Fånga fisk & Rädda fågel

Min kusin Bert i Amerika är en rolig vän. Han bodde hos faster Rut i Värmland ett år, och vi liftade till Köpenhamn, där vi blev bjudna på marijuana för första gången. Han blev helt snurrig och klättrade upp i ett träd och hoppade ner om och om igen. Han har kuskat runt en del i USA, men när han som ung bodde i sydstaten Virginia var han den enda vita medlemmen i en svart kyrka!

   Han håller på med mystisk alternativ naturmedicin, men lever på sitt arbete som ingenjör. På grund av dålig amerikansk pension jobbar han ännu heltid vid 70 års ålder i Kalifornien – han bygger hus i San Fransisco (anno 2021).

   När jag kring 1980 dök upp hos honom under min jordenruntresa bodde han åter i Virginia, och hade dålig ekonomi. Vi fick regelbundet göra nattliga raider och stjäla ved hos hans närmaste granne i skogen för att värma hans enkla lilla hus. Inte så bra, det skäms jag lite över.

   Men cykel hade han, och jag lånade den för att trampa runt i hamnarna kring Newport News vid stora Chesapeake Bay, för att skaffa arbete på någon fiskebåt. Efter tre dagars frågande fick jag slutligen napp hos en fiskare från Honduras. Han var egentligen räkfiskare i Texas, men denna sommarsäsong hade han tagit sin båt ”Matthew Joseph” till Atlantkusten för att pröva på att fiska pilgrimsmusslor.

  Med tre svarta och ytterligare två vita besättningsmän tog vi oss norrut, upp till fiskevattnen utanför New England och Nova Scotia. Där fiskade vi med bottenskrapor i treveckorspass ute till sjöss. Ganska nära överklass- och turistmålen, Cape Cod, Marthas Vineyard och Nantucket Island. Dygnet runt arbetade vi med sextimmarspass i arbete respektive i sömn.

   Fångstredskapen var bottenskrapor av metall, med jättesäckar av hopfogade järnringar, som på stålvajrar på varsin sida av båten släpades längst havsbottnen. Ibland skakade hela fiskebåten till när vi fick in stenbumlingar i fångstsäckarna. Då blev det ibland extrajobb med att snabbt laga hålen med nya metallringar.

Bottenskrapa (scallop dredge). Bild: NOAA. Public domain

   I samarbete med en vinschman såg jag till att de tunga säckarna kvickt manövrerades ombord, tömdes och lades ut igen. Ju mer tid i vattnet, desto större fångst. Det fanns stora pengar att göra på pilgrimsmusslor, om man hittade bottenbankar med många av dem. Vi hoppades alla på grand slam.

   Fångsten vi fick upp sorterades på däck. Där återfanns i de stora högarna allsköns tankeväckande varelser och växter från havets bråddjup. De handstora brandgula (orangea) pilgrimsmusslorna var huvudbytet. De rensade vi från skal, fastbundna vid babords reling. Den lilla vita pilgrimsmuskeln paketerade vi i tygpåsar för förvaring i frysrummet under däck.

   Vid sidan om tog vi också hand om rödspättor och annan plattfisk. Det fanns också en skräckinjagande fisk som bestod av två tredjedelar storkäftat huvud – marulkar – som ofta med framgång nafsade efter händer och gummistövlar. Ibland kom dessa fiskar upp bedövade av tryckförändringen (antar jag). En gång skämtade jag till det  och satte en slags havsvarelse som såg ut som ett grönt äpple i munnen på en marulk, som på en helstekt julgris. Men fisken vaknade plötsligt till liv och jag höll nästan på att förlora handen.

   Marulks-svansarna hamnade också i frysrummet, och iland sålde vi besättningsmän dem till McDonalds fiskburgare. De andra matroserna styckade de stackars marulkarna levande genom att hugga av huvudet och slänga det i havet. De hade mycket roligt åt blödiga mig som sprang runt och knackade de fula fiskarna i huvudet med en hammare för att de skulle dö innan vi flådde dem.

   Ofta drev de med min ”kärlek” till monsterfiskarna. En gång vaknade jag upp och fann att de hade lagt en levande marulk under täcket i min säng/koj. Jag hämnades genom att lägga en slabbig blöt meterlång halvlevande fisk under täcket på den som hade gjort detsamma mot mig. Fruktansvärt roligt att se hans min när han lyfte på täcket och såg fisken fastkletad på hans ena nakna sida. Tyckte jag, alltså!

   Vi hade tyvärr dålig fiskelycka – och vi hade hoppats på flera tusen dollar per man. Men det blev inte mycket över till oss vanliga fiskare sedan kaptenen-båtägarens omkostnader för drivmedel, service, hamnavgifter och kaptenens lön var avdragna. Besvikelsen över att det slitmonotona dygnetruntarbetet inte gav önskat resultat gjorde att de latenta rasmotsättningarna blommade upp. Främst var det en av de svarta killarna som hetsade.

– Vad tycker du om att ha en svart man som basar över dig viting, Det gillar du väl inte, sade han med anspelning på min svarte vinschman John,

– Jag kommer utmärkt väl överens med John, svarade jag honom. Jag tar gärna order från dem som som vet mer än jag. Oavsett hudfärg.

Detta hade den här svarte rasisten svårt att förstå. Inte heller begrep han när jag försökte förklara att vi inte alls har så stora rasproblem i Sverige som i USA. Kanske överdrev jag i diskussionens hetta fördomsfriheten i Sverige (för länge sedan fanns det ju dessutom de som felaktigt och nationalstolt menade att ”I Sverige har vi minsann ingen rasism”, det hörde jag själv uttalas på det tidiga 60-talet”).

