Miljöproblem i fisket

Nästan alla typer av fiske är behäftat med miljöproblem av olika slag. En del typer av fisken har lite fler problem, en del har lite större problem. I en del fisken är det lätta att åtgärda problemen. I andra fisken är det inte lika lätt.

Garnfiske

Garnfiske

Drivgarn som numera är förbjudet i europeiska vatten innebär de största problemen. Sättgarn av olika typer innebär mindre problem oasett om det handlar om bottensatta garn eller inte. Fasta bottengarn som också kallas storryssjor innebär även de mindre problem. Garn kallas nät eller sköt på andra håll än västkusten. Det är i princip omöjligt att konstruera garn som inte fångar oönskade arter. Storleksselektiva garn är dock lätta att göra och genom placeringen av garnen kan olika målarter väljas ut.

Bottengarn

Garnfiske är det stora problemet när det gäller bifångst av fåglar och havsdäggdjur. Fast på Västkusten verkar det ovanligt.

Bifångster av andra kvoterade arter kan innebära ett problem. Inte primärt för miljön, men för den enskilde fiskaren då kvoten kan ta slut för en viss art vilket leder till att det inte går att fiska alls trots att det finns kvot av andra arter kvar. Detta kan leda till att sådan fångst kastas ut och inte redovisas till myndigheterna för att det ska vara möjligt att fortsätta fiska. Detta förfarande är olagligt. Det kan i sin tur leda till överfiske.

Genom att garnfiske är småskaligt så innebär det att problemen ändå är förhållandevis små. Att garnfisket är kustnära kan istället öka problemen. Genom att fångsterna är små blir bränsleåtgången per fångad mängd fisk hög. Kustnära fiske innebär däremot minskad bränsleförbrukning.

Borttappade redskap kan vara ett problem. De orsakar så kallat spökfiske, dvs att de fångar fisk som sen dör. Detta kan nästan pågå i all evighet då nutida garn är tillverkade av plastmaterial som bryts ner mycket långsamt.

Miljöproblem
  • Bifångst av fåglar
  • Bifångst av havsdäggdjur (tumlare, delfiner, sälar etc)
  • Spökfiske på grund av borttappade redskap
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
  • Hög bränsleförbrukning per kilo fångst
  • Olagliga utkast
Burfiske (fiske med tinor, burar, ryssjor,fällor etc)

Burar/tinor och ryssja

Borttappade redskap är det stora problemet för burfisket. De orsakar så kallat spökfiske, dvs att de fångar fisk som sen dör. Detta kan nästan pågå i all evighet då nutida burar, tinor och ryssjor är tillverkade av plastmaterial som bryts ner mycket långsamt.

Genom att fångsterna är små blir bränsleåtgången per fångad mängd fisk hög. Kustnära fiske innebär däremot minskad bränsleförbrukning. Nåt fiske med ryssjor finns i princip inte på västkusten då ålfiske är förbjudet där. Ål var vad som fiskades med ryssjor tidigare. Där ål fiskas idag så sker fisket med bottengarn (storryssjor).

Vid laxfiske med fällor förekommer bifångst av sik och omvänt. Bifångster av andra kvoterade arter kan innebära ett problem. Inte primärt för miljön, men för den enskilde fiskaren då kvoten kan ta slut för en viss art vilket leder till att det inte går att fiska alls trots att det finns kvot av andra arter kvar. Detta kan leda till att sådan fångst kastas ut och inte redovisas till myndigheterna i syfte att möjliggöra fortsatt fiske. Att agera så är olagligt.

Miljöproblem
  • Spökfiske på grund av borttappade redskap
  • Hög bränsleförbrukning per kilo fångst
Fiske med krokredskap (backor/långrev, dörj, pilk etc)

Backefiske

Bifångst av fåglar och havsdäggdjur förekommer framförallt i backefiske (långrevsfiske) av pelagiskt levande arter. I svenska vatten har det tidigare främst handlat om laxfiske. Idag är det fisket förbjudet i Sverige. Vid fiske av makrill med dörj är bifångsterna relativt små.

Förutom dörjfisket av makrill förekommer fiske av torsk med pilk och andra krokredskap. Det kan innebära att fiskar som understiger den storlek som är tillåten fångas. Om denna fångst kastas ut kan det möjliggöra fortsatt fiske men det kan också leda till överfiske. Detta förfarande är olagligt.

Miljöproblem
  • Bifångst av fåglar
  • Havsdäggdjur (tumlare, delfiner, sälar etc) som bifångst
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
Bottentrålsfiske

Bottentrålning

Bottentrålning är det fiske som anses ha de mesta negativa miljökonsekvenserna. Det som framförallt står i fokus är den biologiska mångfalden. I vissa fall minskar den på bottnar som trålas. Det gäller dock enbart på lerbottnar och inte på bottnar av sand och grus. Trålning av räka och kräfta sker främst på lerbottnar.

Samtidigt har bottentrålning positiva effekter. Biomassan kan öka i områden som bottentrålas då framförallt skaldjur gynnas av att bottenmaterial som de kan äta frigörs. På bottnar som trålats i mer än 100 år är de positiva effekterna troligen större än de negativa. Dessa förhållanden gäller i Skagerak och Kattegatt för där har det trålats i mer än 100 år.

