hela Europa som scampi. Vid burfiske av kräfta är bifångsterna mindre men det finns begränsat med utrymme för fler burfiskare.
Kräfta. Bild: Hans Hillewaert. Licens: CC BY-SA 4.0
Kräfta fiskas i stor omfattning i hela Europa och anses överfiskad i Medelhavet och sydvästra Europa.
Vid kräftfiske fångas ofta trollhumrar som bifångst. Både vid trålfiske och burfiske. Den vanligaste arten svenska vatten är småögd trollhummer (Munida rugosa). Arten anses vara sårbar då dess livsmiljöer anses minska men då den fångas som bifångst utan att tas tillvara i nån större utsträckning finns det ändå en möjlighet att äta mer trollhummer.
Småögd trollhummer kan bli upp till 4 cm lång över ryggskölden och har långa (ca 10 cm) pincettlika klor. Med de långa smala klorna fångar de förbipasserande räkor, såsom krill, men filtrerar även partiklar ur vattnet med de viftande mundelarna. Det finns dock ytterligare nio arter av trollhumrar, blåröd trollhummer (Galathea strigosa), långfingrad porslinskrabba (Pisidia longicornis), dvärgtrollhummer (Galathea intermedia), fjällig trollhummer (Galathea squamifera), koralltrollhummer (Munidopsis serricornis), ögonfranstrollhummer (Munida sarsi), ullig trollhummer (Galathea nexa), lugghårig trollhummer (Galathea dispersa) och slätbukig trollhummer (Munida tenuimana).
Blåröd trollhummer. Bild: Licens: CC BY-SA 3.0
Småögd trollhummer lever på varierande bottnar från ca 15 meters djup. Den finns längs svenska västkusten i Skagerrak. I övriga Europa finns den från norska kusten och söderut, kring västra och norra Brittiska öarna, men hittills inte i södra Nordsjön och östra kusten av Engelska kanalen. Däremot finns rapporter från Biscayabukten, Portugal, Madeira samt västra Medelhavet, till och med den grekiska övärlden. I svenska vatten är arten mindre allmän utomskärs vid Bohuskusten. Honorna har yttre rom från höst till vår då äggen kläcks. Larverna är till en början frisimmande innan de bottenfäller.
Det finns också trollkrabba (Lithodes maja), en art som är släkt med eremitkräftor och trollhumrar. den kan maximalt ha en ryggsköld på uppemot 10-13 cm. En annan släkting är kungskrabba som fiskas storskaligt på många hålla i världen. Trollkrabba förökar sig dock långsamt och är därför inte lämplig för storskaligt yrkesfiske på samma sätt som kungskrabba.
I svenska vatten, dvs Skagerak och Kattegatt, finns också flera arter av eremitkräftor, rödvit eremitkräfta (Pagurus bernhardus), täthårig eremitkräfta (Pagurus cuanensis), taggig eremitkräfta (Pagurus pubescens), rödprickögd eremitkräfta (Anapagurus chiroacanthus), Eremitkräftor saknar skal på bakkroppen och använder istället tomma snäckskal som skydd. Snäckskalen byts ut med jämna mellanrum. De eremitkräftor som finns i svenska vatten är ganska små, 1 till 20 mm över ryggskölden, dvs oräknat den oskyddade delen av eremitkräftornas kropp. Eremitkräftor kanske inte är något som är lämpligt att fiska i ett riktat yrkesfiske men de är ätbara. De finns inte med i projektet Scary Seafood.
Läs mer:
- Bläckfiskar – kan fiskas och ätas mer
- Rysk kaviar, löjrom, sillrom, stenbitsrom, forellrom, torskrom …
- Scary Seafood – projekt för att vi ska äta fler sorters sjömat
- Musslor och ostron som mat – en underutnyttjad resurs
- Tångräka och sandräka kan också fiskas
- Krabba – underutnyttjade eller helt outnyttjade arter
