Norge, individuella fiskerättigheter och privatisering

Aftenposten Innsikt har publicerat en längre artikel om vad de kallar privatiseringen av fisket. Artikeln kan se som ett angrepp mot individuella överförbara fiskerättigheter (TFC, tidigare kallat ITQ). Exempelvis deklamerar fiskaren Jan-Olof Hellberg, en av Sveriges större räkfiskare och mot TFC triumferande på facebook i gruppen Yrkesfiskare (en sluten grupp där jag har möjlighet att läsa men avstår från att kommentera i då jag inte är Yrkesfiskare) att alla system med överförbara fiskerättigheter lett till utslagning av kustfiske och kustfiskare:hellberg

”Har precis läst en lång artikel i norska Aftenposten Innsikt om hur kustnära fiskare och dess infrastruktur försvunnit sedan man fått slå ihop konsejoner eller rättigheter i färre och större enheter. Oavsett vilka privatiseringsmodeller man verkar införa innebär det bara en koncentration av fiskemöjligheter. Försök få tag på tidningen Aftenposten Innsikts februarinummer. Kapitalisering har dessa individuella köp och säljbara kvoter lett till i alla länder det införts”

Det finns mycket att invända dels mot artikeln i sig och dels mot Hellbergs tolkning av artikeln. Låt oss börja med den så kallade privatiseringen.

Individuella fiskerättigheter innebär inte någon privatisering i sig. De olika yrkesfiskarna och deras företag äger inte fisken, de äger en rättighet att fiska en viss andel av ett lands kvot. Det innebär inte heller att nya fiskare inte kan komma in, det som styr sådant är i allmänhet staten och de statliga myndigheter som fått ansvaret för fisket som bestämmer över fiskelicenser och tillstånd. Sen lång tid tillbaka har antalet fiskare begränsats och yrkesfisket har inte varit helt fritt sen1970-talet. Ska vi tala om privatisering skedde den när tillstånd för att fiska infördes och när det infördes kvoter för hur mycket som fiskas per år.

Att göra de statligt och byråkratiskt förvaltade kvoterna till kvoter som förvaltas genom enskilda köp, försäljningar och lån av fiskerättigheter innebär ingen privatisering i sig. Speciellt inte som de i de flesta system är villkorade av staten på en viss tid och för ett visst uppförande. Staten kan alltid dra in vissa eller alla fiskares rätt att fiska. TFC är ingen privatisering av fisken och själva fisket har privatiserats för länge sen.

Om resursen är begränsad och staten gett för många fiskare tillstånd att fiska på den begränsade resursen leder det till utkast av oönskade delar av fångsten, olympiskt fiske (först till kvarn …) osv. Det är allvarliga problem  som plågat svensk fiske under lång tid. Ransonering är ett sätt som kan lösa problemet med olympiskt fiske och som använts i svenska räkfiske mycket länge. Men det löser inte grundproblemet med överkapacitet och överfiske med utkast av oönskad fångst som ger lite betalt. Det enda som visat sig kunna minska överkapaciteten vid sidan av totalt fiskeförbud eller konfiskering av fiskebåtar har visat sig vara TFC-system. De löser inte alla problem, men fungerar väldigt bra få bort överkapacitet i fiskeflottan. Dessutom innebär TFC-system tillsammans med selektiva redskap att oönskade utkast kan försvinna.

Att TFC-system alltid inneburit att fisket kapitaliserats, att småfiskare slagits ut osv är dessutom helt enkelt en lögn. Det kan bli så, men det beror helt på hur systemen utformas. I fisken där stordriftsfördelar finns eller där fiskebåtarna på grund av väderförhållanden och långt avstånd från land behöver vara stora så finns det en sådan utveckling. Men den påverkar inte det kustnära fisket och kustfisket överhuvudtaget om systemen är korrekt utformade.

