Ökad avreglering inom det norska fisket på gång

FiskeRegleringarna i det norska fisket är idag, när det ses utifrån, ganska komplicerade. I praktiken finns det överförbara kvoter, med det finns maxtak i form av så kallade basiskvoter för hur stora kvoter en enskild båt får ha. Lika lite som i Danmark finns det dock begränsningar för hur många båtar och därmed kvoter ett enskilt fiskeriföretag får ha.

I Danmark är det mesta av fisket utöver en grundläggande uppdelning av flottan i mindre båtar med främst demersalt fiske, kustfiskebåtar, stora pelagiska fiskebåtar och industrifiskebåtar fritt att handla med kvoter (men ingen båt får inneha mer än 10% av en viss kvot), eller hyra in kvoter tillfälligt vid behov etc. Det går också att bara ägan sig åt kvothandel om någon skulle vilja det, dvs äga kvoter för att hyra ut dem till fiskare som har båtar men inga kvoter. Påd etta ätt är det inte i Norge.

I Norge finns en mängd olika detaljregleringar av redskap, lokal landningskyldighet och mycket annat. De flesta förväntar sig att en utredning som ska presenteras i december kommer att föreslå att mycket av denna reglering tas bort. Dessutom tror de flesta bedömare att kravet på att var aktiv fiskare för att få äga fiskebåtar och ägan sig åt fiske ska tas bort. Vilket skulle vara anpassning till verkligheten då det faktiskt finns många ägare av norska fiskeriföretag som aldrig är ute och fiskar och en del som definitivt inte kan betraktas som yrkesfiskare på nåt vis:

Det er nå bare knappe to måneder til Tveterås-utvalget vil komme med sine konklusjoner i en ny NOU-rapport, men allerede nå kan vi ane hvilken vei det går. Vi tror både deltakerloven og leveringsplikten slik vi kjenner dem i dag vil stå for fall, og vi er på mange måter enig med vurderingene professor Frank Asche gjør. Spørsmålet er om ikke disse lovene snart har utspilt sin rolle. I forhold til deltakerloven vil ikke det nødvendigvis si at det bare er industrien som bør få eiermuligheter i flåten, men kanskje Asches ideer om å slippe Hvermansen til er noe som bør diskuteres. Vi tror også svært mange i flåteleddet ser at dette er en uunngåelig utvikling, ikke minst på bakgrunn av de enorme verdiene som er knyttet til flåte og kvoter.

Sen mycket länge är det också så i Norge såväl som Danmark att de flesta som arbetar ombord på en fiskebåt inte är delägare i båten. Detta till skillnad från Sverige där det vanliga varit att de flesta ombord på en båt varit delägare i båten eller delägare i vaden under tidigare fiskeriepoker. I Norge och Danmark är de flesta som arbetar ombord på en stor pelagisk fiskebåt istället anställda och så är det också i de svenskägda pelagiska båtarna som har dansk flagg. När det gäller mindre trålare och fiskebåtar inom räkfiske och annat demersalt fiske är det förstås annorlunda. Så också i Norge. De flesta av dessa båtar är rena familjeföretag eller enmansbåtar om vi pratar om de allra minsta. I Norge såväl som i Danmark och Sverige är visserligen de flesta fiskeriföretag rena familjeföretag, men skillnaden är att i Norge är det inte alltid som ägarna är med och fiskar ombord. På Island och Färöarna är alla större fiskebåtar ägda av storföretag som visserligen kontrolleras av nån enskild familj, men ofta inte är att betrakta som familjeföretag. I Norge och Island finns exempelvis börsnoterade företag bland de stora fiskeriföretagen som äger kvoter och båtar.

Borttagandet av regleringar inom fisket och att tillåta industriföretag och andra som inte är aktiva fiskare att äga båtar är dock som i många av Norges kustsamhällen och inom stora delar av kustbefolkningen se som något mycket negativt:

Grytås har tatt for seg fiskerihistorien fra torskekrisa i 1990 og fram til i dag. Han er sterkt kritisk til utviklingstrekkene i retning av privatisering og kapitalisering i næringa, og går langt i å karakterisere ulike minstre som «nyttige idioter» i spillet om de marine rikdommene.
Offisiell norsk politikk er at disse verdiene er nasjonale ressurser. Men i praksis har mangel på poltikk og/ eller unnlatelsessynder gitt spillerom for det Grytås benevner som fiskeroligarker, med referanse til foretaksomme russiske forretningsfolk som grep sjansen etter perestrojkaen til å rane til seg store andeler av russisk nasjonalrikdom.

Unnlatelse
– Amerikanske myndigheter mannet seg opp til å kaste ut Kjell Inge Røkke da han mer eller mindre tok over fiskeriet utenfor Alaska. Et slikt oppgjør har norske myndigheter aldri mannet seg opp til å ta med ham her hjemme. Tvert om, de har lagt til rette og justert lovverket, så og si ryddet veien. Det sier mest om hvor svake og ettergivende norske myndigheter har vært i de prosessene som har pågått de siste 20 – 25 årene, mener Grytås.

Vinnere og tapere
Samtidig som det oljeselskapene beskattes med 80 prosent og kraftselskapene er viktige bidragsytere i hjemkommunene, så har retten til å fiske og drive oppdrett blitt overført til fiskere og oppdrettere for en slikk og ingen ting og nærmest uten forpliktelser.
I boka peker Grytås på hvordan disse verdipapirene i fiskeriene via omveier har blitt gjort omsettbare slik at fiskerne har kunnet putte millioner og milliarder i egen lomme nærmest uten politisk inngripen. Alt dette har gått på bekostning av den samfunnsbyggingen som næringa før stod for ute i lokalsamfunnene på kysten.

Som jag ser det är avregleringar och överförbara kvoter i någon form det enda som på längre sikt kan garantera ett långsiktigt hållbart och lönsamt fiske. Lönsamt fiske är nödvändigt och inga statsbidrag bör utgå till näringen. Den måste kunna stå på egna ben, precis som all annan ekonomisk verksamhet. I Danmark såväl som i Norge och Sverige.  Lönsamt fiske ger större möjligheter att beivra och begränsa fusk och är bra för alla.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements