Djuren mår inte lika dåligt som Östersjön

Ett urval av de mest ikoniska men också väl studerade djuren i Östersjön har i en ny rapport kartlagts utifrån sin beståndsstatus, hälsa och miljögiftshalter. De arter det gäller är gråsäl, vikare, tumlare, havsörn, sillgrissla, ejder, lax, sill och torsk.

Rapporten bygger på data från miljöövervakning och officiella hemsidor som sammanställer miljöövervakningsdata och forskartexter. En del information kommer också från studier och vetenskapliga artiklar. Dessutom har redaktörerna Ellen Bruno, omvärldsanalytiker, och Henrik Hamrén, vetenskapsjournalist, också haft tät kontakt med många forskare och experter.

– Många människor är nyfikna på hur djuren i Östersjön mår. När det gäller vissa djur finns mycket forskning och inte minst stora mängder data från miljöövervakning. Vårt mål har varit att göra den kunskapen mer lättillgänglig, säger Ellen Bruno i ett pressmeddelande. 

Minskat – och ökat – hot från miljögifter

Genom att titta på djuren tillsammans kan vissa mönster urskiljas

– Några av arterna har starka bestånd och förefaller vara i god kondition, det gäller framförallt de arter som tidigare drabbats hårt av miljögifter som fasats ut: gråsäl, vikare och havsörn. Även sillgrissla som framförallt äter skarpsill har stabila populationer och god reproduktion, berättar Ellen Bruno, omvärldsanalytiker vid Östersjöcentrum, som varit redaktör för rapporten.

Det betyder inte att det saknas hot mot djuren.

– Till exempel ser vi att nya miljögifter ökar i flera av Östersjöns toppredatorer – kemikalier som vi idag inte övervakar och har koll på, trots att vi vet att användningen av kemikalier i samhället ökar, säger Ellen Bruno.

För vikaren är bristen på snö och is, som följer av klimatförändringarna, ett annat reellt hot. 

Flera djur är magrare

Ett annat mönster som kan urskiljas är att många av djuren i Östersjön är magrare än de var för 30 år sedan. Det gäller till exempel sill, torsk, sillgrissla och gråsäl. Magrast är gråsälarna i Gävleborgs län.

– Det kan ha olika orsaker för de olika arterna, men eftersom de alla är kopplade i näringsväven, är det inte osannolikt att det beror på en förändringar långt ner i näringskedjan, säger Henrik Hamrén.

Torskbeståndet är nere på kritiskt låga nivåer. Sillbeståndet fluktuerar kring gränsen på vad som anses hållbara beståndsnivåer. För de 16 svenska vildlaxbestånden i Östersjön går det förhållandevis bra.

– Laxbestånden ökar generellt, framförallt i norr, men det finns problem även här. Ett hot är olika sjukdomar, som blir vanligare när vattentemperaturen stiger, men det finns också andra utmaningar, till exempel tiaminbrist, vandringshinder och dammar, säger Ellen Bruno.

Lax och strömming har en del gemensamt. Bland annat att de finns i många genetisk skilda bestånd i Östersjön. För laxen har förvaltningen anpassat sig efter detta och minskat fisket till havs där de olika bestånden blandas.

För sill är det inte så, där fiskas alla bestånd tillsammans utan att man vet hur de olika delbestånden mår. Idag är flera av sillen/strömmingens delbestånd kraftigt försvagade, Det beror sannolikt på förändringar i uppväxtmiljön på kusten som fisket skulle behöva ta hänsyn till. 

Svår situation för tumlare och ejder

Östersjöpopulationen av tumlare är fortsatt akut hotat med enbart ca 500 djur. Varför tumlaren har haft svårt att återhämta sig trots att jakten på arten upphört sedan länge och halterna av många miljögifter har minskat är oklar. Situationen för Bäthavspopulationen so beräknas till 15 000 djur är betydligt bättre.

– Det kan ha flera orsaker, men bifångst i nätfiske anses fortsatt vara det största hotet eftersom varje dödad val är ett hårt slag för populationen, säger Ellen Bruno.

Även ejdern har det tufft. Östersjöns ejdrar beräknas ha minskat med över 50 procent sedan 1990-talet och har nästan helt försvunnit i vissa gamla kärnområden. Största hotet är havsörn, men forskare har också konstaterat att ejder lider av tiaminbrist och sämre födokvalitet.

Om ejderns minskning beror på att havsörnbeståndet återhämtat sig är det ju en naturlig utveckling och inget problem. Och det innebär i så fall att det stora ejderbeståndet som fanns på 1990-talet tydde på en obalans i naturen.

Rapporten är delfinansierad av Valdemar och Emmy Gustafssons naturvårdsfond.