Är garnfiske ett större problem än trålfiske i Östersjön?

Vid fiske av torsk i Östersjön används främst bottentrål. Tre länder fiskar huvuddelen av torsken i Östersjön, Polen, Sverige och Danmark. I Sverige och Danmark används garn (nät) i det kustnära fisket men längre ute till havs nästan enbart bottentrål. En mindre grupp svenska fiskare använder backor (långrev). Polska fiskare använder bottentrål och garn vid fisket ute till havs medan det i det kustnära fisket i Polen främst används garn.

Problemen vid garnfiske är bifångster av fåglar och tumlare. Enligt ICES finns det beräkningar som ger vid handen att så mycket som 76 000 fåglar dödades i garnfisket per år mellan 1980 och 2005. Antalet dödade fåglar har minskat sen dess, främst beroende på färre fåglar men också på grund av minskat fiske. Även en stor mängd tumlare har dödats i garnfisket men ingen vet hur många. Klart är att det lilla beståndet av tumlare i Östersjön är känsligt för påverkan från garnfiske.

Bottentrålning medför andra problem. Främst handlar det om påverkan på bottnarna. I Östersjön fiskas det nästan enbart med bottentrål i den allra sydligaste delen. Norr om en linje från Blekinge rakt österut är bottentrålsfisket nästan försumbart. I Bottenhavet finns inget fiske med bottentrål och i Bottenviken finns ett bottentrålsfiske efter siklöja under två höstmånader. Det senare drivs med lättare utrustning än torskfisket och genom partrålning så inga tråldörrar (trålbord) används. Tråldörrarna är det som orsakar den största störningen på bottnarna. Dessutom fiskas siklöja i huvudsak på sandbottnar där påverkan från bottentrålning i praktiken är obefintlig.

Områden berörda av bottentrålning i Östersjön.

Områden berörda av bottentrålning i Östersjön enligt ICES. Markeringarna i Bottenhavet beror på felrapportering av vilka redskap som använts.

Torskfisket bedrivs främst i Gdanskbukten (Danzigbukten) och norrut från dess, öster och söder om Bornholm ner mot polska kusten, väster och norr om Bornholm samt i innanhaven mellan Tyskland och Danmark. Det är mycket begränsade delar av Östersjön där fiske med bottentrål bedrivs. Bottentrålfiske i de aktuella områdena har sannolikt pågått i omkring 100 år, helt säkert inte kortare tid än 70 år. Bottenskadorna från bottentrålningen i Östersjön är sannolikt mycket begränsade till omfånget, framförallt är de berörda bottenytorna små i förhållande till Östersjöns storlek.

Miljörörelser påstår väldigt ofta också att bottentrålning är kopplat till överfiske och för hårt fisketryck. Det är fel. Vilken fiskemetod som använda betyder inget för fisketrycket. För hår fisketryck kan åstadkommas med vilket fiskeredskap som helst. Garnfisket som bedrivs av polska fiskare har historiskt stått för en mycket stor del av torskfångsterna i Östersjön. Riktigt hur stor del är det ingen som vet då det polska tjuvfisket (svartfisket) varit mycket omfattande. Där det fiskas med garn i stor utsträckning går det inte att tråla.

Dessutom hävdas det att bottentrålningen på torsk bidragit till att torskbeståndet i östra Östersjön fått en skev storleksfördelning med många små torskar och inga stora. Bottentrålning är en fiskemetod som fångar både smått och stort. Vad som fångas beror förstås på maskstorleken, men det är svårt att låta bli att fånga stora torskar, däremot lättare att ha stor maskor som släpper ut små fiskar. Med rist i en torsktrål skulle dock stora torskar sorteras ifrån.

Garnfiske är en metod där yrkesfiskaren kan styra vilken storlek det ska bli på torsken som fångas genom maskstorleken. Stor maskor innebär att bara stora torskar fångas. Polska garnfiskare har historiskt inriktat sitt fiske på den allra största torsken och när torsken krympt i storlek har de minskat storleken på maskorna. Utan tvekan har det polska garnfisket ute till havs bidragit till den skeva storleksfördelningen i det östra torskbeståndet. Detta förutsatt att fisket överhuvudtaget haft nån som helst betydelse för torskståndets kondition.

Kanske är det bara brist på mat som lett till problemen med små torskar. Skarpsill och torsk har numera ganska åtskilda utbredningsområden och skarpsill är viktig mat för torsk. Orsaken till detta tros vara den utbredda bottendöden i Östersjön som lett till att torsken numera bara finns allra längst söderut.

Även om fisket bidragit till den skeva storleksfördelningen, vilket jag ser som troligt, i det östra torskbeståndet, så är det inte rimligt att enbart skylla detta på bottentrålsfisket som miljörörelser gör. Garnfisket är sannolikt också ett problem i sammanhanget. Med tanke på att garnfisket förutom att bidra till den sneda storleksfördelningen hos torsken dessutom innebär att 10 000-tals fåglar dör varje år och att ett okänt antal tumlare dödas framstår det onekligen som att garnfisket som helhet är mer problematiskt än bottentrålsfisket. Det småskaliga kustnära garnfisket är dock sannolikt inget problem i sammanhanget.

Om de stelbenta reglerna för torsktrålars utseende i Östersjön togs bort skulle det snabbt kunna utvecklas bättre torsktrålar med rist för att skilja ut de allra största torskarna från fångsten. En maximal maskstorlek på garn måste naturligtvis också finnas så att garnfisket inte bara kan inriktas på de allra största torskarna. Idag finns bara minimimått.

Läs också:

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Advertisements