   Vi sålde fisken i Newport, Rhode Island. Det är en liten idyllisk trävit Nya England-stad dit vi kom just som den världsberömda seglartävlingen ”America Cup” pågick. En svensk segelbåt deltog i tävlingen, och det fanns ett utställningstält om Sverige i centrum.Till min förvåning upptäckte jag också en svensk klädboutique jag kände igen från gamla Göteborg (plats för lite tillfällig hemnostalgi – som jag annars sällan kände utomlands).

   Butiksägarna fick en hink med hummer, och jag fick i utbyte en T-shirt med texten ”Swedish Challenge America Cup”. Andra av våra levande humrar tog vi till spritbutikerna och bytte mot whisky. Det skulle nog inte gå på svenska Systembolaget…

   Humrarna kunde bara sparas tre dagar på is innan hamnbesöken, annars fick vi slänga dem överbord. Att äta dem blev för långrandigt. Jämför med forna tiders drängar i Halland som i anställningskonktraktet fick inkskrivet maxantalet lax-middagar per vecka…

   Tillbaka ute på havet fortsatte jag med ett annat av mina djurhumanitära projekt: Jag räddade alla vilseflugna fåglar som utmattade landade på båtdäcket, sedan hårda vindar fört ut dem från land till hav (antog jag).

   Dem hade jag i en provisorisk avskärmning gjord av några gamla nät, nere i min hytt i fören. Men de lyckades ofta fly mellan maskorna, så när vi skulle slagga fick vi alltid se oss för så vi inte trampade på någon pippi. Jag hade också hand om en stor mås som hade skadat ena vingen, och tillfälligt förlorat flygförmågan. Han fick bo i en kartong med ”dörr” längst bak i aktern

   Måsen övade själv upp vingstyrkan genom att flaxa runt på däcket, och plötsligt efter några dagar lyfte han. Småfåglarna släppte jag ut när vi kom i hamn. Utvilade och proppmätta av fisken jag matade dem med. Jätteroligt och löjligt tyckte de andra på båten, men lämnade fåglarna i fred.

   Allt hade varit en söt idyll om inte fågelkräken hade gett mig löss. Det kliade som sjutton i främst skrevet, även om jag försökte klippa bort lite av håret där. Men jag vågade inte visa att jag kliade mig, av rädsla för att de andra skulle ta livet av fåglarna. Det var en mycket generad svensk som vid nästa hamnbesök smög bort till apoteket för att köpa avlusningsmedel. Pinsamt värre!

   Vår otur med fisket forstsatte. En kille klämde handen i en vinsch och fick hämtas av kustbevakningen (Coast Guard). Sen kom polisen för att omhänderta en ung tonårstös som kaptenen hade plockat upp på ett diskotek, för att tjänstgöra som kombinerad kocka och ung älskarinna.

    Då tröttnade även kaptenen och vi tog oss efter två månader till sjöss tillbaka till Newport News. Där hade vi sex män på båten (en av de vita killarna hade hoppat av) en ”blöt” sista kväll tillsammans innan besättningen skulle skingras för vindarna, och aldrig mer ses igen i framtiden. Det vet jag eftersom jag idag lever i denna framtid.  Om man säger så…

   Jag sov på däck och hade mina hopsparade 1000 dollar i bakfickan på jeansen (det var mycket pengar då). När jag vaknade fanns ynka 100 dollar kvar i fickan, som ersättning för månader av hårt ärligt arbete. Och de enda som hade kunnat komma åt pengarna var vi sex som sov på båten. Och om det ändå skulle ha varit en utomstående som hade tagit sig ombord, så hade han ju så klart tagit alla pengarna. Den skyldige kände alltså lite dåligt samvete – en tiondels dåligt samvete.

   Jag misstänkte starkt den kvarvarande vite killen, en långhårig typ som skröt över hur han behandlat sina tillfälliga kvinnor illa psykiskt ”för att de var så fula”. Jag sa emot denne mansgris, men inte alltför mycket, för samarbetet på båten måste ju fungera. Kanske därför han snodde pengarna av mig förresten? Om det nu var han. Det kunde ha varit den svarte rasisten också. Jävla skitstövel den som gjorde det i alla fall.

   Jag kallade på polisen och berättade ärligt att jag jobbade illegalt, men hade blivit bestulen. De båda polismännen sade att de struntade i mitt svartarbete – det var enbart immigrationsmyndigheternas huvudvärk, sade de, Deras jobb var att ta fast tjuven och ge mig pengarna tillbaka.

   Det var för poliserna och alla på båten uppenbart att tjuven fanns på fartyget. Men varken en genomsökning av båten, eller förhör av de andra besättningsmännen gav något resultat. Alla försvann sedan och snopen blev jag kvar utan mina 900 hoparbetade och hopsparade dollar. Pengar till fortsatta resor som jag verkligen behövde.

   Min vidare långresa ute i stora världen var återigen allvarligt i farozonen…

Hans Norebrink

# Bottentrålning kan vara såväl positiv som negativ för den biologiska mångfalden, beroende på vilken sorts bottnar det handlar om, enligt information jag fått i nutid. Bottenskrapning, som i detta fallet, är sämre för havsmiljön.

Läs mer:

Alaskas jättekrabbor

Gilla Hans Norebrink på Patreon!