Hur fungerar kvotsystemet – EU, ICES och Sverige

EU:s ministerråd som består av representanter från de olika medlemsländerna är som  beslutar om kvoternas storlek. Fördelningen av kvoterna mellan länder och mellan fiskebåtar har de inget inflytande på men det tror den inte helt insatte Peter Löfgren på Deep Sea Reporter. Det finns alltså inget kompromissande när det gäller andelen av kvoterna, bara när det gäller den totala storleken på en kvot.  Han blandar också ihop pelagiskt fiske (sill , skarpsill, makrill etc) och demersalt fiske (vitfisk, plattfisk, skaldjur). Det är inte samma båtar som ägnar sig åt dessa fisken.

Besluten om kvoterna i EU tas på grundval av kvotrekommendationer från Internationella Havsforskningsrådet (ICES). Dessutom tas hänsyn till förvaltningsplaner och liknande så ibland kan den beslutade kvoten därför avvika från ICES rekommendation utan att det är ett problem då det är linje med en långsiktig förvaltningsplan. I de flesta fall beslutas i enlighet med förvaltningsplaner och rekommendationer.

När det gäller fördelningen av kvoterna inom ett land så är det olika i olika länder. De flest länder fördelar huvuddelen av sin kvot med hjälp av överförbara fiskerättigheter TFC). Ett av de få EU-länder som inte gör det är Tyskland som trots det har den största kvotkoncentrationen inom EU, dvs ett fåtal företag dominerar fisket helt och hållet. I Tyskland handlar det om en 5-6 företag varav flertalet inte är tyskägda. Sverige avviker också til viss del från mönstret genom att det demersala fisket inte omfattas av TFC.

I Sverige omfattas det pelagiska fisket av TFC. När systemet infördes 2009 fick alla fiskebåtar som var aktiva i segmentet en rätt att fiska en andel av Sveriges kvot motsvarade deras historiska fiske. Detta förvaltningssystem kallas det pelagiska systemet. Sen fick behålla fiskerättigheterna eller sälja dem.

Vid den tiden var de flesta båtar och fiskeriföretag i det pelagiska fisket olönsamma och olagligt fiske var vanligt. Mer än hälften av alla båtar sålde sina fiskerättigheter och sina båtar. Flertalet av de företag som sålde hörde hemma på Västkusten. Alla som köpte hörde också hemma på Västkusten.

Samtidigt som det pelagiska systemet infördes så skapades också en regionalkvot som bara båtar som fiskar i Östersjön och enbart landar i Östersjöhamnar kan få ta del av, Dessutom skapades en kustkvot för de mindre kustnära båtarna. Kustkvoten ökades sen efterhand så att den numera är så stor att den inte fiskas upp. Nån brist på kvot för kustnära och småskaliga yrkesfiskare finns det alltså inte, även om Peter Löfgren i Deep Sea Reporter tror det. Men han tror å andra sidan också att det är fisket som är problemet för torsken i Östersjön när det i verkligheten är övergödning, döda bottnar, syrebrist och klimatförändringar som är de stora problemen.

Det pelagisk systemet ledde alltså till att mer än hälften av alla pelagiska fiskebåtar försvann. De som finns kvar fördelar sig ungefär lika mellan Västkusten och Östersjöns kuster men de från Västkusten är större och har köpt på sig en större andel av fiskerättigheterna. De på Östkusten har å andra sidan tillgång till regionala kvoter och har därför kunnat skaffa sig extra inkomster genom att sälja sina fiskerättigheter och ändå ha tillgång till fisk att fånga.

De som fiskar på kustkvoten berörs inte av det pelagiska systemet och antalet små kustnära fiskebåtar som fiskar sill/strömming har inte minskat i antal även om många i likhet med Peter Löfgren tycks tro det.

Torskfisket i Östersjön berörs inte heller av det pelagiska systemet och de båtar som fiskar pelagiskt har sen innan det pelagiska systemet infördes inte haft tillåtelse att fiska torsk. Omvänt har de som fiskat torsk inte haft tillåtelse att fiska sill och skarpsill. Flertalet av de båtar som haft torskfisketillstånd i Östersjön är hemmahörande i Östersjöhamnar och västkustfiskare har bara haft en mindre del av fisket och då har det till stor del handlat om Hallandsfiskare och inte om göteborgare eller bohusläningar.

Dessutom begränsar staten tillgången till fiskerättigheter och fiskemöjligheter genom tilldelning av licenser. Problemet i detta sammanhang är att de har små möjligheter att kalla tillbaks licenser av andra skäl än att de inte utnyttjas.

Inte heller är problemet i nordvästeuropeiska vatten att fisken är överfiskad eller utfiskad. De flesta arter berörs inte av en sådan problematik och fisket av dem sker långsiktigt hållbart. I vissa fall som för makrill. Den utredning (Havsmiljökommissionen) från 2003 som Peter Löfgren citerar har heller inget med dagens situation inom fisket att göra. Då var situation mycket allvarlig. Det är den inte idag förutom för vissa enskilda arter och när det gäller klimatet och övergödningen.

