Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi på institutionen för marina vetenskaper vid Göteborgs universitet. I ett pressmeddelande pratar hon om ansjovis, sardin, sardell och skarpsill (men hon glömmer brisling). Det mesta hon säger är välkända saker som hon inte kan förvränga sanningen om. Men till slut lyckas ändå att fabulera om fisket. Hon uttalar sig uppenbarligen om saker som hon inte känner till.
För vi måste ju utgå från att hon inte medvetet ljuger när hon påstår att förvaltningssystemet ligger bakom att de båtar som fiskar skarpsill försvunnit. Ett påstående som kort och gott är nonsens. Skarpsill invid den svenska kusten fiskas med snörpvad. Det var förr ett vanligt fiskeredskap i Bohuslän, men i slutet av 1950-talet hade i stort sett alla snörpvadsbåtar försvunnit förutom kring Smögen och Kungshamn. Men även där hade de flesta försvunnit. På 1970-talet avvecklades de sista snörpvadsbåtarna för kustfiske även där.
Familjen Johansson
Istället tog familjen Johansson på Rörö upp snörpvadsfisket. Från 1980-talet och fram till början 2020 fiskade de större delen av den skarpsill som fiskades på den svenska kusten. I slutet bara med GG 764 Astrid. På 1970-talet fanns det också större snörpvadsbåtar (ringnotsbåtar) för sillfiske i Nordsjön och Nordatlanten men sillen tog slut och de såldes. Under 1980-talet fanns också några stycken större snörpvadsbåtar för kustfiske vid sidan av familjen Johanssons båtar men de var försvunna på 2000-talet.
När det nya förvaltningssystemet med överförbara fiskerättigheter och en separat kustkvot infördes 2009 fanns det 2 större snörpvadsbåtar på Rörö, GG 64 Astrid Marie och GG 764 Astrid plus deras lysbåtar.
Dessutom fanns det ett tiotal väldigt små båtar (inkl. lysbåtarna) kring Lysekil som fiskade skarpsill med snörpvad och ljus i Gullmarsfjorden på kustkvoten. Med åren har dessa båtar som i stort sett alla finns kvar (de har inte försvunnit som Johannesson påstår) avvecklat sitt skarpsillsfiske. De fiskar idag i huvudsak kräfta med trål eller bur. Två fiskelag finns kvar med LL 550 Burö och LL 432 Marita som vadbåtar samt med två andra båtar som lysbåtar.
Snörpvadsfisket avvecklas
Samtidigt har familjen Johansson avvecklat sitt snörpvadsfiske. Först såldes GG 64 Astrid Marie och 2020 såldes GG 764 Astrid. I och med försäljningen av GG 764 Astrid gick den mer än 100-åriga epoken av kustnära svenskt snörpvadsfiske i graven.
Anledningen till att snörpvadsfiske avvecklas är att det är olönsamt och har inget med förvaltningssystemet att göra. Snörpvadsfiske kräver betydligt personal än flyttrålsfiske och det är också mer slitsamt för de som arbetar ombord. Dessutom måste fisket av skarpsill ske på natten. Sammantaget innebär det sämre arbetsmiljö. Med flyttrål går det inte att fiska skarpsill invid kusten på grund av det råder trålfiskeförbud. Därför finns det idag inga svenska båtar som kan fiska skarpsill i Skagerak för ansjovistillverkning.
Nordsjön
I Nordsjön har svenska båtar för små kvoter. Istället får ansjovis tillverkas av skarpsill från Nordsjön som fiskas av danskflaggade båtar och brittiskflaggade båtar. De danska båtarna som fiskar skarpsill ägs dock i de flesta fall av svenska fiskare. Brittiskflaggade båtar som fiskar skarpsill är i huvudsak nordirländska och skotska. De är oftast större än svenska fiskebåtar normalt är och flertalet fiskar i huvudsak makrill i Nordatlanten. N 905 Voyager på 4 290 bruttoton har den största andelen av fiskerättigheterna för den brittiska skarpsillen i Nordsjön.
För att båtarna i Nordsjön ska fiska för ansjovistillverkning krävs att ansjovistillverkarna betalar mer än fiskmjölsfabrikerna i Danmark och Norge. Det är längre till hamnarna i Sverige och mängden som landas varje gång mindre så de måste landa oftare. Kanske för att den inte mår bara av att vara i RSW-tankarna för länge. Det gör att det är mycket mer kostsamt för yrkesfisket att leverera skarpsill till ansjovisfabrikerna. Får de inte mer betalt är det sannolikt så att det hellre säljer skarpsillen till fiskmjölsfabrikerna.
Johannessons okunnighet
Ihop med Brexit och covid-19 har den dåliga lönsamheten och arbetsmiljön i snörpvadsfisket lett till ansjovisbrist. Men enligt uppgifte ska samma situation inte uppstå nästa år.
Kontentan av detta är att Kerstin Johannesson inte har en susning om hur skarpsillsfisket i Sverige utvecklats. Hon har också totalt fel när det gäller varför snörpvadsbåtarna försvunnit. Till och med fel om när de försvann.
Orsaken till att snörpvadsbåtarna har försvunnit är bristande lönsamhet och dålig arbetsmiljö. Inte förvaltningssystemet.
Läs också:
Upptäck mer från Svenssons Nyheter - Njord
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.