Sillpopulationen i Östersjön består av många genetiskt skilda delbestånd. De är mer eller mindre rumsligt åtskilda och migrerar vid olika tider och till olika platser vid lek. Exempelvis finns det flera olika höstlekande och vårlekande sillbestånd.
Dock förvaltas fisket som enbart fyra bestånd. Det västra vårlekande beståndet (även kallad Rügensill), beståndet i centrala Östersjön, beståndet i Bottniska viken och beståndet i Rigabukten. Samtliga sillbestånd i Östersjön, bortsett från beståndet i Rigabukten, har i dag lekbiomassor som ligger vid eller under det lägsta hållbara gränsvärdet (Blim).
Centrala Östersjön
Sillen i centrala Östersjön var länge Östersjöns i särklass största fiskbestånd, räknat både i vikt och i utbredningsområde. I mitten av 1970-talet uppskattades lekbiomassan till två miljoner ton. Sedan dess har den sjunkit med nästan 80 procent till dagens cirka 400 000 ton. Hela minskningen skedde på 1970-talet och 1980-talet då det inte fanns några begränsningar av fisket i form av kvoter.
På 1970-talet minskade beståndet till 1 miljon ton för att sen minska ytterligare under 1980-talet till cirka 400 000 ton. Sen början av 1990-talet har beståndet legat stabilt på den nivån utan att minska eller öka. Att beståndet inte har minskat sen 1990-talets början brukar miljövänner och andra som debatterar frågan utelämna.
Förmodligen spelar också det ökande beståndet av säl och skarv en roll för minskningen av sillbestånden i Östersjön. Även den explosiva tillväxten av spiggbeståndet i Östersjön spelar roll. Spiggen äter bland annat sillens romkorn och yngel.
Bottenhavet
Även i Bottniska viken (Bottenhavet och Bottenviken) har lekbiomassans storlek minskat kraftigt. Från nästan 1,5 miljoner ton i början av 1990-talet till nuvarande cirka 400 000 ton. Men innan dess hade beståndsstorleken ökat kraftigt sen början av 1980-talet då beståndet var på cirka 500 000 ton. Beståndsstorleken idag är alltså ungefär densamma som på 1980-talet. Detta utelämnas i allmänhet i de rapporter och artiklar som universitet och miljörörelser står bakom.
Enligt ICES beståndsuppskattningar har också det totala antalet sillar (ettåringar och äldre) i Bottniska viken mer än halverats under de senaste 20 åren. Från i snitt runt 60 miljarder individer till cirka 31 miljarder individer (2023). Detta förefaller vara en naturlig utveckling när beståndet minskar och inget alarmerande i sig. Störst minskning syns bland äldre sillar, från fem år och äldre.
Vid sekelskiftet minskade också storleken och vikten på sillen i Bottenhavet. Orsaken till detta är inte riktigt klarlagd men forskarna tror att det beror på en kraftig minskning av en av deras viktigaste födokällor i Bottenhavet, vitmärlor (Monoporeia affinis). Minskad storlek på sillen ger också en minskad biomassa så detta kan vara en av anledningarna till en minskad biomassa.
Säl, skarv och spigg har säkerligen spelat roll en för beståndsminskningen även Bottenhavet.
Västra Östersjön
Den västra vårlekande sillen var länge ett stort och produktivt bestånd men i början av 1990-talet minskade lekbiomassan från 300 000 ton till strax över 100 000 ton, och sedan början på 2000-talet är lekbiomassan under den gräns då beståndets förmåga att reproducera sig är kraftigt försämrad.
Varför sillbeståndet minskade kraftigt i början av 1990-talet är oklart. Men en bidragande orsak kan ha varit överfiske då fisket under hela 1990-talet låg klart över vad som anses vara hållbart fiske (över FMSY).
Orsaken till minskning på 2000-talet anses vara klimatförändringar som gjort att möjligheterna till lek försämrats kraftigt. Många yrkesfiskare anser också att utbyggnaden av vindkraft på grunda områden i södra och västra Östersjön förstört lekplatser för det västliga beståndet av sill. Fisket av sill från det västra beståndet har i princip upphört helt.
Kanske har också säl haft betydelse för minskningen av mängden sill i södra och västra Östersjön.
Miljögifter
Halterna av många traditionella miljögifter såsom vissa metaller och bromerade ämnen samt PCB och DDT minskat eller förblivit på relativt låga nivåer de senaste åren. Halterna av många av dessa organiska miljöföreningar, däribland dioxiner, är dock fortfarande högre i Östersjön jämfört med på västkusten.
Halterna av dioxin i framförallt sill från Bottenhavet är över de gränsvärden som finns för att de ska kunna användas som livsmedel. Men gifthalterna i sill från Östersjön är numera under de gränsvärden som finns.
Enligt Livsmedelsverket bör barn, unga och gravida, eller den som vill bli gravid, inte äta sill eller annan fet fisk från Östersjön mer än högst två till tre gånger per år. Detta förefaller idag vara felaktigt när det gäller sill från framförallt södra Östersjön.
Läs mer:
- Djuren mår inte lika dåligt som Östersjön
- Sillen i Östersjön fiskas inte för hårt
- Klimatförändringar bakom minskande lekbestånd av sill
- Finska forskare menar att strömmingen svälter
- Brist på vårlekande sill betyder inte brist på sill
- Fisketrycket styr inte storleken på sillbestånd
- Maten för larver och yngel styr sillbeståndens storlek
- Kan enskilda sillbestånd utrotas i ett enda tråldrag?
- Det finns inget överfiske i Östersjön
- Klimatet – orsak till problem med fiskbestånden i Östersjön
- Dna-test för sill bäddar för en mer hållbar fiskeförvaltning
- Fiskeriförvaltningen av sillen i Östersjön är felaktig
- Förändrad fiskeriförvaltning i Östersjön?
3 svar på “Tillståndet för sillen i Östersjön”
Kommentarer är stängda.