Peter Löfgrens beskrivning av allmänningens tragedi och dess förhållande till fisket är heller inte korrekt. När fisket var helt fritt ledde det till överfiske för att alla ville tjäna så mycket som möjligt och det gällde då att vara först till fiskeplatsen för att fånga fisken. Detta ledde till en kapplöpning och för mycket fiske. För att lösa detta infördes kvoter. Då det är väldigt svårt att komma överens bland tusentals fiskare i ett 50-tal länder blev det i praktiken så att staterna skulle förvalta fisket och besluta om kvoter. Detta fungerade inte begränsande utan problemen kvarstod och blev till och med förvärrade för lönsamheten sjönk vilket krävde mer fiske och mer investeringar för att vara först till fisken men resultatet av detta blev än mindre fisk och ännu sämre lönsamhet som följd.

Då löstes problemet genom att ge de enskilda fiskarna och fiskarna organisationer ansvaret. I Sverige började det med att västkustfiskarna själva införde ransoneringssystem, senare tog staten över. Men när problemen med för mycket båtar i förhållande till fiskresursen kom tillbaks beslutade sig det storskaliga pelagiska fisket för att kräva överförbara fiskerättigheter.  Detta infördes och överkapaciteten i fisket försvann på tre år. Systemet innebär att yrkesfisket själva förvaltar den resurs de tilldelats. Något som garanterar att överfiske inte sker.

I det kustnära pelagiska fisket och det demersala fisket finns inga överförbara fiskerättigheter och problemen med överkapacitet är vanliga i vissa delar av fisket. I andra delar av det demersala fisket är problemet att det är olönsamhet. Till stor del på grund av säl och skarv som gör fiske med garn omöjligt. De stora båtarna har inget med de små båtarnas problem att göra vilket Löfgren påstår. Det finns överhuvudtaget inget samband och Löfgren har hejdundrande fel.

Argumentet om att bevara lokala traditioner och lokal kultur faller på sin egen orimlighet då det storskaliga pelagiska fisket också är baserat på en lokal kultur och traditioner. Flerhundraåriga traditioner av yrkesfiske om inte finns på östkusten där ett renodlat yrkesfiske med undantag av Skåne och Blekinge är en skapelse av efterkrigstiden (den andra halvan av 1900-talet). Så frågan är det är viktigare att bevara en kultur på östkusten som har max 100 år på nacken eller en kultur av utsjöfiske och fjärrfiske på västkusten som funnits i flera hundra år.

När det gäller det demersala fisket finns det årliga fiskemöjligheter som kan hyras ut, lånas ut osv under innevarande år men som inte kan säljas och köpas så som det är möjligt med fiskerättigheter. Tyvärr kan det inte lösa problemen med överkapacitet vissa fisken och underkapacitet i andra fisken. Det kan bara överförbara fiskerättigheter göra för det möjliggör flytt av fiskerikapacitet mellan olika fiskesegment. Dessutom finns det kustkvoter även i det demersala fisket.

De flesta arter som kan fiskas i det kustnära fisket vid Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken är dock inte kvoterade överhuvudtaget utan fisket är fritt för den som har licens (tillstånd). Det gäller exempelvis gädda, gös, abborre, sik, öring, skrubba (flundra), braxen, id, mört och svartmunnad smörbult. Finns det ingen kvot och ingen fridlysning är det bara att fiska så länge licens (tillstånd) för yrkesfiske finns.

Det finns också flera områden i Sverige där samförvaltning/kooperativ (COOP), områdesbaserad förvaltning (TURF) eller kapacitetsbegränsning tillämpas. Exempelvis i Kosterfjorden/Väderöfjorden (COOP/TURF med yrkesfiskare, kommuner och andra intressenter), siklöjefisket i Bottenviken (fiskarstyrd COOP), Gullmarsfjorden (fiskarstyrd TURF), 8-fjordar (TURF styrd av kommunalt samarbete) och läppfiskfisket (statligt styrd begränsning av tillgång till fisket). Inget av detta känner Peter Löfgren uppenbarligen till trots att han efterlyser just sådant men han känner till förvaltningen av gösfisket i Hjälmaren.

Det är fullt möjligt med liknande lösningar även på andra områden som exempelvis Stockholms skärgård, Öresund och Blekinge skärgård etc. i Kosterfjorden/Väderöfjorden och Gullmarsfjorden är det kombinerat med enskilda fiskemöjligheter. Det pelagiska systemet med fiskerättigheter och det demersala systemet med fiskemöjligheter lägger inga hinder i vägen. Det finns särskilda kustkvoter redan idag som beslutas och förvaltas av staten men de kan naturligtvis kombineras både med COOP och TURF. Det går alltså inte alls på tvärs med EU:s och Sveriges fiskeriförvaltning utan är redan idag en del av den. Peter Löfgren från Deep Sea Reporter har uppenbarligen noll koll.

De stora pelagiska trålarna (som inte är industritrålare då inga fabriker finns ombord) är inte problemet. Det fiske de bedriver är Sveriges miljö- och klimatvänligaste, det påverkar inte bottnarna, är långsiktigt hållbart och påverkar inte bestånden av kustnära fisk i nån nämnvärd utsträckning. Det är dessutom baserat på en flera hundra år gammal tradition och kultur. En kultur var ursprung är egendomslösa strandsittare längs Bohusläns kust och en sillperiod på 1700-talet.

Det kustnära fisket har egna kvoter och berörs inte av de pelagiska systemet. TFC är ett välfungerande sätt att lösa problemet med allmänningens tragedi.

Läs mer om TFC

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!