I Sverige har systemet med TFC inom det pelagiska fisket utformats på ett sätt som inneburit att det småskaliga fisket inte drabbats alls. Det är lika stort som det var och med lika många båtar som det fanns innan TFC-systemet infördes. I det danska fisket fanns brister till en början vilket gjort att utvecklingen såg ut att gå fel på ett tidigt stadium men med justeringar så fungerar även det systemet bra. Det småskaliga fisket i Danmark har inte heller drabbats av utslagning på grund av införandet av TFC-system. Att påstå att det småskaliga kustfisket drabbats av TFC-systemen är alltså inte med sanningen överensstämmande.

TFC-system kan utformas på en myriad olika sätt och det ena är inte likt det andra. Bra fungerande system har i allmänhet inkluderat yrkesfiskarna i utformningen av systemen och är konstruerade på så sätt att det är yrkesfiskarn själva som styr över systemen. Det behöver inte vara så att det är privata överförbara fiskerättigheter, det kan vara kollektiva sådana eller så kan båda sakerna finnas i samma system (vilket exempelvis i praktiken gäller det danska FKA-systemet för det demersala fisket). Men det väsentliga är att yrkesfiskarna själva kan påverka och styra över sin situation och att inte fisket styrs av statliga detaljregler som ofta är omöjliga att följa för den enskilde yrkesfiskaren, det enskilda fiskeriföretaget eller den enskilda båten.

I såväl USA (Alaska) och delar av Kanada har införandet av TFC-system med överförbara fiskerättigheter i många fall utformats på ett sådant sätt att ursprungsbefolkningen i områdena gynnats av systemen på storföretagens bekostnad. I flera fall har det dessutom röst sig om fisken med stordriftsfördelar och då har de olika grupperna av ursprungsbefolkning organiserat sig i kooperativ, föreningar och företag för att kunna utnyttja stordriftsfördelarna.

Att TFC-system per automatik skulle slå mot det kustnära fisket och kustbefolkningen är med andra ord inte sant.

När det gäller Norge som artikeln i Aftenposten Innsikt handlar så har landet faktiskt inte överförbara fiskerättigheter eller överförbara kvoter. Kvoter och ransoner bestäms helt och hållet av staten som delar ut dem till enskilda båtar och bestämmer hur, vad och vilka som kan fisk, slå ihop kvoter, var de ska landa den eller inte landa den osv. Det finns problem i det norska fisket, men inget av dem har med TFC-system att göra då sådana system inte finns. För att komma runt begränsningarna i det byråkratiskt statligt styrda norska kvotsystemet kan dock norska yrkesfiskare och företag handla med båtar inklusive båtens kvoter.

Genom att det är ett byråkratiskt styrt system kan också mäktiga personer som Kjell-Inge Røkke förhandla sig till lösningar som är bra för honom men inte för någon annan. Det vore inte möjligt i ett TFC-system.

Den norska fiskeriförvaltningen är som jag ser det sämre än den danska och leder till en hel del märkligheter. Utkast av oönskad fångst är exempelvis inte ovanligt i vissa norska fisken där det är lönsamt att uppgradera fångsten eller låt bli att landa sådant som ger lite pengar. Sådant är olagligt, men förekommer ändå på grund av att det byråkratiska norska förvaltningssystemet innebär en mycket begränsad flexibilitet. Och liten flexibilitet som i det norska fisket och det demersala fisket (fiske på bottenlevande arter som exempelvis plattfisk, torsk, kräfta och räka) i Sverige leder till oönskat beteende med utkast av oönskade fångster etc.

Sammanfattningsvis:

  • TFC-system (överförbara fiskerättigheter) innebär ingen privatisering, om någon sådan överhuvudtaget kan sägas existera så skedde den för länge sen.
  • TFC-system innebär inte per automatik att fisket kapitaliseras eller att kustnära fiskare slås ut. Det finns många exempel på system som gynnar det småskaliga fisket, kustbefolkningen eller den lokala bygden.
  • Norge har inget TFC-system och kan inte användas som ett exempel på problem med överförbara fiskerättigheter. Många problem i norskt fiske beror snarare på avsaknaden av TFC-system.