Bottentrålning av siklöja sker på sandbottnar och är i princip problemfritt även om det sker kustnära.

Bifångster

Bifångsterna är normalt sett omfattande i bottentrålsfisket. Det kan leda till många olika problem. Rödlistade arter kan fångas och oavsett hur de hanteras är det ett problem. Fångst av individer under minimigränsen av kvoterade arter kan leda till olagliga utkast för att möjliggöra fortsatt fiske genom att de inte redovisas och räknas av på kvoten. Detta förfarande som kallas uppgradering är olagligt.

Bifångst av kvoterade arter kan leda till att kvoten av en art tar slut vilket i sin tur leder till att fisket stoppas i sin helhet. I sin tur kan det leda till olagliga utkast för att det ska gå att fortsätta fiska.

Som tur är finns det stora möjligheter att skapa bottentrålar som innebär att bifångst kan undvikas. Med selektionsrist kan oönskade fångster under eller över en viss storlek sorteras bort. Med andra typer av rist och trålar kan plattfisk skiljas fån rundfisk och lika rundfiskar skiljas från varandra genom att de beter sig olika. Exkluder är ett annat sätt som fungerar bra, Det används än så länge främst vid storskaligt fiske av tobis och vitllinglyra (sperling).

Bottenpåverkan

Genom att bottentrålar rör botten så innebär det att det behövs stor kraft för att dra trålen. Det gör att det blir hög bränsleförbrukning per fångad mängd fiske eller skaldjur. Skaldjurstrålning innebär högre bränsleförbrukning per fångstmängd än fisktrålning. Vid storskaligt fiske av tobis är bränsleåtgången lägre per fångad mängd fisk. Detta på grund av att det handlar om stor fångster, att trålen (så kallad semipelagisk trål) inte går så hårt i botten som vid exempelvis kräftfiske och att de tråldörrar (trålbord) som används ofta inte rör botten alls.

Miljöproblem
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
  • Minskad biologisk mångfald på botten
  • Utkast av bifångst
  • Uppgradering av fångsten
  • Hög bränsleförbrukning per kilo fångst
Snurrevadsfiske

Snurrevadsfiske

Snurrevadsfiske har samma grundproblem som bottentrålning. Fast i mindre skala. Det är framförallt plattfisk som fiskas med snurrevad och fisket sker ofta på sand- och grusbotten. Det innebär att problemen för den biologiska mångfalden i de flesta fall är obefintliga eller försumbara.

När det gäller bifångster finns i grunden samma problem som för bottentrålning. Men de är mindre. Lösningar är dock mer problematiskt då det är svårare att skapa selektiva snurrevadar än selektiva trålar. Samtidigt är behovet inte lika stort.

Snurrevadsfiske förekommer i stort sett inte i Sverige. En båt är utrustad för snurrevadsfiske men har inte bedrivit det på flera år.

Miljöproblem
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
  • Minskad biologisk mångfald på botten
  • Utkast av bifångst
Flyttrålsfiske

Flyttrålsfiske

Vid flyttrålsfiske är det rent generellt mycket små bifångster i förhållande till förhållande till fångsten. I många fall är bifångsterna i princip obefintliga. Men i visst fiske bifångsten kan ändå bli ganska stor viktmässigt och antalsmässigt vilket kan ha en negativ effekt på en del fiskarter. Eller så kan det leda till ett högt kvotutnyttjande för kvoterade arter som fångas som bifångst.

Det finns dock lösningar på problemen. Fisket kan förläggas till tider på dygnet eller platser där risken för bifångster är mindre på grund av olika arters olika beteende. Storlekssorterande rist eller exkluder kan också användas för att undvika oönskad bifångst.

Några andra typer av miljöproblem existerar inte i det pelagiska fisket med flyttrål.

Miljöproblem
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
Snörpvadsfiske

Snörpvad

Vid snörpvadsfiske kan det under vissa omständigheter kan det bli omfattande bifångster om fiske sker på grunt vatten eller med hjälp av ljus. Det är framförallt sill, makrill och skarpsill för konsumtion som fångats med snörpvad i det svenska fisket. Snörpvadsfiske har tidigare ansetts innebär en bättre kvalitet på fisken vilket är viktigt i konsumtions fiske. I det svenska fisket har bifångsterna i allmänhet varit små. Moderna snörpvadar kallas ofta för ringnot,

Det enda snörpvadsfiske som idag förekommer i Sverige är småskaligt. Två båtar fiskar sill med snörpvad i Blekinge skärgård under några dagar på våren och två båtar bedriver snörpvadsfiske av skarpsill med lysbåtar i Gullmarsfjorden mynning några dagar på vintern. De enda bifångster som kan förekomma vid det sistnämnda fisket är sill. Bifångsterna är totalt sett små då fisket är småskaligt. De är också små i förhållande till fångsten.

Enda sättet att undvika bifångster är att släppa den inringade fisken (slipping) om det verkar vara stor bifångst i vaden eller att vara mycket noggrann när vaden sätts ut så att det stim den sätts ut kring bara innehåller målarten.

Några andra miljöproblem förekommer inte i snörpvadsfisket.

Miljöproblem
  • Bifångst av rödlistade fiskarter
Gilla Anders Svensson på Patreon!