Sill/strömming i Östersjön består av flera olika lokala bestånd som kan vara både vårlekande och höstlekande. Detta enligt forskning som presenterades vid ett seminarium om sillen som ordnats av Marint centrum i Simrishamn. Det innebär att dagens fiskeriförvaltning kanske inte är optimal när det gäller sillen i Östersjön. Men samtidigt visar den moderna genetiska forskningen att sillen är en mycket anpassningsbar art och den anpassar ganska snabbt till förändrade miljöfaktorer.
Det gör att det går att dra två slutsatser från detta. Dels att det inte spelar nån roll hur sillen förvaltas när det gäller bestånden. Den kan lika gärna förvaltas om ett enda bestånd i hela Nordatlanten. Eller så kan slutsatsen vara att lokala bestånd måste förvaltas separat. Det senare år dock i praktiken sannolikt ogenomförbart. Kanske är därför dagens uppdelning en rimliga kompromiss
Enligt forskningen finns det idag inte heller någon kunskap som gör att förvaltningen kan ändras i enlighet med den genetiska forskningen. Det är inte heller praktiskt möjligt då det inte går att på plats bestämma vilket bestånd en viss sill i en fångst kommer ifrån. Förvaltning av mänga lokala sillbestånd förefaller idag inte möjligt.
Anpassning av kvoter och förvaltning
Däremot skulle det kanske redan nu gå att anpassa fiskeriförvaltningen till vår- och höstlekande bestånd. Dvs att kvoten delas upp i två kvoter. En som gäller vintern och våren (eller kanske hösten och vintern) samt en som gäller sommaren och hösten (alternativt våren och sommaren). En uppdelning mellan det småskaliga fisket och det storskaliga fisket finns ju redan i form av fiskerättigheter inom det pelagiska systemet, en regionalkvot och en kustkvot.
Vidare borde det pelagiska fisket få möjlighet att fiska spigg då det är en bra fisk för fiskolje- och fiskmjölstillverkning. Dessutom behöver spiggbeståndet troligen minskas. På samma sätt borde också skarpsillsbeståndet (brislingbeståndet) minskas i storlek. Det senare kräver ett fiske som är större än maximalt hållbart uttag enligt MSY. Kvoten av sill/strömming kan därefter minskas lika mycket i ton som den ökade skarpsillskvoten och spiggkvoten. Andelen som avsätts till kustkvoten kan dessutom ökas något.
Alternativ till MSY
Någon annan modell för förvaltningen än MSY eller nåt liknande är i praktiken inte möjlig. Det är den enda förvaltningsmodell som lett till större och starkare bestånd. Men det finns liknande förvaltningsmodeller som leder till ett minskat fiske. Om styrningen överfördes från maximalt hållbart uttag (MSY) till maximalt ekonomiskt uttag (MEY) så skulle fisket faktiskt minska och riskerna för att fel i beståndsbedömningar skulle få negativa konsekvenser för sillen skulle minska.
Andra förvaltningsmodeller är TURF (områdesbaserad fiskeförvaltning), finns idag i Gullmarsfjorden för räka och i Bottenviken för siklöja. Den är dock alltid kombinerade med kvoter och förvaltning enligt MSY. TURF fungerar ofta mycket bara men bara när det handlar om väl avgränsade bestånd och en väl avgränsad grupp fiskare. Ytterligare en förvaltningsmodell, fiskedagar, har provats på många håll men visat sig ha samma problem som fri tillgång inom en bestämd kvot. Det leder till olympiskt fiske dvs först på plats fiskar mest och bäst.
Fiskedagar kombinerat med TURF som i Gullmarsfjorden eller TURF och bestämd tidsperiod som i Bottenviken tycks däremot fungera bra. Men det är inget alternativ när det gäller stora fiskbestånd eller vandrande fiskbestånd. För sill/strömming är det sannolikt inget alternativ.
Läs mer:
- Dna-test för sill bäddar för en mer hållbar fiskeförvaltning
- Fiskeriförvaltningen av sillen i Östersjön är felaktig