Läs mer:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Gilla Anders Svensson på Patreon!
Become a patron at Patreon!

5 svar på “Norge, individuella fiskerättigheter och privatisering”

  1. Anders Svensson har inte läst på vad gäller itq eller liknande han skriver som han har gjort en doktorsexamen i ämnet.men det har han inte han har inte heller sätt sig in i annat än det som han får sig till livs av sina gelikar från sin hem ö och sfr /sfpo pumpar han full på oriktigheter .det finns många avhandlingar och forskning om dessa system en fick nobel pris 2009. läs på mer istället för att komma med dessa floskler

    1. Vi har olika åsikt. Men en ska är säker. Norge har inget ITQ-system hur vi än vänder och vrider på det. Ostrom fick nu inte nobelpriset för sina uppfattningar om ITQ utan för sina uppfattningar om allmänningar. Hon är liksom alla andra fullt medveten om att fri tillgång till en resurs utan ansvarighet kan leda till överutnyttjande. Hennes lösningar är i allmänhet inte marknadslösningar utan andra, men hon tar inte avstånd från marknadslösningar. Samtidigt är hon precis som jag mot äganderätten om den ser ut idag.

      Jag tycker nyttjanderätter med kollektivt och individuellt ansvar för förvaltningen är den vettiga lösningen. ITQ eller TFC är ett sätt att lösa detta på. Ett sådant system kan utformas på en mängd olika sätt. Som på Island, som i det pelagiska eller som i Danmark. Det finns ytterligare några hundra olika varianter på olika håll i världen.

      Alla har lett till bättre arbetsmiljö, modernare båtar och lönsammare fiske. Några har lett till ökad kapitalkoncentration, andra har det inte. Några har gynnat det kustnära och småskaliga fisket, andra har missgynnat det. Det svenska pelagiska systemet har i praktiken gynnat det kustnära fisket, den danska modellen har varken gynnat eller missgynnat.

      1. Hej igen Anders om du läst min inlaga från aftenposteninnsikt så skrev jag inte att Norge har itq dom har överförbarhet av konsejoner det var vad jag skrev

        1. Jag läste den och uppfattade det som om du menade att de hade ITQ. Jag missuppfattade därmed just den biten. Jag ber om ursäkt för det. Det innebär dock ändå att du har fel om att överförbara fiskerättigheter per automatik leder till kapitalkoncentration och att enbart de största gynnas. Det kan bli så, men behöver inte vara så som vi kan se från det pelagiska systemet i Sverige. Det beror helt enkelt på hur systemen utformas.

  2. Om dessa problem är vi överens. Det är uppenbart att med nuvarande kvoter kan inga system fungera bra. Utkastförbudet kan inte fungera och många kvoter är för små för att vara möjliga att handla med i ett system med överförbara fiskerättigheter.

    Det som dessutom behövs är en möjlighet för de med dålig lönsamhet att lämna fisket utan att ståt kvar med stora skulder. Detta går inte om de inte har möjlighet att få ersättningar för båt och kvoter. En mindre båt är i sammanhanget utan värde så då återstår fiskerättigheter. Vikingö har ju gått med förlust en lång rad år. Men dom lämnar inte ändå.

    Att sälja och överlåta räkfisketillstånden är ju en möjlighet för båtar att lämna (så har ju också skett sen årsvisa överföringar blev möjliga). Saibon, Rimfors, Danafjord, Orion, Svanvik, Milton, Silverland med flera har ju lämnat. Det kommer att bli fler. Den som inte vill lämna får istället köpa en båt/licens till för att göra fisket mer lönsamt. Som Ingun, Arkö, Nautic, Atlantic, Titania med flera gjort. Mest större företag, men Titania är ju ett mindre företag.

Kommentarer är stängda.